Tiggare i Kalmar

För två veckor sedan var jag i Kalmar. Syftet var att försöka hitta en praktikplats. Vi så kallade arbetslösa är tvungna att tvångsarbeta utan lön. Det är i högsta grad en förnedrande uppgift att springa runt hos arbetsgivare. Jag och tusentals andra med mig står med mössan i hand och frågar om vi kan få arbeta utan lön. Rent slaveri. Olyckligtvis finns det människor som är än värre utsatta. Kalmars centrum har tiggare på gatorna. Jag gick förbi en äldre kvinna som satt vid en husvägg med en tiggarburk bredvid sig. Förnedringen och uppgivenheten förmörkade hennes ögon. Så ska en människa inte behöva leva. Rätteligen borde hon liksom resten av mänskligheten ha ett anständigt liv. Hennes utsatthet är resultatet av samhällen som subventionerar lyxleverne för höginkomsttagare samtidigt som sociala försäkringssystem reducerats till ett minimum. I och för sig brukar inte samhällen med stora klyftor klara sig i längden, men det är en klen tröst för de som får sina liv sönderslagna. Den andra tiggerskan, en ung flicka, låg i en maläten, nersmutsad sovsäck på en gata bredvid. Tiggarburken framför. En välbeställd moderatkvinna ställde sig framför flickan, tittade ner på tösen och hånflinade. Undertecknad begriper sig inte på sådana avarter av människor. Hur kan en person hånle åt andra människors misär? Det är obegripligt att vi har ett sådant samhälle som vi har. Dessvärre lär det knappast bli bättre under överskådlig tid.