måndag 28 december 2015
fredag 27 november 2015
Orden fönster och vindöga i det svenska och andra europeiska språk.
På Facebook tillhör jag en grupp som heter Germanic languages. Nyligen skrev jag ett inlägg om glosorna fönster och vindöga. Publicerar inlägget på min egen blogg, enär fler ska få möjlighet att se detta. Texten är på engelska av naturliga skäl.
The Swedish word for window is fönster. In that we differ from the other Scandinavian languages.
Fönster is actually older in Swedish than I had anticipated. It entered Old Swedish via the Low German vinster, which in turn stems from Latin fenestra. This is probably due to the contacts with the Roman empire.
The Latin fenestra is nowadays fenêtre in French and finestra in Italian.
Spanish , however, use the word ventana, meaning wind.
Portuguese differ also. They use the words janela and vitrine. Don't know the origin of the first one.
Fönster became the established word due to a large influx of German immigrants in the Middle ages. At a time, Swedish actually faced the danger to become nothing more than a German dialect! Didn't happen though.
The German Fenster is fénstner in Yidish. Plattdeutsch has two words, Finster and Ruut. Same goes for Afrikaans and Dutch. They say venster and raam. Fenster, Finstner, fénstner and venster are the same word.
As with Gustaf Tamm I would prefer to use vindöga. However, most Swedes have never heard this word nor do they understand its meaning. Sad to say.
Vindöga stems from Old Norse vindauga. Vindr wind plus auga eye.
From this word English has window.
From English Tok Pisin has windo
As far as Scots go, I only know of Doric (Aberdeen) windae, windy and winnock. Danish and Norwegian vindue. The difference in spelling is but pronunciation.
Faroese has two words, vindeyga (vindöga) and gluggi. The word gluggi is used in Icelandic as well.
Gluggi is the same word as glugg in Swedish. Means small opening. The word stems from Old Swedish and Icelandic gluggr. This word is closely related to Swedish glo - to stare.
Glo originally meant glow. Hence it is a common word in Germanic languages. Glo, English glow and German glühen.
Should anyone want to know, the Icelandic word for glugg is rauf.
The word vindöga is also in Gaelic uinneag. From the Viking era.
As far as Irish fuinneog is concerned I am a tad uncertain, but probably from vindöga as well. Welsh ffenest looks like its from Latin. I may be wrong though
The Swedish word for window is fönster. In that we differ from the other Scandinavian languages.
Fönster is actually older in Swedish than I had anticipated. It entered Old Swedish via the Low German vinster, which in turn stems from Latin fenestra. This is probably due to the contacts with the Roman empire.
The Latin fenestra is nowadays fenêtre in French and finestra in Italian.
Spanish , however, use the word ventana, meaning wind.
Portuguese differ also. They use the words janela and vitrine. Don't know the origin of the first one.
Fönster became the established word due to a large influx of German immigrants in the Middle ages. At a time, Swedish actually faced the danger to become nothing more than a German dialect! Didn't happen though.
The German Fenster is fénstner in Yidish. Plattdeutsch has two words, Finster and Ruut. Same goes for Afrikaans and Dutch. They say venster and raam. Fenster, Finstner, fénstner and venster are the same word.
As with Gustaf Tamm I would prefer to use vindöga. However, most Swedes have never heard this word nor do they understand its meaning. Sad to say.
Vindöga stems from Old Norse vindauga. Vindr wind plus auga eye.
From this word English has window.
From English Tok Pisin has windo
As far as Scots go, I only know of Doric (Aberdeen) windae, windy and winnock. Danish and Norwegian vindue. The difference in spelling is but pronunciation.
Faroese has two words, vindeyga (vindöga) and gluggi. The word gluggi is used in Icelandic as well.
Gluggi is the same word as glugg in Swedish. Means small opening. The word stems from Old Swedish and Icelandic gluggr. This word is closely related to Swedish glo - to stare.
Glo originally meant glow. Hence it is a common word in Germanic languages. Glo, English glow and German glühen.
Should anyone want to know, the Icelandic word for glugg is rauf.
The word vindöga is also in Gaelic uinneag. From the Viking era.
As far as Irish fuinneog is concerned I am a tad uncertain, but probably from vindöga as well. Welsh ffenest looks like its from Latin. I may be wrong though
tisdag 13 oktober 2015
fredag 14 augusti 2015
Vägunderhåll gator i Ålem
Följande text och bilder är ävenledes dessa hämtade från min Facebooksida. Det har skett en liten förändring sedan dess. Gick ut för att röka utanför porten i morse. Upptäckte att hålen i gatan nödtorftigt täppts igen med asfalt. Lär inte hålla särskilt länge. Pinsamt att det här får hålla på.
"Det är inte bara Mönsterås bostäders underhåll av hyresbeståndet som är uruselt. Så här ser vägen ut utanför mitt hyreshus. Hålen blir fler och större. Inget vidtages. Ska en ovetandes gångtrafikant eller cyklist panikslaget behöva skrika "Djävlar, ett h
Å
Å
Å
Å...
l?! " innan något göres?
Vi ålemare gödslar massvis med skattepengar över Mönsterås kommun. Vi får inget tillbaka. Det är dags att Ålem befrias från sin nuvarande kommuntillhörighet. Vi har inget gemensamt med Mönsterås. Vi vill ej tillhöra nämnda kommun. Släpp Ålem loss. Vi tillhör hellre Kalmar."
Å
Å
Å
Å...
l?! " innan något göres?
Vi ålemare gödslar massvis med skattepengar över Mönsterås kommun. Vi får inget tillbaka. Det är dags att Ålem befrias från sin nuvarande kommuntillhörighet. Vi har inget gemensamt med Mönsterås. Vi vill ej tillhöra nämnda kommun. Släpp Ålem loss. Vi tillhör hellre Kalmar."
torsdag 13 augusti 2015
Mönsterås bostäders skötsel av hyreshusen i Ålem
Följande text är egentligen inlägg jag skrivit på Facebok. Vi som bor i Ålem hyr av Mönsterås bostäder. Så här sköter bostadsbolaget underhållet sommartid. Sopkorgar som inte töms, ingen klippning av buskar, avfall från stuprör får ligga och ingen städning av trappor. Under semestertid lämnas Ålem vind för våg. De vikarier Mönsterås bostäder plockar in ägnar sig enkom åt att hålla Mönsterås bostadsområden i hyfsat skick. Det faktum att ålemare också betalar ockerhyror gör bostadsbolaget en konst i. Om jag hade råd att flytta från denna kommun, skulle jag göra det på stubinen. Nu i augusti har vi fått trappan städad. Efter två månader! Tänk om vi hyresgäster skulle slarva med hyresinbetalning på samma sätt som bostadsbolaget sköter underhållet? Det skulle bli vräkning tämligen omedelbart.
torsdag 25 juni 2015
Svarsbrev från egyptolog vid Egyptiska museet i Turin, Italien.
Glädjande nog fick undertecknad svar av Anna Maria Donadoni. Fanns bara ett litet aber. I inledningen av svarsbrevet skriver hon att det märks att jag gillar italienska . Därför svarar hon enbart på det språket, varvid hon hoppas att jag förstår. Kruxet var bara att jag vid den tiden enkom kunde ett par enstaka glosor. Det tog mig en hel arbetsdag att med hjälp av min ordbok förstå hjälpligt vad hon svarade. Det gjorde mig inget, Jag var bara tacksam att få ett svar.
Hennes brev: Ministero per i beni culturali e am bientali
Soprintendenza al museo delle antichità Egizie
Torino, 19 aprile 1996
Sig. Stanley LINDSTROM
Johan Skyttes Vag 21 B
384 40 Alem (Svezia)
Egr. Sig. Lindstrom,
visto che Lei ama tanto la nostra lingua Le risponderò in Italiano e spero Lei possa capire.
1) Le credenze nell´Aldilà vanno connesse con le credenze riguardanti il ciclo solare secondo il quale il sole sorge ad oriente e tramonta all'occidente per attraversare di notte il Mondo sotterraneo (il mondo dei mort) in senso inverso. Così le necropoli sono poste a occidente e le cappelle, annesse alle singole tombe, hanno l'apertura volta a est, che è il punto da cui sorge il sole e dal quale provengono i vivi per portare le loro offerte e la loro preghiera.
2) Il discorso del monoteismo è un po' complicato, ma, per quel che riguarda Akhenaton, egli stesso aveva violentemente cercato di cancellare ( anche scalpellandone i nomi e le immagini) il culto degli dei venerati al suo tempo ( sopratutto di Amon, il dio nazionale), per instaurare il culto del disco solare Aton. Si era così inimicato il potente clero del dio che, alla sua morte, ripose il sopravvento con una reazione che fu più violenta ancora. Non credo che " l'uomo comune" fosse coinvolto realmente in questione teologiche di questo tipo.
3) Il "ben-ben" è un feticcio di pietra in forma di cono, da cui derivano le punte degli obelischi e delle piramidi. Simboleggia la forma primordiale del sole che esce dalle acque del caos.
4) La festa-sed, è quella che deve rinnovare ( in origine ogni trent'anni)
l' energia divina del sovrano e comporta un complesso rituale che è talora rappresentato sulle pareti dei templi.
Speo di averLa soddisfatta ( ma per rispondere pienamente avrei dovuto scrivere un trattato ) e Lei invio cordiali saluti.
IL SOPRINTENDENTE
( Dr.ssa Anna Maria Donadoni)
Alldeles oavsett vad, jag är stolt över det här svarsbrevet. Det behåller jag till min död.
Hennes brev: Ministero per i beni culturali e am bientali
Soprintendenza al museo delle antichità Egizie
Torino, 19 aprile 1996
Sig. Stanley LINDSTROM
Johan Skyttes Vag 21 B
384 40 Alem (Svezia)
Egr. Sig. Lindstrom,
visto che Lei ama tanto la nostra lingua Le risponderò in Italiano e spero Lei possa capire.
1) Le credenze nell´Aldilà vanno connesse con le credenze riguardanti il ciclo solare secondo il quale il sole sorge ad oriente e tramonta all'occidente per attraversare di notte il Mondo sotterraneo (il mondo dei mort) in senso inverso. Così le necropoli sono poste a occidente e le cappelle, annesse alle singole tombe, hanno l'apertura volta a est, che è il punto da cui sorge il sole e dal quale provengono i vivi per portare le loro offerte e la loro preghiera.
2) Il discorso del monoteismo è un po' complicato, ma, per quel che riguarda Akhenaton, egli stesso aveva violentemente cercato di cancellare ( anche scalpellandone i nomi e le immagini) il culto degli dei venerati al suo tempo ( sopratutto di Amon, il dio nazionale), per instaurare il culto del disco solare Aton. Si era così inimicato il potente clero del dio che, alla sua morte, ripose il sopravvento con una reazione che fu più violenta ancora. Non credo che " l'uomo comune" fosse coinvolto realmente in questione teologiche di questo tipo.
3) Il "ben-ben" è un feticcio di pietra in forma di cono, da cui derivano le punte degli obelischi e delle piramidi. Simboleggia la forma primordiale del sole che esce dalle acque del caos.
4) La festa-sed, è quella che deve rinnovare ( in origine ogni trent'anni)
l' energia divina del sovrano e comporta un complesso rituale che è talora rappresentato sulle pareti dei templi.
Speo di averLa soddisfatta ( ma per rispondere pienamente avrei dovuto scrivere un trattato ) e Lei invio cordiali saluti.
IL SOPRINTENDENTE
( Dr.ssa Anna Maria Donadoni)
Alldeles oavsett vad, jag är stolt över det här svarsbrevet. Det behåller jag till min död.
Brev till egyptolog vid Egyptiska museet i Turin, Italien.
Nyligen hade undertecknad en liten sammandrabbning med en italiensk försäljare som passerade orten. Alla möten med mäniskor från stövellandet är inte otrevliga. I bland kan det bli ett fängslande kulturellt utbyte under förutsättning att man får kontakt med rätt människa.
För en oherrans massa år sedan köpte jag en bok om det historiska Egypten. Under läsning dök det upp en del frågor i samband därmed. Bestämde mig för att skriva till en egyptolog. Jag hade ungefär samtidigt inhandlat en italiensk-svensk ordbok. Därmed tänkte jag utnyttja tillfället att skriva ett brev till en egyptolog i Italien. Jag ville passa på att lära mig italienska ord aktivt. Det bästa sättet att lära sig något är att hitta tillfällen att använda lärdom aktivt.
Mitt brev sändes härvidlag till egyptologen Anna Maria Donadoni Roveri, intentendent vid Egyptiska museet i Turin.
Jag använde följande italienska ord och uttryck: Febbraio, buon giorno, mio nome, e io, uomo, la Svezia, perdonare, lingua, essere dotato per le lingue, missiva, matto da legare, libro, l´Egitto, lettera, cosmo, in fede, problema, monoteismo, indignazione, togliere l´onore a och in eterno.
På svenska: februari, god dag, mitt namn, och jag, man, Sverige, ursäkta, språk, språkbegåvad, brev, bindgalen, bok, Egypten, brev, universum, på hedersord, problem, monoteism, indignation, ta heder och ära av, i evighet.
Ålem , Febbraio 13 1995
Buon giorno, Anna Maria!
Mio nome is Stanley Lindström, e io am a thirtytwo-year-old uomo from la Svezia. Perdonare my bad attempt at your beautiful lingua. Unfortunately, essere dotato per le lingue I am not, so please don´t be angry with me. Io just wanted to use some Italian words during my lifespan, and this seemed to be the best opportunity.
Well, I´d better get on with my missiva before you start to think that I´m totally matto da legare. Please accept my apologies for taking up your time.
Now to business. Awhile ago Io bought a copy of "Egypt: Land of the Pharaos", published by Time Life, and it is from that libro I´ve gotten your name. It was read with a muchness of interest, and Io learned a whole lot about l´Egitto.
However, there were a few things that puzzled me, and thus I´m writing this lettera in the hope thar you can answer a few question for me. Io will understand if you decide not to write me back, but if you do, you´ll make me the happiest man in cosmo. In fede!
Firstly, Io read on the pages 48-49 that the necropolis Saqqara was located west of Memphis, because " the sun god Re started his nightly journey to the underworld from the western skies". A couple of sentences later one can read that " it became customary to add a chapel room on the eastern side of the mastaba". What was the reason for putting the chapel room on the eastern side?
Did it have to do with with any religious beliefs?
Secondly, about the Heretic King. Io have a little problema understanding the common men´s hatred towards him. The sun god called himself " the only creator ", so why did ordinary people get so uptight when Akhenaton tried to install monoteismo? After all, the other gods came from within Re, didn´t they? Why the indignazione, and why toglier l´onore a Akhenaton in such a furious manner after he died?
Thirdly, on page 53 it´s mentioned that Re´s symbol was called " ben-ben". What does it look like in real life, and what does it mean?
And the last question. Could you please tell me a bit more about the Sed-festival? The book doesn´t say so much concerning that particular ritual.
In the hope of an answer, Yours sincerely in eterno Stanley.
För en oherrans massa år sedan köpte jag en bok om det historiska Egypten. Under läsning dök det upp en del frågor i samband därmed. Bestämde mig för att skriva till en egyptolog. Jag hade ungefär samtidigt inhandlat en italiensk-svensk ordbok. Därmed tänkte jag utnyttja tillfället att skriva ett brev till en egyptolog i Italien. Jag ville passa på att lära mig italienska ord aktivt. Det bästa sättet att lära sig något är att hitta tillfällen att använda lärdom aktivt.
Mitt brev sändes härvidlag till egyptologen Anna Maria Donadoni Roveri, intentendent vid Egyptiska museet i Turin.
Jag använde följande italienska ord och uttryck: Febbraio, buon giorno, mio nome, e io, uomo, la Svezia, perdonare, lingua, essere dotato per le lingue, missiva, matto da legare, libro, l´Egitto, lettera, cosmo, in fede, problema, monoteismo, indignazione, togliere l´onore a och in eterno.
På svenska: februari, god dag, mitt namn, och jag, man, Sverige, ursäkta, språk, språkbegåvad, brev, bindgalen, bok, Egypten, brev, universum, på hedersord, problem, monoteism, indignation, ta heder och ära av, i evighet.
Ålem , Febbraio 13 1995
Buon giorno, Anna Maria!
Mio nome is Stanley Lindström, e io am a thirtytwo-year-old uomo from la Svezia. Perdonare my bad attempt at your beautiful lingua. Unfortunately, essere dotato per le lingue I am not, so please don´t be angry with me. Io just wanted to use some Italian words during my lifespan, and this seemed to be the best opportunity.
Well, I´d better get on with my missiva before you start to think that I´m totally matto da legare. Please accept my apologies for taking up your time.
Now to business. Awhile ago Io bought a copy of "Egypt: Land of the Pharaos", published by Time Life, and it is from that libro I´ve gotten your name. It was read with a muchness of interest, and Io learned a whole lot about l´Egitto.
However, there were a few things that puzzled me, and thus I´m writing this lettera in the hope thar you can answer a few question for me. Io will understand if you decide not to write me back, but if you do, you´ll make me the happiest man in cosmo. In fede!
Firstly, Io read on the pages 48-49 that the necropolis Saqqara was located west of Memphis, because " the sun god Re started his nightly journey to the underworld from the western skies". A couple of sentences later one can read that " it became customary to add a chapel room on the eastern side of the mastaba". What was the reason for putting the chapel room on the eastern side?
Did it have to do with with any religious beliefs?
Secondly, about the Heretic King. Io have a little problema understanding the common men´s hatred towards him. The sun god called himself " the only creator ", so why did ordinary people get so uptight when Akhenaton tried to install monoteismo? After all, the other gods came from within Re, didn´t they? Why the indignazione, and why toglier l´onore a Akhenaton in such a furious manner after he died?
Thirdly, on page 53 it´s mentioned that Re´s symbol was called " ben-ben". What does it look like in real life, and what does it mean?
And the last question. Could you please tell me a bit more about the Sed-festival? The book doesn´t say so much concerning that particular ritual.
In the hope of an answer, Yours sincerely in eterno Stanley.
torsdag 18 juni 2015
Möte med italiensk försäljare av klädkollektion.
Någonting extraordinärt hände på vägen till biblioteket tidigare i veckan. Hunnen halvvägs stannade en italienare i en röd bil vid min sida. Instinktivt trodde jag att denne person skulle fråga efter en vägbeskrivning. Misstog mig.
Individen hävdade att han var i Sverige för att visa upp en klädkollektion åt ett företag i Italien. Nu var uppdraget slutfört och han skulle snart återvända till sitt hemland. Härvidlag hade det uppstått ett problem för honom. I och med att jeppen inte ville betala för övervikt på flygplanet, frågade han om han kunde få ge mig något gratis. Visade sig vara skinnjackor, som enligt italienaren blivit över efter presentationerna han utfört här i landet. Jag drog på munnen. Väntade på finten. Den kom.
"Du får de här skinnjackorna, märkeskläder, gratis av mig. Eftersom du får de här gratis, kan du väl ge mig en present?"
"Vad skulle det kunna tänkas vara?" sporde jag.
"5 000 kronor. De här jackorna kostar mellan 7 till 9 000 i affären"
Jag flinade. Min respons var enkel. "No way! Forget it!" (Aldrig. Glöm det.)
Snubben såg förvånad ut. Helt plötsligt kunde han nöja sig med en tusenlapp för kvartetten skinnjackor.
Undertecknad skakade på huvudet. "Try someone else." ( Försök med någon annan.)
" I don´t have much time. I must fly soon" replikerade liraren. ( Jag har inte så mycket tid. Jag måste flyga snart.)
Instinktivt tänkte undertecknad säga till pajsaren att han verkligen kunde flyga och fara, men jag hann stoppa den tänkta ordsvadan. Jag upprepade återigen att han fick försöka med någon annan.
Italienaren resignerade när han såg mitt bestämda ansiktsuttryck. Han körde i väg påtagligt besviken.
Måhända var den personen kanske ärlig, men sådana här "affärsförslag" hoppar jag inte på under några omständigheter. För det första skulle jag aldrig köpa varor av en okänd person som har dem liggande i ett baksäte på en bil. För det andra kan jag inte veta om dylika varor är stulna eller inte. Stöldgods betackar jag mig för. Händelsen i sig var intressant dock.
Samtalet med den här tjommen bedrevs via engelska med italienska ord instuckna här och var. Jag kan halka mig igenom tidningstexter på italienska om språkstilen är på en förhållandevis lätt nivå. Däremot kan jag inte tala språket flytande. Upplevelsen innebar åtminstone att jag fick lite praktisk övning på italienska glosor. Alltid något.
Individen hävdade att han var i Sverige för att visa upp en klädkollektion åt ett företag i Italien. Nu var uppdraget slutfört och han skulle snart återvända till sitt hemland. Härvidlag hade det uppstått ett problem för honom. I och med att jeppen inte ville betala för övervikt på flygplanet, frågade han om han kunde få ge mig något gratis. Visade sig vara skinnjackor, som enligt italienaren blivit över efter presentationerna han utfört här i landet. Jag drog på munnen. Väntade på finten. Den kom.
"Du får de här skinnjackorna, märkeskläder, gratis av mig. Eftersom du får de här gratis, kan du väl ge mig en present?"
"Vad skulle det kunna tänkas vara?" sporde jag.
"5 000 kronor. De här jackorna kostar mellan 7 till 9 000 i affären"
Jag flinade. Min respons var enkel. "No way! Forget it!" (Aldrig. Glöm det.)
Snubben såg förvånad ut. Helt plötsligt kunde han nöja sig med en tusenlapp för kvartetten skinnjackor.
Undertecknad skakade på huvudet. "Try someone else." ( Försök med någon annan.)
" I don´t have much time. I must fly soon" replikerade liraren. ( Jag har inte så mycket tid. Jag måste flyga snart.)
Instinktivt tänkte undertecknad säga till pajsaren att han verkligen kunde flyga och fara, men jag hann stoppa den tänkta ordsvadan. Jag upprepade återigen att han fick försöka med någon annan.
Italienaren resignerade när han såg mitt bestämda ansiktsuttryck. Han körde i väg påtagligt besviken.
Måhända var den personen kanske ärlig, men sådana här "affärsförslag" hoppar jag inte på under några omständigheter. För det första skulle jag aldrig köpa varor av en okänd person som har dem liggande i ett baksäte på en bil. För det andra kan jag inte veta om dylika varor är stulna eller inte. Stöldgods betackar jag mig för. Händelsen i sig var intressant dock.
Samtalet med den här tjommen bedrevs via engelska med italienska ord instuckna här och var. Jag kan halka mig igenom tidningstexter på italienska om språkstilen är på en förhållandevis lätt nivå. Däremot kan jag inte tala språket flytande. Upplevelsen innebar åtminstone att jag fick lite praktisk övning på italienska glosor. Alltid något.
torsdag 11 juni 2015
Språk: Texmex och chicanospanska.
I och med att undertecknad nyss skrev ett inlägg om Texas, kan jag ävenledes inte låta bli att titta lite grand på språkbiten beträffande denna amerikanska delstat.
Historiskt betraktat har Texas varit en blandning mellan engelsktalande amerikaner och spansktalande mexikaner. Detta har i sig medfört en intressant språkblandning.
I dagligt tal finns vad som kallas texmex. Understundom benämnt border lingo ( gränsspråk). Det är helt enkelt när talare av respektive språk blandar in ord från det andra tungomålet. Talaren byter ett ord från sitt eget språk och ersätter det med en glosa från det andra språket. I Sverige ligger vi väldigt nära med svengelska, d. v. s. svenska med instoppade engelska ord understundom. I Texas gäller som sagt engelska och spanska.
Ett typiskt meningsutbyte kan låta enligt följande:
Donde está la beer bottle? Var finns ölbuteljen?
Esta en el fridge, sobre el second shelf. Den står i kylskåpet, på andra hyllan.
Beer bottle, fridge och second shelf är de engelska ord som används i stället för de spanska.
Texmex har även specifika ord, bland annat pachinga. Ordet betecknar en politisk måltidssammankomst, där människor träffas över ett mål mat för att diskutera politik eller dra in pengar till en politisk kandidat.
Icke att förglömma är att maträtter och namnen på dessa letat sig ut från texmex över världen. Enchiladas, frijoles refritos och tacos härstammar alla från denna delstats matkultur.
Texas har även chicanospanska. Detta är inte något blandspråk utan den spanska variant som talas i USA. Chicanospanskan är givetvis inte begränsad till enbart Texas, men den har ett starkt fäste i delstaten. Förutom sina egna specifika glosor har chicanospanska ändock lånat in engelska ord. Vad som skiljer dessa från texmex är att glosorna förspanskas.
Vi har till exempel guaifa, jaló,liquear och tiquete. Engelska wife, hallo, lick och ticket. På svenska hustru, hallå, slicka och biljett. Luis Morales är ett fängslande uttryck med betydelsen person med tvivelaktig moral. Chicano har tagit den engelska motsvarigheten loose morals och gjort om orden till spanska namn!
Skillnaden mellan standardspanska och chicanospanska är påtaglig i vissa fall, bland annat beträffande idiom.. När någon försöker dra en vals, kan svaret bli "go tell it to the marines!"på engelska. På svenska ungefär "försök inbilla någon annan!"
På standardspanska är responsen " a otro perro con ese huese!"
I chicanospanska säger man i stället " a vacilar en casa de chapa". Just det sistnämnda uttrycket avslöjar att personen i fråga är hemmastadd i Texas.
Avslutar med ett chicanoidiom jag gillar: Al que no habla, Dios no lo ye!
På svenska: Skraja pojkar får aldrig kyssa vackra flickor!
Historiskt betraktat har Texas varit en blandning mellan engelsktalande amerikaner och spansktalande mexikaner. Detta har i sig medfört en intressant språkblandning.
I dagligt tal finns vad som kallas texmex. Understundom benämnt border lingo ( gränsspråk). Det är helt enkelt när talare av respektive språk blandar in ord från det andra tungomålet. Talaren byter ett ord från sitt eget språk och ersätter det med en glosa från det andra språket. I Sverige ligger vi väldigt nära med svengelska, d. v. s. svenska med instoppade engelska ord understundom. I Texas gäller som sagt engelska och spanska.
Ett typiskt meningsutbyte kan låta enligt följande:
Donde está la beer bottle? Var finns ölbuteljen?
Esta en el fridge, sobre el second shelf. Den står i kylskåpet, på andra hyllan.
Beer bottle, fridge och second shelf är de engelska ord som används i stället för de spanska.
Texmex har även specifika ord, bland annat pachinga. Ordet betecknar en politisk måltidssammankomst, där människor träffas över ett mål mat för att diskutera politik eller dra in pengar till en politisk kandidat.
Icke att förglömma är att maträtter och namnen på dessa letat sig ut från texmex över världen. Enchiladas, frijoles refritos och tacos härstammar alla från denna delstats matkultur.
Texas har även chicanospanska. Detta är inte något blandspråk utan den spanska variant som talas i USA. Chicanospanskan är givetvis inte begränsad till enbart Texas, men den har ett starkt fäste i delstaten. Förutom sina egna specifika glosor har chicanospanska ändock lånat in engelska ord. Vad som skiljer dessa från texmex är att glosorna förspanskas.
Vi har till exempel guaifa, jaló,liquear och tiquete. Engelska wife, hallo, lick och ticket. På svenska hustru, hallå, slicka och biljett. Luis Morales är ett fängslande uttryck med betydelsen person med tvivelaktig moral. Chicano har tagit den engelska motsvarigheten loose morals och gjort om orden till spanska namn!
Skillnaden mellan standardspanska och chicanospanska är påtaglig i vissa fall, bland annat beträffande idiom.. När någon försöker dra en vals, kan svaret bli "go tell it to the marines!"på engelska. På svenska ungefär "försök inbilla någon annan!"
På standardspanska är responsen " a otro perro con ese huese!"
I chicanospanska säger man i stället " a vacilar en casa de chapa". Just det sistnämnda uttrycket avslöjar att personen i fråga är hemmastadd i Texas.
Avslutar med ett chicanoidiom jag gillar: Al que no habla, Dios no lo ye!
På svenska: Skraja pojkar får aldrig kyssa vackra flickor!
Självständighetsrörelse i Texas och dess tid som egen republik.
Inte bara regioner och länder såsom Baskien, Katalonien, Quebec och Skottland har uppvisat frihetssträvanden. Nyligen har Texas begåvats med en frihetsrörelse som växer. I media kör de ut en stenhård propaganda, vari det påstås att delstaten ska invaderas av federala styrkor, d. v. s. USA:s militär. Inte för att förringa önskemålen om en självständig stat, men jag kan inte låta bli att dra på smilbanden. Undertecknad har väldigt svårt att ta Texas önskan om frigörelse på lika stort allvar som de regioner som nämns i inledningen. Så gott som nästan alla Texasbor ser sig som amerikaner, förutom en väldigt liten minoritet.
Samtidigt är Texas å andra sidan just den delstat som har bäst förutsättningar att kasta sig loss från de förenta staterna. Den ensamma stjärnans stat har gott om både olja och naturgas, vilket gör att självständigheten skulle kunna nås med lätthet.
Ironiskt nog är också Texas den enda delstaten i USA som en gång i tiden varit en självständig republik. Härigenom kan man förstå skräckpropagandan. Liksom Krim annekterades av Putins Ryssland, togs Texas i besittning av det dåvarande USA. Skillnaden är att delstaten var en fri republik och varit så i ett decennium. Texas undertecknade frivilligt ett fördrag om att låta Förenta staterna annektera landet. Detta för att få beskydd från grannen Mexiko.
Texas har en intressant historia. Delstaten beboddes givetvis först av indianer. Spanjorerna lade dock rabarber på delstaten omkring 1682, men någon större mängd av européer flyttade aldrig till området. Indianerna gav för stort motstånd. Kring början av 1820-talet frigjorde sig Mexiko från Spanien. I samma veva bestämde de sig för att låta anglosaxiska amerikaner att bosätta sig i Texas. Syftet var att låta amerikanerna slåss med indianerna, främst comanchestammen, för att slippa strida själva. I slutet av decenniet fick dock mexikanarna kalla fötter. Strategin hade varit lite för effektiv. Antalet amerikaner översteg mexikaner i Texas. För att stoppa eventuellt maktövertagande av dessa nyinflyttade förbjöds ytterligare invandring norrifrån. Aningen för sent. Bollen var redan i rullning.
Amerikanarna var lojala mot Mexiko, men ville ha en egen författning omkring 1835. Detta vägrades dem av en general vid namn Santa Ana, som blivit president i Mexiko. Presidenten posterade i stället en armé i Texas för att förhindra självständighetsiver. Motsatt verkan. Ledaren för amerikanarna, Stephen Austin, samlade sina landsmän och förklarade krig mot Mexiko.
Under ledning av Jim Bowie, skaparen av den berömda Bowiekniven, besegrades mexikanarna i flera drabbningar. Amerikanarna var stridsvana. Så icke mexikanarna.Santa Ana erkände sig besegrad och lovade dra sig tillbaka till gränsfloden Rio Grande.
Segerrusiga officerare ville jaga efter den besegrade mexikanska armén tillbaka långt in i grannlandet. Överbefälhavaren Sam Houston, bördig från Tennesse, varnade för detta, men talade för döva öron. Texas armé stack i väg söderut. Strax efteråt nåddes Houston av beskedet att Santa Ana var tillbaka med en ny arméstyrka januari 1836. Houston svor kraftigt. Den armé han styrde fanns inte där den borde varit, nämligen Texas. I stället sprang den runt på den mexikanska landsbygden.
Överbefälhavaren hade inte mycket val. Han gav sin underordnade Bowie order om att bege sig till fortet Alamo, för att beordra den fåtaliga styrkan där att retirera från fortet. Väl framme vid Alamo bestämde sig Bowie för inte lyda ordern utan i stället försvar fortet till varje pris.
Alamos tillblivelse är i sig tankevärd. Från början var stället ett missionshus för franciskanermunkar, men blev i slutet av 1700-talet ett fort i syfte att fungera som försvar åt orten San Antonio.
Namnet Alamo är spanska och betyder poppelträd, bomullsträd. Huset uppfördes just i en dunge bestående av nyss nämnda träd.
Bowie skickade ut bud om förstärkningar men möttes av ett ringa intresse. Blott ett fåtal Texasbor anslöt. Däremot dök det upp 80 man från Tennesse med den berömde pälsjägaren Davy Crockett i spetsen. Inte för att vara elak mot delstatens nuvarande frihetsrörelse, men Texas har federala styrkor att tacka sin självständighet för i slutändan.
Santa Ana anlände med en armé bestående av 4 000 man. Alamo försvarades inalles av 155 stycken.
Belägringen varade i tretton dagar. 6 mars 1836 inleddes slutanfallet. Både Crockett och Bowie slogs ända till sista andetaget. Bowie, som trillat ner från fästningsmur några dagar tidigare, avlossade sina sista skott liggande i sjuksängen. Vid middagstiden var allt över. Mexikanarna hade förlorat 1 500 man. Hos amerikanarna överlevde blott tre. Här kan man verkligen tala om en Pyrrhusseger.
Santa Ana skickade de trenne överlevarna med bud till Houston om att ingen nåd skulle ges i fortsättningen. Houston retirerade taktiskt längre inåt Texas i mening att locka med sig Santa Ana.
Därigenom hoppades amerikanarna att mexikanarna skulle hamna för långt bort från sin hemmabas för att kunna få hjälp av reservstyrkor. Planen lyckades. Houstons och Santa Anas arméer möttes vid San Jacinto-floden. Vid denna batalj utnyttjades för första gången stridsropet "Remember the Alamo - kom i håg Alamo". Slaget var över på en halvtimme. Mexikanarna flydde i panik. Dagen efter tillfångatog några Texassoldater en mexikansk dito. Visade sig vara Santa Ana, som tagit på sig en menigs uniform för att inte bli igenkänd. Houston lovade släppa den mexikanske generalen om denne gick med på att släppa alla anspråk på Texas . Santa Ana samtyckte. Texas var fritt.
Val hölls senare samma år och Sam Houston blev republiken Texas första president.
Santa Ana hade svårt att svälja förtreten. Ett flertal gånger höll mexikanska trupper plundringståg in i Texas. San Antonio plundrades fullständigt 1842. Många Texasbor hade fått nog av otryggheten samtidigt som Förenta staterna gärna ville annektera republiken. Drömmen om ett USA från kust till kust var i full sving. Texas och Förenta staterna undertecknade ett fördrag om att införliva republiken i det blivande USA. Santa Ana, nu diktator i Mexiko, rasade och sparkade omedelbart i gång ett krig.
Mexikanska kriget, som det nu i historisk mening kallas, utspelades mellan 1846-48. Som vanligt drog Santa Ana det kortaste strået. Förenta staternas general Taylor invaderade huvudstaden Mexico city 1847 och kriget var över. Texas blev officiellt en amerikansk delstat 1848.
Idén om Texas frigörelse från USA är på sätt och vis inte så långsökt. De har historien som stöd, men jag tvivlar på att Texas Independence Movement har någon reell chans. Texas är alltför integrerat med det övriga USA. Osvuret är dock kanske bäst. Historien har en förmåga att överraska oss.
Samtidigt är Texas å andra sidan just den delstat som har bäst förutsättningar att kasta sig loss från de förenta staterna. Den ensamma stjärnans stat har gott om både olja och naturgas, vilket gör att självständigheten skulle kunna nås med lätthet.
Ironiskt nog är också Texas den enda delstaten i USA som en gång i tiden varit en självständig republik. Härigenom kan man förstå skräckpropagandan. Liksom Krim annekterades av Putins Ryssland, togs Texas i besittning av det dåvarande USA. Skillnaden är att delstaten var en fri republik och varit så i ett decennium. Texas undertecknade frivilligt ett fördrag om att låta Förenta staterna annektera landet. Detta för att få beskydd från grannen Mexiko.
Texas har en intressant historia. Delstaten beboddes givetvis först av indianer. Spanjorerna lade dock rabarber på delstaten omkring 1682, men någon större mängd av européer flyttade aldrig till området. Indianerna gav för stort motstånd. Kring början av 1820-talet frigjorde sig Mexiko från Spanien. I samma veva bestämde de sig för att låta anglosaxiska amerikaner att bosätta sig i Texas. Syftet var att låta amerikanerna slåss med indianerna, främst comanchestammen, för att slippa strida själva. I slutet av decenniet fick dock mexikanarna kalla fötter. Strategin hade varit lite för effektiv. Antalet amerikaner översteg mexikaner i Texas. För att stoppa eventuellt maktövertagande av dessa nyinflyttade förbjöds ytterligare invandring norrifrån. Aningen för sent. Bollen var redan i rullning.
Amerikanarna var lojala mot Mexiko, men ville ha en egen författning omkring 1835. Detta vägrades dem av en general vid namn Santa Ana, som blivit president i Mexiko. Presidenten posterade i stället en armé i Texas för att förhindra självständighetsiver. Motsatt verkan. Ledaren för amerikanarna, Stephen Austin, samlade sina landsmän och förklarade krig mot Mexiko.
Under ledning av Jim Bowie, skaparen av den berömda Bowiekniven, besegrades mexikanarna i flera drabbningar. Amerikanarna var stridsvana. Så icke mexikanarna.Santa Ana erkände sig besegrad och lovade dra sig tillbaka till gränsfloden Rio Grande.
Segerrusiga officerare ville jaga efter den besegrade mexikanska armén tillbaka långt in i grannlandet. Överbefälhavaren Sam Houston, bördig från Tennesse, varnade för detta, men talade för döva öron. Texas armé stack i väg söderut. Strax efteråt nåddes Houston av beskedet att Santa Ana var tillbaka med en ny arméstyrka januari 1836. Houston svor kraftigt. Den armé han styrde fanns inte där den borde varit, nämligen Texas. I stället sprang den runt på den mexikanska landsbygden.
Överbefälhavaren hade inte mycket val. Han gav sin underordnade Bowie order om att bege sig till fortet Alamo, för att beordra den fåtaliga styrkan där att retirera från fortet. Väl framme vid Alamo bestämde sig Bowie för inte lyda ordern utan i stället försvar fortet till varje pris.
Alamos tillblivelse är i sig tankevärd. Från början var stället ett missionshus för franciskanermunkar, men blev i slutet av 1700-talet ett fort i syfte att fungera som försvar åt orten San Antonio.
Namnet Alamo är spanska och betyder poppelträd, bomullsträd. Huset uppfördes just i en dunge bestående av nyss nämnda träd.
Bowie skickade ut bud om förstärkningar men möttes av ett ringa intresse. Blott ett fåtal Texasbor anslöt. Däremot dök det upp 80 man från Tennesse med den berömde pälsjägaren Davy Crockett i spetsen. Inte för att vara elak mot delstatens nuvarande frihetsrörelse, men Texas har federala styrkor att tacka sin självständighet för i slutändan.
Santa Ana anlände med en armé bestående av 4 000 man. Alamo försvarades inalles av 155 stycken.
Belägringen varade i tretton dagar. 6 mars 1836 inleddes slutanfallet. Både Crockett och Bowie slogs ända till sista andetaget. Bowie, som trillat ner från fästningsmur några dagar tidigare, avlossade sina sista skott liggande i sjuksängen. Vid middagstiden var allt över. Mexikanarna hade förlorat 1 500 man. Hos amerikanarna överlevde blott tre. Här kan man verkligen tala om en Pyrrhusseger.
Santa Ana skickade de trenne överlevarna med bud till Houston om att ingen nåd skulle ges i fortsättningen. Houston retirerade taktiskt längre inåt Texas i mening att locka med sig Santa Ana.
Därigenom hoppades amerikanarna att mexikanarna skulle hamna för långt bort från sin hemmabas för att kunna få hjälp av reservstyrkor. Planen lyckades. Houstons och Santa Anas arméer möttes vid San Jacinto-floden. Vid denna batalj utnyttjades för första gången stridsropet "Remember the Alamo - kom i håg Alamo". Slaget var över på en halvtimme. Mexikanarna flydde i panik. Dagen efter tillfångatog några Texassoldater en mexikansk dito. Visade sig vara Santa Ana, som tagit på sig en menigs uniform för att inte bli igenkänd. Houston lovade släppa den mexikanske generalen om denne gick med på att släppa alla anspråk på Texas . Santa Ana samtyckte. Texas var fritt.
Val hölls senare samma år och Sam Houston blev republiken Texas första president.
Santa Ana hade svårt att svälja förtreten. Ett flertal gånger höll mexikanska trupper plundringståg in i Texas. San Antonio plundrades fullständigt 1842. Många Texasbor hade fått nog av otryggheten samtidigt som Förenta staterna gärna ville annektera republiken. Drömmen om ett USA från kust till kust var i full sving. Texas och Förenta staterna undertecknade ett fördrag om att införliva republiken i det blivande USA. Santa Ana, nu diktator i Mexiko, rasade och sparkade omedelbart i gång ett krig.
Mexikanska kriget, som det nu i historisk mening kallas, utspelades mellan 1846-48. Som vanligt drog Santa Ana det kortaste strået. Förenta staternas general Taylor invaderade huvudstaden Mexico city 1847 och kriget var över. Texas blev officiellt en amerikansk delstat 1848.
Idén om Texas frigörelse från USA är på sätt och vis inte så långsökt. De har historien som stöd, men jag tvivlar på att Texas Independence Movement har någon reell chans. Texas är alltför integrerat med det övriga USA. Osvuret är dock kanske bäst. Historien har en förmåga att överraska oss.
fredag 22 maj 2015
Supperterresa med Bajen Fans Kalmar till Norrköping.
I juni åstundar en skatteåterbäring på 600 krisch för undertecknad. Jag bestämde mig för att använda dem något i förtid.
Förvisso hade jag behövt använda pengarna till andra saker, men deciderade mig för att delta i Bajen Invasion av Peking. Denna invasion har alltid varit en klassiker i fotbollssammanhang.
Det finns en grupp Hammarbysupportrar i en ort några mil söder om Ålem som grupperat sig under sammanslutningen Bajen Fans Kalmar.
Undertecknad letade upp dem på Facebook. Det visade sig att de ordnat en buss från Kalmar till bortamatchen mot Norrköping. Jag kontaktade dem via just det sociala mediet. Berättade att jag ville haka på. Inga problem. Den som står bakom Bajen Fans Kalmars Facebooksida var även schysst nog att kirra plåt åt mig. Biljetter går att fixa via nätet, men det där var för knepigt för undertecknad.
Onsdag. Såg till att få mat i kistan innan det var dags för ölförtäring. En sak har min förtjusning i bärs lärt mig: Det är aldrig lämpligt att inmundiga bira på tom mage. Effekten är i de flesta fall oönskad. Eller för att uttrycka det rakt på sak - man blir avsevärt onyktrare än vad man tänkt sig.
Hur som haver, kring tvåsnåret inleddes den första invasionsmanövern. Öl nummer ett knäcktes på balkongen. Skulle åtföljas av betydligt fler innan dagen över.
Överenskommelsen var att BF Kalmar skulle hämta upp undertecknad vid busshållplatsen vid E22 i Ålem kring halv fyra-tiden. Var på plats vid Europavägen tio över tre. Hann med en öl till innan deras hyrda fordon dök upp. Hälsades av ett "Heja Bajen!" av busschauffören vid ombordstigandet. Trevlig början. Bussen bestod av för mig okända människor, men hälsade på en del av dem på väg till en sittplats. Min vana trogen oavsett om det gäller buss eller tåg är att sitta mig långt bak. Höll traditionen vid liv även i detta sammanhang.
Givetvis kom jag snart i samspråk med de andra supportrarna på bussen. Öl har den gudagivna gåvan att bryta tystnadens band. Mitt namn var redan känt ity att de redan hört att jag skulle följa med. Fick reda på att de som samlas längst bak i bussen brukar kallas "Ljugarbänken". I och med att de förstått att jag tillhör de gamla gardet, ville de att jag skulle lära dem Bajensånger. Jag var aningen tveksam först. Åttiotalssånger är inte snälla på något sätt. Lärde dem en sång om djurgårdare i alla fall:
Vad är det som luktar som djur? Vad är det som sitter i bur? Det är en apa i bur! Djurgårn, djurgårn, djurgårn är fulast i stan, fy fan!
En klassiker, men den hörs inte så ofta nuförtiden.
I och med denna sång blev jag godkänd av "Ljugarbänken".
Bussen stannade ävenledes till i Oskarshamn för att plocka upp Bajare därstädes. Inalles var vi 24 stycken. Bra för att var Kalmar län och en match mitt i veckan. Första välbehövliga stoppet vart i Västervik. Orten dränktes i gulfärgade kastade sjuor. Rätt åt den orten!
Nytt uppehåll i Lerum. De övriga hade lärt märke till min collegetröja. Svart med texten Bajen Fans i grönt. "Den där är en gammal tröja. Den köpte du på åttiotalet, va?". Jag blev svaret skyldigt. Är ganska osäker på tidpunkten. Har för mig att det var antingen i slutet på åttiotalet eller början på nittiotalet. Tröjan är en klenod. Bär den bara när jag är på plats beträffande Bajenmatcher och vid TV-sändningar av mitt lag. Härav har den klarat sig genom åren.
Under bussresan nämnde undertecknad att jag bott i Trollbäcken en gång i tiden. Jag växte upp i Trollbäcken i Tyresö kommun under de yngre tonåren. En äldre man lystrade omedelbart. "Jag med", sade han leende. Visade sig att den gamla klyschan "världen är liten" stämde. Vid fortsatt samspråk ådagalades att vi i praktiken varit grannar vid den tidpunkten. Vi bodde båda på adressen Alléplan, enkom två portar från varandra. Däremot hade vi inte umgåtts. Mina första stapplande steg i skolan inleddes i Trollbäcken. Gick lågstadiet och nästan hela mellanstadiet i grundskolan på den orten. När jag blev förstapluttare, började han på högstadiet. Högstadieleverna gick i en annan läroanstalt i Trollbäcken vid namn Kumlaskolan. Själv hann jag aldrig påbörja någon termin på den utbildningsanstalten, enär min far, min bror och jag flyttade till Småland. Tråkigt nog hade namnet på min grundskola totalt fallit ur minnet. Först dagen efter matchen kom jag på att grundskolans namn var Fornuddens skola. Så dags då. Det åsido, vi bodde grannar för fyrtio bast sedan. Fyra decennier senare sitter vi samma supporterbuss från Kalmar! Otrolig händelse vid eftertanke.
Själva invasionen blev ungefär som det alltid blir i Norrköping. Vi tog över arenan fullständigt. Bra drag i klacken, förutom en mindre dipp i andra halvlek. Matchresultatet är inte så mycket att orda om. Torsk med 0-1. Det märktes att vi verkligen behöver en frisk Kung Kennedy på plan.
Hemresan vart inte lika lattjo av förståeliga skäl, förutom när jag skulle hoppa av bussen i Ålem. Kom i samklang med en av supportrarna vid namn Kenny Winchler, som satt längst fram i bussen. Det uppenbarade sig att han kände undertecknad. "Egentligen inte så konstigt. Det var ju du och han Cassenac från Blomstermåla på åttiotalet. Det var ju inte så många Bajare här på den tiden", förklarade han leende. Saken var förklarad. Jag residerade i Blomstermåla vid den tiden, så ock Patrik Cassenac. Han och jag åkte riket runt på Hammarbys matcher. Snopet dock att jag och Patrik var så kända. Därvidlag fick jag även en ny vän på Facebook.
Trillade in i min lya vid halv ett-snåret på natten. Var skönt att krama om min lilla dam Cheryl och krypa ner i bingen en erfarenhet rikare.
Om jag bara har sjaber över, lär jag åka med BF Kalmar på fler matcher.
Förvisso hade jag behövt använda pengarna till andra saker, men deciderade mig för att delta i Bajen Invasion av Peking. Denna invasion har alltid varit en klassiker i fotbollssammanhang.
Det finns en grupp Hammarbysupportrar i en ort några mil söder om Ålem som grupperat sig under sammanslutningen Bajen Fans Kalmar.
Undertecknad letade upp dem på Facebook. Det visade sig att de ordnat en buss från Kalmar till bortamatchen mot Norrköping. Jag kontaktade dem via just det sociala mediet. Berättade att jag ville haka på. Inga problem. Den som står bakom Bajen Fans Kalmars Facebooksida var även schysst nog att kirra plåt åt mig. Biljetter går att fixa via nätet, men det där var för knepigt för undertecknad.
Onsdag. Såg till att få mat i kistan innan det var dags för ölförtäring. En sak har min förtjusning i bärs lärt mig: Det är aldrig lämpligt att inmundiga bira på tom mage. Effekten är i de flesta fall oönskad. Eller för att uttrycka det rakt på sak - man blir avsevärt onyktrare än vad man tänkt sig.
Hur som haver, kring tvåsnåret inleddes den första invasionsmanövern. Öl nummer ett knäcktes på balkongen. Skulle åtföljas av betydligt fler innan dagen över.
Överenskommelsen var att BF Kalmar skulle hämta upp undertecknad vid busshållplatsen vid E22 i Ålem kring halv fyra-tiden. Var på plats vid Europavägen tio över tre. Hann med en öl till innan deras hyrda fordon dök upp. Hälsades av ett "Heja Bajen!" av busschauffören vid ombordstigandet. Trevlig början. Bussen bestod av för mig okända människor, men hälsade på en del av dem på väg till en sittplats. Min vana trogen oavsett om det gäller buss eller tåg är att sitta mig långt bak. Höll traditionen vid liv även i detta sammanhang.
Givetvis kom jag snart i samspråk med de andra supportrarna på bussen. Öl har den gudagivna gåvan att bryta tystnadens band. Mitt namn var redan känt ity att de redan hört att jag skulle följa med. Fick reda på att de som samlas längst bak i bussen brukar kallas "Ljugarbänken". I och med att de förstått att jag tillhör de gamla gardet, ville de att jag skulle lära dem Bajensånger. Jag var aningen tveksam först. Åttiotalssånger är inte snälla på något sätt. Lärde dem en sång om djurgårdare i alla fall:
Vad är det som luktar som djur? Vad är det som sitter i bur? Det är en apa i bur! Djurgårn, djurgårn, djurgårn är fulast i stan, fy fan!
En klassiker, men den hörs inte så ofta nuförtiden.
I och med denna sång blev jag godkänd av "Ljugarbänken".
Bussen stannade ävenledes till i Oskarshamn för att plocka upp Bajare därstädes. Inalles var vi 24 stycken. Bra för att var Kalmar län och en match mitt i veckan. Första välbehövliga stoppet vart i Västervik. Orten dränktes i gulfärgade kastade sjuor. Rätt åt den orten!
Nytt uppehåll i Lerum. De övriga hade lärt märke till min collegetröja. Svart med texten Bajen Fans i grönt. "Den där är en gammal tröja. Den köpte du på åttiotalet, va?". Jag blev svaret skyldigt. Är ganska osäker på tidpunkten. Har för mig att det var antingen i slutet på åttiotalet eller början på nittiotalet. Tröjan är en klenod. Bär den bara när jag är på plats beträffande Bajenmatcher och vid TV-sändningar av mitt lag. Härav har den klarat sig genom åren.
Under bussresan nämnde undertecknad att jag bott i Trollbäcken en gång i tiden. Jag växte upp i Trollbäcken i Tyresö kommun under de yngre tonåren. En äldre man lystrade omedelbart. "Jag med", sade han leende. Visade sig att den gamla klyschan "världen är liten" stämde. Vid fortsatt samspråk ådagalades att vi i praktiken varit grannar vid den tidpunkten. Vi bodde båda på adressen Alléplan, enkom två portar från varandra. Däremot hade vi inte umgåtts. Mina första stapplande steg i skolan inleddes i Trollbäcken. Gick lågstadiet och nästan hela mellanstadiet i grundskolan på den orten. När jag blev förstapluttare, började han på högstadiet. Högstadieleverna gick i en annan läroanstalt i Trollbäcken vid namn Kumlaskolan. Själv hann jag aldrig påbörja någon termin på den utbildningsanstalten, enär min far, min bror och jag flyttade till Småland. Tråkigt nog hade namnet på min grundskola totalt fallit ur minnet. Först dagen efter matchen kom jag på att grundskolans namn var Fornuddens skola. Så dags då. Det åsido, vi bodde grannar för fyrtio bast sedan. Fyra decennier senare sitter vi samma supporterbuss från Kalmar! Otrolig händelse vid eftertanke.
Själva invasionen blev ungefär som det alltid blir i Norrköping. Vi tog över arenan fullständigt. Bra drag i klacken, förutom en mindre dipp i andra halvlek. Matchresultatet är inte så mycket att orda om. Torsk med 0-1. Det märktes att vi verkligen behöver en frisk Kung Kennedy på plan.
Hemresan vart inte lika lattjo av förståeliga skäl, förutom när jag skulle hoppa av bussen i Ålem. Kom i samklang med en av supportrarna vid namn Kenny Winchler, som satt längst fram i bussen. Det uppenbarade sig att han kände undertecknad. "Egentligen inte så konstigt. Det var ju du och han Cassenac från Blomstermåla på åttiotalet. Det var ju inte så många Bajare här på den tiden", förklarade han leende. Saken var förklarad. Jag residerade i Blomstermåla vid den tiden, så ock Patrik Cassenac. Han och jag åkte riket runt på Hammarbys matcher. Snopet dock att jag och Patrik var så kända. Därvidlag fick jag även en ny vän på Facebook.
Trillade in i min lya vid halv ett-snåret på natten. Var skönt att krama om min lilla dam Cheryl och krypa ner i bingen en erfarenhet rikare.
Om jag bara har sjaber över, lär jag åka med BF Kalmar på fler matcher.
torsdag 30 april 2015
Turkiet och folkmordet på armenierna 1915.
Nyligen hölls en minnesdag för de en och en halv miljon armenier (ock icke att förglömma alla övriga kristna minoritetsgrupper) som utsattes för ett folkmord av Turkiet 1915. Såsom varande sextiotalssosse vart jag ånyo besviken på Stefan Löfven. Denne ville inte använda beteckningen folkmord än så länge.
På ett sätt förståeligt, men icke så lätt att acceptera. Sverige har retat gallfeber på Israel och Saudiarabien, varvid Löfven antagligen vill undvika att stöta sig med ytterligare en nation i det konfliktfyllda Mellanösternområdet. Ändock beklämmande. Jänkarnas president Obama körde med samma inställning. Denne kallade folkmordet för ett "blodbad". Förmodligen för att Turkiet är en viktig NATO-allierad. Sorgligt ändock att två statsöverhuvuden kör med ett Karl XII-fjäskande för Turkiet.
Turkarna försöker skyla över denna skamfläck med att påstå att det handlade om ett "inbördeskrig". Skrattretande likväl som anstötligt. Armenierna försökte inte frigöra sig från Turkiet. De hade inte gjort uppror mot centralmakten utan såg sig som en del av Turkiet. De saknade vapen. Därmed saknade de försvarsmöjligheter, när Turkiets centralmakt satte i gång med sin etniska rensning. Utan pardon avrättades män, kvinnor och barn utan urskillning, enbart beroende på att de tillhörde en minoritet.
Bakgrunden är simpel. Det dåvarande osmanska riket var på väg att falla sönder i småbitar. Allt fler av folken i Europa frigjorde sig från Turkiet vid begynnelsen av det förra århundradet. Svårsmält för turkarna. Droppen beträffande etniska minoriteter i själva Turkiet kom under Första världskriget. Turkarna ställde sig på Tysklands och Österrikes sida mot de allierade. Turkiet mötte Ryssland vid ett slag 1915. Ryssarna piskade turkarna ordentligt på fingrarna. Detta kunde turkiska nationalister inte acceptera. De behövde en syndabock. I Turkiets armé ingick även soldater från den kristna armeniska minoriteten. Den turkiska armén hade sin analys klar. Förlusten berodde på att armenierna förrått sitt land. De var ju inte etniska turkar och de var inte muslimer. Alla armeniska soldater avväpnades och avrättades. Enligt den turkiska centralmakten var armenierna en "inre fiende". En märklig benämning. Armenierna hade bott i den turkiska landsdelen Anatolien i 3 000 år. De var bosatta i östra Turkiet långt innan osmanerna invaderade landet.
Turkiet inledde folkmordet med att arrestera och avrätta de armenier som var framträdande i Turkiets samhällsliv. Därefter vidtog de utrensningar av övriga armenier. Männen mördades. Kvinnor och barn tvingades i väg på en dödsmarsch till ökenområden i Syrien och Irak. De flesta dog av umbärandena. Någonstans mellan ett och ett halvt till två miljoner armenier fick sätta livet till under detta folkmord.
Det här folkmordet inspirerade sedermera Adolf Hitler och dennes utrotning av det judiska folket. Samma benämning inre fiender och samma etiska rensning. Enda skillnaden är att nazisterna gjorde detta i industriell skala.
I förbigående kan det nämnas att judar slogs för Tyskland under Första världskriget, liksom armenier för Turkiet. Många judar fick faktiskt tapperhetsmedalj av Tyskland för sin insats vid fronten. Vilken smärta dessa måste ha känt när nazisterna plötsligt började kalla judarna för "inre fiender"!
Om Turkiet vill vara en modern nation och i förlängningen tillhöra EU ska de erkänna sin historiska blodssynd och be den kvarvarande armeniska befolkningen om ursäkt för grymheterna som begicks under detta folkmord. Allt annat är oacceptabelt.
På ett sätt förståeligt, men icke så lätt att acceptera. Sverige har retat gallfeber på Israel och Saudiarabien, varvid Löfven antagligen vill undvika att stöta sig med ytterligare en nation i det konfliktfyllda Mellanösternområdet. Ändock beklämmande. Jänkarnas president Obama körde med samma inställning. Denne kallade folkmordet för ett "blodbad". Förmodligen för att Turkiet är en viktig NATO-allierad. Sorgligt ändock att två statsöverhuvuden kör med ett Karl XII-fjäskande för Turkiet.
Turkarna försöker skyla över denna skamfläck med att påstå att det handlade om ett "inbördeskrig". Skrattretande likväl som anstötligt. Armenierna försökte inte frigöra sig från Turkiet. De hade inte gjort uppror mot centralmakten utan såg sig som en del av Turkiet. De saknade vapen. Därmed saknade de försvarsmöjligheter, när Turkiets centralmakt satte i gång med sin etniska rensning. Utan pardon avrättades män, kvinnor och barn utan urskillning, enbart beroende på att de tillhörde en minoritet.
Bakgrunden är simpel. Det dåvarande osmanska riket var på väg att falla sönder i småbitar. Allt fler av folken i Europa frigjorde sig från Turkiet vid begynnelsen av det förra århundradet. Svårsmält för turkarna. Droppen beträffande etniska minoriteter i själva Turkiet kom under Första världskriget. Turkarna ställde sig på Tysklands och Österrikes sida mot de allierade. Turkiet mötte Ryssland vid ett slag 1915. Ryssarna piskade turkarna ordentligt på fingrarna. Detta kunde turkiska nationalister inte acceptera. De behövde en syndabock. I Turkiets armé ingick även soldater från den kristna armeniska minoriteten. Den turkiska armén hade sin analys klar. Förlusten berodde på att armenierna förrått sitt land. De var ju inte etniska turkar och de var inte muslimer. Alla armeniska soldater avväpnades och avrättades. Enligt den turkiska centralmakten var armenierna en "inre fiende". En märklig benämning. Armenierna hade bott i den turkiska landsdelen Anatolien i 3 000 år. De var bosatta i östra Turkiet långt innan osmanerna invaderade landet.
Turkiet inledde folkmordet med att arrestera och avrätta de armenier som var framträdande i Turkiets samhällsliv. Därefter vidtog de utrensningar av övriga armenier. Männen mördades. Kvinnor och barn tvingades i väg på en dödsmarsch till ökenområden i Syrien och Irak. De flesta dog av umbärandena. Någonstans mellan ett och ett halvt till två miljoner armenier fick sätta livet till under detta folkmord.
Det här folkmordet inspirerade sedermera Adolf Hitler och dennes utrotning av det judiska folket. Samma benämning inre fiender och samma etiska rensning. Enda skillnaden är att nazisterna gjorde detta i industriell skala.
I förbigående kan det nämnas att judar slogs för Tyskland under Första världskriget, liksom armenier för Turkiet. Många judar fick faktiskt tapperhetsmedalj av Tyskland för sin insats vid fronten. Vilken smärta dessa måste ha känt när nazisterna plötsligt började kalla judarna för "inre fiender"!
Om Turkiet vill vara en modern nation och i förlängningen tillhöra EU ska de erkänna sin historiska blodssynd och be den kvarvarande armeniska befolkningen om ursäkt för grymheterna som begicks under detta folkmord. Allt annat är oacceptabelt.
lördag 25 april 2015
Avskaffande av fas3 och regeringens misslyckande därvidlag.
Det pratas från regeringshåll om att de inte vill avsluta vansinnet med fas3 enligt devisen "vi kan inte slänga ut folk i ingenting" och "arbetslösa måste ha någonting att göra". Dylikt retar gallfeber på undertecknad. Nedanstående text skrev jag på min facebooksida. För nytta till androm lägger jag in mitt ordväveri även här.
Jag blir vansinnig när jag hör snacket om "slänga ut dem i ingenting" och "vi måste se till att de arbetslösa har något att göra". Det stora problemet är att arbetssökande inte hinner med att göra det som det är meningen att de ska göra: Aktivt söka jobb och stå till arbetsmarknadens förfogande.
Dagarna går i stället åt att utnyttjas som gratis arbetskraft utan att få betalt för det förnedrande tvångsarbete som utförs åt företagare och kommuner. Tid som skulle behövts till att skriva jobbansökningar förbrukas i stället på tvångsarbete. Under kvällstid är tröttheten för stor för att kunna skriva vettiga ansökningar. Resultatet blir massutskick av ett standard-CV, vilket ingen arbetsköpare är intresserad av. Pengar och tid som skulle ha använts till att besöka presumtiva arbetsköpare går i stället åt till att betala för resor fram och tillbaka till arbetsplatser där arbetssökande utnyttjas som gratis arbetskraft. Med andra ord, kostnaderna och tidsspillet för förnedrande tvångsarbete utan lön tvingas slavarna ta ur egen ficka. Detta samtidigt som parasiter till företagare och kommuner får bidrag för att utnyttja människor som inte har något val. Icke att förglömma, de jobb som utförs utan lön är just de jobb människor skulle haft med lön om det inte vore för det faktum att arbetssökande tvingas utföra tvångsarbete.
"Slänga ut folk i ingenting". Ingenting? Jojo, undras vad alla andra yrkesgrupper skulle säga om de först vore tvungna att jobba heltid utan lön på dagarna och därefter under kvällar och helger jobba ytterligare en heltid med det arbete som de egentligen skulle ha gjort? Detta för en ersättning som inte är ens en halv lön?
På tal om ingenting - undras vad lärarkåren skulle säga om de finge höra att de inte gör någonting och att de från och med nu vore tvungna att arbeta heltid utan lön med någonting helt annat samtidigt som de vore tvungna att sköta sina lärarsysslor parallellt med tvångsarbetet, även det på heltid?
Sammaledes med journalister. Arbetssökande, journalister och lärare utför i stort sett likadana arbetsuppgifter.
Arbetsökande söker info om företag de planerar att söka jobb hos och varför de skulle platsa som anställda därstädes. Lärare samlar i hop material till klassen inför lektioner och planerar undervisningen. Journalister samlar fakta till artiklar.
Arbetslösa skriver ansökningar och besöker presumtiva arbetsköpare. Lärare presenterar uppgifter för sina elever. Journalister skriver artiklar och skickar dem till tryckning.
Därefter väntar de tre grupperna in respons på sina respektiva nerlagda arbeten. För arbetssökande eventuella svar från arbetsköpare. För lärare inlämnande av uppgifter från elever. För journalister läsarkontakt.
Är det någon som på fullaste allvar vågar påstå att journalister och lärare får pengar utan att jobba och att de måste ha något att göra?
fredag 27 mars 2015
Cayennepeppar i strupen.
I går satt jag och åt pommes frites och grillkorv på eftermiddagen. Bet till. En tand som suttit lös en längre tid lossnade helt. Bara att glömma den tuggan. Just denna incident var inte roligt men tankarna gick till ett annat tillfälle som involverade denna maträtt.
Denna händelse inträffade ungefär för två decennier sedan. Vid den tiden hade jag en granne vägg i vägg, som jag tålde illa. Undertecknad brukade trots detta understundom släppa in honom i lägenheten för att inte vara alltför oartig. Dennes far hade en bensinmack, där jag brukade inhandla cigaretter. En kväll satt jag och åt pommes. Min nabo var pratsjuk. Ytterst motvilligt släppte jag in honom en stund. Han satte sig i min ena fåtölj.
På bordet stod en burk med cayennepeppar. Grannen tittade förvånat.
"Vad är det där för något?"
"Cayennepeppar. Stark sort. Brukar ha lite på pommesen i bland."
"Intressant. Jag har aldrig hört talas om den där sorten."
Nyfikenheten tog överhanden hos tjommen. Han plockade till sig burken och hällde lite av kryddan i sin handflata. I samma stund var jag på väg att föra en tugga till munnen. Avbröt födointaget. Förde tillbaka gaffeln till tallriken. "Han är väl inte så korkad att han tänker slicka i sig cayennepeppar" tänkte jag. Hann knappt tänka tanken klart.
Det blev inget skrik. Bara ett "ouhfff!", ett förvånat ansiktsuttryck och en rusning till köket. Vattenkranen. Grannen återkom efter ett par minuter.
Jag har nog aldrig flinat så brett vare sig förr eller senare.
"Jag borde nog ha varnat dig", menade jag på.
"Ingen fara. Jag hade nog inte trott dig även om du hade sagt något", svarade nabon. Ansiktet var fortfarande plågat.
Sedan dess rörde aldrig jeppen burken med cayennepeppar igen.
Denna händelse inträffade ungefär för två decennier sedan. Vid den tiden hade jag en granne vägg i vägg, som jag tålde illa. Undertecknad brukade trots detta understundom släppa in honom i lägenheten för att inte vara alltför oartig. Dennes far hade en bensinmack, där jag brukade inhandla cigaretter. En kväll satt jag och åt pommes. Min nabo var pratsjuk. Ytterst motvilligt släppte jag in honom en stund. Han satte sig i min ena fåtölj.
På bordet stod en burk med cayennepeppar. Grannen tittade förvånat.
"Vad är det där för något?"
"Cayennepeppar. Stark sort. Brukar ha lite på pommesen i bland."
"Intressant. Jag har aldrig hört talas om den där sorten."
Nyfikenheten tog överhanden hos tjommen. Han plockade till sig burken och hällde lite av kryddan i sin handflata. I samma stund var jag på väg att föra en tugga till munnen. Avbröt födointaget. Förde tillbaka gaffeln till tallriken. "Han är väl inte så korkad att han tänker slicka i sig cayennepeppar" tänkte jag. Hann knappt tänka tanken klart.
Det blev inget skrik. Bara ett "ouhfff!", ett förvånat ansiktsuttryck och en rusning till köket. Vattenkranen. Grannen återkom efter ett par minuter.
Jag har nog aldrig flinat så brett vare sig förr eller senare.
"Jag borde nog ha varnat dig", menade jag på.
"Ingen fara. Jag hade nog inte trott dig även om du hade sagt något", svarade nabon. Ansiktet var fortfarande plågat.
Sedan dess rörde aldrig jeppen burken med cayennepeppar igen.
torsdag 19 mars 2015
Hindi, svenska, engelska, tyska, fornspråk
I och med att undertecknad understundom håller på att förkovra sig i fornspråket sanskrit, har det fallit naturligt att ävenledes halka in på det indiska språket hindi, som härstammar just från sanskrit.
Många tänker nog inte på faktumet att svenska, hindi och sanskrit är besläktade med varandra. Alla tre tungomålen tillhör ett gemensamt indoeuropeiskt språk. Då och då är detta till hjälp vid vissa glosor.
Två ord jag nyligen lärt mig bevisar detta och det visar också hur min tankegång fungerar, när jag lär mig vokabler på andra språk än mitt modersmål.
Det hindiska ordet för sovrum är soonee ka kamaraa. Soonee för mina tankar direkt till de svenska glosorna sova och sömn. Visade sig att det är ett och samma ord. Sömn dyker upp redan i fornsvenskan och är samma ord som latinets somnus med likalydande betydelse. Ett gemensamt indoeuropeiskt uttryck. Sömn och somnus är dessutom besläktat med grekiska hypnos.
Släktskapet visar sig även i engelska och tyska. Sova heter sleep och schlafen på respektive språk. Ursprunget till dessa ord spåras via fornengelska slaepan, fornfrisiska slaepa, fornsaxiska slapan och fornhögtyska slafan. Ursprunglig betydelse slapp, slö.
Kamaraa får mitt språksinne att direkt tänka på svenska kammare. Detta ord har funnits i svenskan sedan urminnes tider. I fornsvenskan stavades det kamer. Kammare har förmodligen hämtats från latinets camera- valv, rum. Latinet i sin tur har lånat ordet från grekiska kamera, som betyder just rum. Därmed vet vi varför fototingesten heter som den gör. Ordet var från början kamera obscura, mörkt rum, vilket kortades ner till kamera. Den engelska glosan chamber för kammare har hämtats från latinet via fornfranska chambre.
Nuförtiden säger vi rum i stället för kammare. I och för sig har undertecknad vid tillfällen sagt sovkammare, men enkom undantagsvist. Rum är ett samfällt germanskt ord, fast med något skild stavning. Exempel engelska room, tyska Zimmer. Rum är en substantivering av adjektivet rymlig.
Tyska Zimmer betyder egentligen träbyggnad, trästuga. Vårt ord fruntimmer för kvinnor härstammar de facto från denna tyska vokabel. Ursprungligen sade man Frauenzimmer frustuga, ett ställe där kjoltyg samlades för att skvallra. Ordet kom senare att beteckna en kvinna i sig.
Hindiordet för tand är daata. Här hängde jag upp glosan på svensk slang. Det finns tvenne uttryck jag använder för tänder: Gaddar och dandringar. Det sistnämnda är ett slangord som hör hemma i min generation. Singular är dand. Denna glosa och hindiordet är besläktade. Dand har sitt ursprung i zigenarspråket romanis ord danj - tand. De resande har sitt ursprung i Indien, varför ordet inte är förvånande. Tand, dand och daata är ett ömsesidigt indoeuropeiskt ord. Ånyo kan vi ta engelska och tyska till hjälp. Engelskans ord är tooth. Tyskans ord är Zahn. Samma ord som tand, men med en avvikande stavning. Fornspråken avslöjar det unisona ursprunget. Fornnordiska tonn, fornsvenska tand, fornengelska toth, fornsaxiska tand, fornhögtyska zand och gotiska tunthis.
Det bör nämnas att gadd används av undertecknad i två betydelser. Förutom tand även tatuering.
Det är så här jag hakar upp nya ord i min ordskattkista.
Många tänker nog inte på faktumet att svenska, hindi och sanskrit är besläktade med varandra. Alla tre tungomålen tillhör ett gemensamt indoeuropeiskt språk. Då och då är detta till hjälp vid vissa glosor.
Två ord jag nyligen lärt mig bevisar detta och det visar också hur min tankegång fungerar, när jag lär mig vokabler på andra språk än mitt modersmål.
Det hindiska ordet för sovrum är soonee ka kamaraa. Soonee för mina tankar direkt till de svenska glosorna sova och sömn. Visade sig att det är ett och samma ord. Sömn dyker upp redan i fornsvenskan och är samma ord som latinets somnus med likalydande betydelse. Ett gemensamt indoeuropeiskt uttryck. Sömn och somnus är dessutom besläktat med grekiska hypnos.
Släktskapet visar sig även i engelska och tyska. Sova heter sleep och schlafen på respektive språk. Ursprunget till dessa ord spåras via fornengelska slaepan, fornfrisiska slaepa, fornsaxiska slapan och fornhögtyska slafan. Ursprunglig betydelse slapp, slö.
Kamaraa får mitt språksinne att direkt tänka på svenska kammare. Detta ord har funnits i svenskan sedan urminnes tider. I fornsvenskan stavades det kamer. Kammare har förmodligen hämtats från latinets camera- valv, rum. Latinet i sin tur har lånat ordet från grekiska kamera, som betyder just rum. Därmed vet vi varför fototingesten heter som den gör. Ordet var från början kamera obscura, mörkt rum, vilket kortades ner till kamera. Den engelska glosan chamber för kammare har hämtats från latinet via fornfranska chambre.
Nuförtiden säger vi rum i stället för kammare. I och för sig har undertecknad vid tillfällen sagt sovkammare, men enkom undantagsvist. Rum är ett samfällt germanskt ord, fast med något skild stavning. Exempel engelska room, tyska Zimmer. Rum är en substantivering av adjektivet rymlig.
Tyska Zimmer betyder egentligen träbyggnad, trästuga. Vårt ord fruntimmer för kvinnor härstammar de facto från denna tyska vokabel. Ursprungligen sade man Frauenzimmer frustuga, ett ställe där kjoltyg samlades för att skvallra. Ordet kom senare att beteckna en kvinna i sig.
Hindiordet för tand är daata. Här hängde jag upp glosan på svensk slang. Det finns tvenne uttryck jag använder för tänder: Gaddar och dandringar. Det sistnämnda är ett slangord som hör hemma i min generation. Singular är dand. Denna glosa och hindiordet är besläktade. Dand har sitt ursprung i zigenarspråket romanis ord danj - tand. De resande har sitt ursprung i Indien, varför ordet inte är förvånande. Tand, dand och daata är ett ömsesidigt indoeuropeiskt ord. Ånyo kan vi ta engelska och tyska till hjälp. Engelskans ord är tooth. Tyskans ord är Zahn. Samma ord som tand, men med en avvikande stavning. Fornspråken avslöjar det unisona ursprunget. Fornnordiska tonn, fornsvenska tand, fornengelska toth, fornsaxiska tand, fornhögtyska zand och gotiska tunthis.
Det bör nämnas att gadd används av undertecknad i två betydelser. Förutom tand även tatuering.
Det är så här jag hakar upp nya ord i min ordskattkista.
tisdag 17 mars 2015
Ortsnamn England, USA och Wales.
Nyligen såg jag NHL-matchen mellan Denver och Calgary. De amerikanska kommentatorernas försök att uttala namnet på den svenske spelaren Landeskog var fängslande. Trots tappra försök att uttala namnet på svenskt sätt, blev uttalet "Ländeskag".
Det åsido, hockeylaget Colorado hör hemma i staden Denver i just den amerikanska delstaten Colorado. Jag ler åt ortens namn. Vid nämnandet av staden tänker de flesta på orten i USA. Dock, namnet är snott från den engelska orten Denver i det brittiska landskapet Norfolk. Namnet kommer från fornengelska danefella, alternativt denever. Det betyder "vadställe använt av daner (danskar)". Ortsnamnet härstammar alltså från vikingatiden. Därmed blir det ett leende från undertecknad beträffande ortsnamnet i Förenta Staterna. Jag tvivlar tämligen starkt på att danska vikingar överhuvudtaget använt sig av ett vadställe i amerikanska Mellanvästern...
Ortsnamn är intressanta. Samma spörsmål dök upp när jag häromkvällen fluktade på den engelska Premier League-matchen mellan Swansea och Liverpool.
Staden Swanseas namn i Wales tolkas av många som svansjö. Trevlig tanke men tyvärr felaktig. Ortsnamnet är ett ytterligare bevis på våra förfäders härjningar på den brittiska ön. Förleden swan är en anglisering av det nordiska förnamnet Sveinn (Sven). Swansea betyder helt enkelt Sveinns sjö(plats). Den här specifike vikingen gillade uppenbarligen att ankra på just detta ställe i Wales.
Ortsnamn avslöjar mycket mer än vad människor i allmänhet tror.
Det åsido, hockeylaget Colorado hör hemma i staden Denver i just den amerikanska delstaten Colorado. Jag ler åt ortens namn. Vid nämnandet av staden tänker de flesta på orten i USA. Dock, namnet är snott från den engelska orten Denver i det brittiska landskapet Norfolk. Namnet kommer från fornengelska danefella, alternativt denever. Det betyder "vadställe använt av daner (danskar)". Ortsnamnet härstammar alltså från vikingatiden. Därmed blir det ett leende från undertecknad beträffande ortsnamnet i Förenta Staterna. Jag tvivlar tämligen starkt på att danska vikingar överhuvudtaget använt sig av ett vadställe i amerikanska Mellanvästern...
Ortsnamn är intressanta. Samma spörsmål dök upp när jag häromkvällen fluktade på den engelska Premier League-matchen mellan Swansea och Liverpool.
Staden Swanseas namn i Wales tolkas av många som svansjö. Trevlig tanke men tyvärr felaktig. Ortsnamnet är ett ytterligare bevis på våra förfäders härjningar på den brittiska ön. Förleden swan är en anglisering av det nordiska förnamnet Sveinn (Sven). Swansea betyder helt enkelt Sveinns sjö(plats). Den här specifike vikingen gillade uppenbarligen att ankra på just detta ställe i Wales.
Ortsnamn avslöjar mycket mer än vad människor i allmänhet tror.
fredag 13 mars 2015
Anekdoter från andrahandsaffär
Eftersom min tid i second hand-affären nu gått till ända, passar jag på att återge två anekdoter.
Informationschefen i en viss kommun brukar understundom frekventera butiken. Vid ett tillfälle visade han ett intresse för en väggkorkskruv för vinflaskor. Jag berättade att många tyskar varit nyfikna på mackapären. En invandrarkvinna trodde att korkskruven var till för att gröpa ur frukt. Hennes tanke var inte så dum. Förtäljde för informationschefen hur supportrar till Glasgow Rangers lyckades undgå det alkoholförbud som infördes på de skotska fotbollsarenorna. Ansvariga trodde att supandet på matcher skulle minska till det minimala. I stället blev det tvärtom. Glasgow Rangers supportrar blev ännu fullare under matcherna än tidigare. Ingen begrep hur det gick till. Stoppa Rangersfans från att dricka gick tydligen inte. Av någon anledning började den skotska polisen hitta massvis av apelsinskal på läktaren. En polis bestämde sig för att undersöka Rangersfansens passion för denna frukt. Han sniffade på skalen och kände igen en viss lukt. Det visade sig att fotbollssupportrarna gröpte ur apelsinerna innan match, fyllde innandömet med whisky och tejpade igen apelsinen. Det var inte förbjudet att ta med sig frukt in på arenorna. Härav det enorma fylleriet och tonvis med apelsinskal på läktarna.
" Köper du korkskruven kan du supa hur mycket du vill på Kalmar FF:s matcher i fortsättningen", sade jag förtroligt till informationschefen. Denne halade fram plånboken. (I)
Vid ett tillfälle stod en elefantstatyett på disken. En stamkundinna betraktade nyfiket statyetten. Berättade att det var synd att det inte fanns några hinduer i Mönsterås. De hade garanterat köpt elefanten. Återgav att en av hinduismens viktigaste gudar kallas Ganesha. Denne avbildas i form av en elefant. I många hinduiska hem byggs ett altare åt Ganesha. Guden anses stå för lycka och framgång i livet. I samma stund jag yttrade den sista meningen, köpte kvinnan statyetten. (II)
(De som sett den animerade serien Simpsons känner igen detta. Den indiske innehavaren av snabbköpet i serien har alltid en staty av Ganesha i närheten.)
I. Många är osäkra på hur spritsorten stavas. Ska det vara med eller utan e? Det finns en regel.
Kommer alkoholen från Skottland eller England stavas det utan e: Whisky.
Kommer spriten från Irland eller Nordamerika stavas det med e: Whiskey.
Själva ordet whisky är en förkortning av ordet whiskeybae, som härstammar från gaeliskans uisge beatha, vilket ordagrant betyder livets vatten.
II. Guden Ganesha är son till universums herre Shiva. Ganesha betraktas som bokstävernas och lärdomens beskyddare (och därigenom även som beskyddare av skolbarn). Klokhet och listighet anses vara hans företräden. Likheten med vår gud Oden i detta avseende är påtaglig.
Ganesha är också en undanröjare av hinder, varvid hinduer åkallar honom när de ska utföra riskabla göromål.
Informationschefen i en viss kommun brukar understundom frekventera butiken. Vid ett tillfälle visade han ett intresse för en väggkorkskruv för vinflaskor. Jag berättade att många tyskar varit nyfikna på mackapären. En invandrarkvinna trodde att korkskruven var till för att gröpa ur frukt. Hennes tanke var inte så dum. Förtäljde för informationschefen hur supportrar till Glasgow Rangers lyckades undgå det alkoholförbud som infördes på de skotska fotbollsarenorna. Ansvariga trodde att supandet på matcher skulle minska till det minimala. I stället blev det tvärtom. Glasgow Rangers supportrar blev ännu fullare under matcherna än tidigare. Ingen begrep hur det gick till. Stoppa Rangersfans från att dricka gick tydligen inte. Av någon anledning började den skotska polisen hitta massvis av apelsinskal på läktaren. En polis bestämde sig för att undersöka Rangersfansens passion för denna frukt. Han sniffade på skalen och kände igen en viss lukt. Det visade sig att fotbollssupportrarna gröpte ur apelsinerna innan match, fyllde innandömet med whisky och tejpade igen apelsinen. Det var inte förbjudet att ta med sig frukt in på arenorna. Härav det enorma fylleriet och tonvis med apelsinskal på läktarna.
" Köper du korkskruven kan du supa hur mycket du vill på Kalmar FF:s matcher i fortsättningen", sade jag förtroligt till informationschefen. Denne halade fram plånboken. (I)
Vid ett tillfälle stod en elefantstatyett på disken. En stamkundinna betraktade nyfiket statyetten. Berättade att det var synd att det inte fanns några hinduer i Mönsterås. De hade garanterat köpt elefanten. Återgav att en av hinduismens viktigaste gudar kallas Ganesha. Denne avbildas i form av en elefant. I många hinduiska hem byggs ett altare åt Ganesha. Guden anses stå för lycka och framgång i livet. I samma stund jag yttrade den sista meningen, köpte kvinnan statyetten. (II)
(De som sett den animerade serien Simpsons känner igen detta. Den indiske innehavaren av snabbköpet i serien har alltid en staty av Ganesha i närheten.)
I. Många är osäkra på hur spritsorten stavas. Ska det vara med eller utan e? Det finns en regel.
Kommer alkoholen från Skottland eller England stavas det utan e: Whisky.
Kommer spriten från Irland eller Nordamerika stavas det med e: Whiskey.
Själva ordet whisky är en förkortning av ordet whiskeybae, som härstammar från gaeliskans uisge beatha, vilket ordagrant betyder livets vatten.
II. Guden Ganesha är son till universums herre Shiva. Ganesha betraktas som bokstävernas och lärdomens beskyddare (och därigenom även som beskyddare av skolbarn). Klokhet och listighet anses vara hans företräden. Likheten med vår gud Oden i detta avseende är påtaglig.
Ganesha är också en undanröjare av hinder, varvid hinduer åkallar honom när de ska utföra riskabla göromål.
måndag 9 februari 2015
Den sydafrikanske författaren André Brinks första svarsbrev till mig 1997.
Jag postade mitt första brev till den sydafrikanske författaren André Brink 1997. I och med att brevet gick med vanlig post tog det sju dagar att anlända till Kapstaden i Sydafrika. Brink hade vänligheten att skriva tillbaka. Svarsbrevet anlände några veckor senare, mycket snabbare än jag förväntat mig.
Nedan är hans svar:
16 February 1997
Dear Mr Lindström,
Thank you for your letter, and forgive me if this reply is on the short side, but I´m rehearsing a new play as well as trying to cope with our new academic year which has just begun.
Here, as much to the point as possible, are replies to your questions:
1. Meanings of words (most of these you have guessed correctly): 41 blackjacks = police; 53 lanie = a white man; 80 pasa with a gonnie = stab with a knife, kuzak = cash; 84 atshitshi = marijuana, gattes = police; kieries = sticks; 87 roerie guluva = top gangster; 93 morena = preacher; 113 meid = literally ´girl;´, used pejoratively for a black woman; 178 judge the jampas = check the time; 180 mugu = fool; 182 moered = beaten up ; 152 stokvel: (in this context) great party or celebration, popla = beer.
2. I dont know of any flytaal dictionary.
3. South African English comes from everywhere: see the very recent Oxford Dictionary of Soth African English; but "semester" is of course not exclusively American.
4. 84 "You´re on the spot" = You´re where it happens, you´re right there for anyone who needs you.
5. 216 "chooky" (=jail) has existed in S.A English and in Afrikaans for a very long time.
6. I can recommend the literary quarterly Tidskryf vir Letterkunde (P O Box 1758, Pretoria 0001); there is also a monthly news magazine with a strong literary section, called Insig (P O Box 1802, Cape Town 8000). If you are interested in ordering Afrikaans book, you may obtain catalogues from the two major publishing houses: Human & Rousseau, P O Box 5050, Cape Town 8000, or Tafelberg, P O Box 879, Cape Town 8000.
I am impressed by your quite remarkable efforts to learn other languages almost completely on your own, and wish you much good luck with your continuing efforts.
Warm regards, André Brink.
Brevväxling med den sydafrikanske författaren André Brink. Mitt första brev till honom.
I helgen gick den sydafrikanske författaren André Brink ur tiden 79 år gammal. Undertecknad inledde en kort brevväxling med skribenten 1997. Detta efter att ha läst Brinks roman A dry white season, En torr vit årstid på svenska. Jag förmodar att det sistnämnda är titeln på den svenska utgåvan. Jag skickade mitt brev till University of Cape Town, där André Brink undervisade. Nedan följer det första brevet till honom, av nödvändighet på engelska. Hav i åtanke att jag blandar amerikansk, australisk och sydafrikansk engelska i min text. Vid tillfälle ska jag återge förklaringar till min vokabulär.
Ålem January 3, 1997
Howdy Sir,
Firstly, I´d better introduce myself ; my name´s Stanley Lindström and I´m a thirtythree-year old ou from Sweden.
As a kid little me used to play hookey from school with devastating effects on my learning, but amazingly enough I did manage to acquire some knowledge of English simply by watching the telly and reading American comic books. With this in mind, I do apologise for my exiguous linguistic abilities in handling the language beforehand. It could most certainly be better.
As is, good grammar and a large vocabulary ain´t my pièce de résistance, but yours truly is busy learning. Hopefully you can find it in your ticker to have forebearance with me for not being a fundi in English.
Why is this letter being indited? Well, the answer is a very simple one. Presently I´m trying to teach myself the Taal by use of Hodder and Stoughton´s book Teach yourself Afrikaans, which in fact is the only publication available in the Taal in Swedish bookstores. A blerry shame, isn´t it?
(In case you´re wondering ; no, there are no Afrikaans courses at the unis in my country.)
As it happens, sommer as I was visiting an English teacher that I´m acquainted with one arvey two months ago, the sheila handed me a copy of your volume A dry white season, because she knew that I´m acutely interested in everything that´s got to do with South Africa.
(Also the chalkie needed a tad bit of help concerning some of the words in your work. Around the English schoolies here in my municipality I´m considered as somewhat of an "unofficial" expert in different varietes of worldwide English. That´s what you get for being an autodidact...Be that as it may, I do sorely lack a dictionary of SAfrE, believe you me.)
Needless to say, I began reading it right off the bat as soon as I was by the house, but was yours truly ever in for a surprise! While perusing your work little me chanced upon a swag of vocables
I´ve never seen before, and thus it´d be extremely lekker if you could take the time to answer a few questions for me. ( Incidentally, my copy was published by Flamingo in paperback 1984, and has the ISBN-number 0-00-654014-7.)
To start with, the following locutions - which I presume belong to Tsotsi- / Flytaal - have to some extent left me not knowing whether it´s Pitt Street or Palm Sunday ;
page 41 blackjacks cops?
53 lanie Caucasian?
80 pasa kill? stab with a knife?
gonnie knife?
kuzak money?
84 atshitsi booze?
gattes police?
85 kieries ?
87 roerie guluva hoodlum?
93 morena ?
113 meid girl?
178 jampas hands on a watch?
180 mugu ?
182 moered beaten to a pulp?
252 stokvel a non-stop party?
popla ?
I. Does there exist any Flytaal wordbook? If it does, could you please provide me with an address to the publisher?
II. On page 18 you used rusticating and semester in the same sentence. Is it practice in SA to mix BrE and AmE school-vocabulary?
III. On page 84 you wrote "You´re on the spot, man". Does this actually mean "You´re at the speak-easy" or simply "You´re at the place where action is"?
IV. On page 216 you utilised the word chooky, which I always have regarded as Anglo-Indian slang. Is this vocable integrated in SAfrE nowadays?
V. And finally, the last question,. Is there any magazine or periodical printed in Afrikaans that deals with "taal- en letterkunde"? If so, could you please scribble down the address to it?
Before I sign off, happen I ought to tell you that I´ve tried to place orders for books in Afrikaans, but alas, these attempts have failed miserably. It´s a no can do with Swedish bookstores since they´ve never imported anything from SA.
As a matter of fact, most Swedes don´t even know that a Germanic language named Afrikaans exists, which became painfully evident on December 28 when a Swedish TV channel broadcasted the movie based on your book, although I personally got a good laugh out of it ; the translator spelled mevrou as mefrau in the subtitles...
Well, that was all. I do hope you can help me with these questions.
With best wishes. Sincerely, Stanley Lindström.
Ålem January 3, 1997
Howdy Sir,
Firstly, I´d better introduce myself ; my name´s Stanley Lindström and I´m a thirtythree-year old ou from Sweden.
As a kid little me used to play hookey from school with devastating effects on my learning, but amazingly enough I did manage to acquire some knowledge of English simply by watching the telly and reading American comic books. With this in mind, I do apologise for my exiguous linguistic abilities in handling the language beforehand. It could most certainly be better.
As is, good grammar and a large vocabulary ain´t my pièce de résistance, but yours truly is busy learning. Hopefully you can find it in your ticker to have forebearance with me for not being a fundi in English.
Why is this letter being indited? Well, the answer is a very simple one. Presently I´m trying to teach myself the Taal by use of Hodder and Stoughton´s book Teach yourself Afrikaans, which in fact is the only publication available in the Taal in Swedish bookstores. A blerry shame, isn´t it?
(In case you´re wondering ; no, there are no Afrikaans courses at the unis in my country.)
As it happens, sommer as I was visiting an English teacher that I´m acquainted with one arvey two months ago, the sheila handed me a copy of your volume A dry white season, because she knew that I´m acutely interested in everything that´s got to do with South Africa.
(Also the chalkie needed a tad bit of help concerning some of the words in your work. Around the English schoolies here in my municipality I´m considered as somewhat of an "unofficial" expert in different varietes of worldwide English. That´s what you get for being an autodidact...Be that as it may, I do sorely lack a dictionary of SAfrE, believe you me.)
Needless to say, I began reading it right off the bat as soon as I was by the house, but was yours truly ever in for a surprise! While perusing your work little me chanced upon a swag of vocables
I´ve never seen before, and thus it´d be extremely lekker if you could take the time to answer a few questions for me. ( Incidentally, my copy was published by Flamingo in paperback 1984, and has the ISBN-number 0-00-654014-7.)
To start with, the following locutions - which I presume belong to Tsotsi- / Flytaal - have to some extent left me not knowing whether it´s Pitt Street or Palm Sunday ;
page 41 blackjacks cops?
53 lanie Caucasian?
80 pasa kill? stab with a knife?
gonnie knife?
kuzak money?
84 atshitsi booze?
gattes police?
85 kieries ?
87 roerie guluva hoodlum?
93 morena ?
113 meid girl?
178 jampas hands on a watch?
180 mugu ?
182 moered beaten to a pulp?
252 stokvel a non-stop party?
popla ?
I. Does there exist any Flytaal wordbook? If it does, could you please provide me with an address to the publisher?
II. On page 18 you used rusticating and semester in the same sentence. Is it practice in SA to mix BrE and AmE school-vocabulary?
III. On page 84 you wrote "You´re on the spot, man". Does this actually mean "You´re at the speak-easy" or simply "You´re at the place where action is"?
IV. On page 216 you utilised the word chooky, which I always have regarded as Anglo-Indian slang. Is this vocable integrated in SAfrE nowadays?
V. And finally, the last question,. Is there any magazine or periodical printed in Afrikaans that deals with "taal- en letterkunde"? If so, could you please scribble down the address to it?
Before I sign off, happen I ought to tell you that I´ve tried to place orders for books in Afrikaans, but alas, these attempts have failed miserably. It´s a no can do with Swedish bookstores since they´ve never imported anything from SA.
As a matter of fact, most Swedes don´t even know that a Germanic language named Afrikaans exists, which became painfully evident on December 28 when a Swedish TV channel broadcasted the movie based on your book, although I personally got a good laugh out of it ; the translator spelled mevrou as mefrau in the subtitles...
Well, that was all. I do hope you can help me with these questions.
With best wishes. Sincerely, Stanley Lindström.
lördag 7 februari 2015
Åldersrasism i vardagslivet. Radio Bajen Fans i Stockholms närradio.
Nyligen blev Migrationsverket dömda för åldersdiskriminering. De hade utlyst en ledigt tjänst. En jurist med alla nödvändiga kvalifikationer sökte tjänsten, betydligt mer sådana än de andra sökande. Mannen blev inte ens kallad till intervju. Anledningen? Han var 52 år fyllda. Migrationsverket ansåg att han var för gammal. Lyckligvis gick åldersdiskrimineringen att bevisa, varvid verket dömdes till böter. Klen tröst. Mannen fick inte jobbet och Migrationsverket lär fortsätta med samma inställning. Enda skillnaden är att de kommer att försöka dölja den orättvisa behandlingen på ett snyggare sätt i framtiden.
Åldersrasism är inget nytt fenomen. Denna ogynnsamma behandling är vardagsmat för sökande som kommit upp i medelåldern. Undertecknad har själv titt som tätt råkat för samma behandling.
Exempel 1: Jag ringde en livsmedelsaffär i norra Kalmar i syfte att söka sommarjobb. Baktanken var att kunna studera vid högskolan och ha affärsjobbet i bakfickan under sommarlovet. Början av telefonsamtalet gick bra. Jag berättade att jag arbetat hos min fader under den tid denne drev en livsmedelsbutik i Högsby. Såsom son blev det ett ständigt jobbande. Från sju på morgonen till tio-halv elva på kvällarna. Lördagar och söndagar var obligatoriska. Affärsinnehavaren var märkbart intresserad. Här har jag nog en stor chans, tänkte mitt väsen. Därefter kom frågan, som jag inte trodde skulle spela så stor roll: Hur gammal är du? 38 replikerade undertecknad.
Dödstystnaden var total i andra ändan. Jag begrep först ingenting. Efter några sekunder gick det upp en talgdunk. Jag var för gammal! Vid trettioåtta års ålder var jag för gammal för arbete i livsmedelsbutik!
Ägaren sade inget rent ut men avslutade samtalet tämligen omedelbart. I och för sig var jag frustrerad men vad fanns att göra? Det går inte att tvinga företagare att vara intresserade av att anställa folk som passerat de trettio.
Ålderrasismen har varit en ständig följeslagare sedan dess. Affärsinnehavaren är tyvärr inte den ende som har en nedlåtande syn på äldre. För några år sedan var jag på jakt efter en praktikplats.
Undertecknad bestämde sig för att sondera terrängen hos SR P4 i Kalmar av tvenne orsaker. Under de år jag hade betalt för mitt arbete hade undertecknad för vana att åka på Hammarbys matcher. Vid dessa tillfällen brukade jag ibland vara med och göra radioprogram för Radio Bajen Fans i Stockholms närradio. För det mesta var vi fyra stycken: Stefan Magnusson, "Tibet", "Fiskarn" och undertecknad. Vi intervjuade folk och gjorde program om Hammarby och dess supportrar. Vår kvartett hade kul vid programmens tillkomst och vi hade lyssnare långt ut i förorterna, så långt signalerna nådde. Vid ett tillfälle ville de tre andra att undertecknad skulle prata småländska i programmet. Funkade inte. I Småland har min dialekt visst drag av småländska, så dock inte i Stockholm. Ibland följde personer från Blomstermåla med mig på fotbollsresorna. Jag fick höra att min stockholmska blev bredare och bredare ju närmre vi kom Eken. Detta var helt omedvetet från min sida, men förståeligt. Jag växte upp i Trollbäcken, Tyresö, under mina yngre tonår. Det är just under denna tid människor för det mesta lägger sig till med den dialekt de har som vuxna.
Till yttermera visso har jag även praktiserat på lokaltidningen Östran/Nyheternas lokalredaktioner i Mönsterås och Oskarshamn. Med andra ord, jag hade vana från radio och lokalnyheter.
Det skulle visa sig att dessa erfarenheter var utan betydelse. Ringde den ansvariga på P4 och framförde att jag sökte praktik. Förtäljde varför jag var hugad att probera denna lokalstation. Hennes första fråga handlade direkt om mitt prästbetyg. "Jag är 45", sade jag. Den ansvarigas respons var reptilsnabb: "Nej! Det är UNGDOMAR vi vill ha!"
Jag kom inte för mig att säga något. Vid 45 års ålder är det egentligen 20 år kvar av arbetsför ålder innan pension. Lojt avslutade hon att jag kunde skicka in mitt CV till henne, men att det egentligen inte var någon idé.
Återigen stod jag maktlös vid åldersdiskriminering. Visst hade jag kunnat anmäla lokalradion till DO, men vad hade det hjälpt? Undertecknad saknade bevis och inte hade det hjälpt mig till eventuell praktik. Den här synen hos arbetsgivare visavi äldre är vanligt förekommande. Just därför är lagen om anställningsskydd så viktig. Arbetsgivare vill inget hellre än sparka trotjänare för att ersätta dem med yngre. Hur ska medelålders människor kunna hitta ett nytt jobb, när arbetsgivare alltför ofta hyser ovanstående inställning till ett enligt deras synsätt åldersstiget prästbetyg? Samtidigt vill Sveriges politiker att vi ska jobba längre upp i åldrarna. Jaha, hur skulle det gå till?
Åldersrasism är inget nytt fenomen. Denna ogynnsamma behandling är vardagsmat för sökande som kommit upp i medelåldern. Undertecknad har själv titt som tätt råkat för samma behandling.
Exempel 1: Jag ringde en livsmedelsaffär i norra Kalmar i syfte att söka sommarjobb. Baktanken var att kunna studera vid högskolan och ha affärsjobbet i bakfickan under sommarlovet. Början av telefonsamtalet gick bra. Jag berättade att jag arbetat hos min fader under den tid denne drev en livsmedelsbutik i Högsby. Såsom son blev det ett ständigt jobbande. Från sju på morgonen till tio-halv elva på kvällarna. Lördagar och söndagar var obligatoriska. Affärsinnehavaren var märkbart intresserad. Här har jag nog en stor chans, tänkte mitt väsen. Därefter kom frågan, som jag inte trodde skulle spela så stor roll: Hur gammal är du? 38 replikerade undertecknad.
Dödstystnaden var total i andra ändan. Jag begrep först ingenting. Efter några sekunder gick det upp en talgdunk. Jag var för gammal! Vid trettioåtta års ålder var jag för gammal för arbete i livsmedelsbutik!
Ägaren sade inget rent ut men avslutade samtalet tämligen omedelbart. I och för sig var jag frustrerad men vad fanns att göra? Det går inte att tvinga företagare att vara intresserade av att anställa folk som passerat de trettio.
Ålderrasismen har varit en ständig följeslagare sedan dess. Affärsinnehavaren är tyvärr inte den ende som har en nedlåtande syn på äldre. För några år sedan var jag på jakt efter en praktikplats.
Undertecknad bestämde sig för att sondera terrängen hos SR P4 i Kalmar av tvenne orsaker. Under de år jag hade betalt för mitt arbete hade undertecknad för vana att åka på Hammarbys matcher. Vid dessa tillfällen brukade jag ibland vara med och göra radioprogram för Radio Bajen Fans i Stockholms närradio. För det mesta var vi fyra stycken: Stefan Magnusson, "Tibet", "Fiskarn" och undertecknad. Vi intervjuade folk och gjorde program om Hammarby och dess supportrar. Vår kvartett hade kul vid programmens tillkomst och vi hade lyssnare långt ut i förorterna, så långt signalerna nådde. Vid ett tillfälle ville de tre andra att undertecknad skulle prata småländska i programmet. Funkade inte. I Småland har min dialekt visst drag av småländska, så dock inte i Stockholm. Ibland följde personer från Blomstermåla med mig på fotbollsresorna. Jag fick höra att min stockholmska blev bredare och bredare ju närmre vi kom Eken. Detta var helt omedvetet från min sida, men förståeligt. Jag växte upp i Trollbäcken, Tyresö, under mina yngre tonår. Det är just under denna tid människor för det mesta lägger sig till med den dialekt de har som vuxna.
Till yttermera visso har jag även praktiserat på lokaltidningen Östran/Nyheternas lokalredaktioner i Mönsterås och Oskarshamn. Med andra ord, jag hade vana från radio och lokalnyheter.
Det skulle visa sig att dessa erfarenheter var utan betydelse. Ringde den ansvariga på P4 och framförde att jag sökte praktik. Förtäljde varför jag var hugad att probera denna lokalstation. Hennes första fråga handlade direkt om mitt prästbetyg. "Jag är 45", sade jag. Den ansvarigas respons var reptilsnabb: "Nej! Det är UNGDOMAR vi vill ha!"
Jag kom inte för mig att säga något. Vid 45 års ålder är det egentligen 20 år kvar av arbetsför ålder innan pension. Lojt avslutade hon att jag kunde skicka in mitt CV till henne, men att det egentligen inte var någon idé.
Återigen stod jag maktlös vid åldersdiskriminering. Visst hade jag kunnat anmäla lokalradion till DO, men vad hade det hjälpt? Undertecknad saknade bevis och inte hade det hjälpt mig till eventuell praktik. Den här synen hos arbetsgivare visavi äldre är vanligt förekommande. Just därför är lagen om anställningsskydd så viktig. Arbetsgivare vill inget hellre än sparka trotjänare för att ersätta dem med yngre. Hur ska medelålders människor kunna hitta ett nytt jobb, när arbetsgivare alltför ofta hyser ovanstående inställning till ett enligt deras synsätt åldersstiget prästbetyg? Samtidigt vill Sveriges politiker att vi ska jobba längre upp i åldrarna. Jaha, hur skulle det gå till?
torsdag 22 januari 2015
Litteratur: Erich Maria Remarque - På västfronten intet nytt.
Erich Maria Remarque
På västfronten intet nytt
Originaltitel: Im Westen nichts Neues
Stockholm ? : Wahlström & Widstrand 1991
Alla krig är vidriga, men Första världskriget tillhör en av de allra vidrigaste. En roman som verkligen symboliserar detta är ovanstående alster av den tyske författaren E.M. Remarque. Namnet är en pseudonym. Skribentens riktiga namn är Erich Paul Remark.
På västfronten intet nytt är portalboken beträffande de fasor som soldater tvingades utstå under dessa år. Remarque deltog själv i kriget och det är hans erfarenheter som speglas i textbygget.
Romanen är en kraftig skildring av skyttegravshelvetet. Gång på gång sätter Remarque närgångna skildringar av meniga soldaters upplevelser av smutsig jord, lera och bombkravader på pränt. I skyttegravarna blir soldaterna avtrubbade till sinnes av kanoners oändliga trummande, visslande granater i luften, olyckskamrater som förvandlas till oidentifierbara köttslamsor, meningslösa tjurrusningar mot fiendesidan och sist men inte minst den allestädes närvarande dödsskräcken. En meter som tas framåt till kostnad av hundratals liv förloras dagen därpå med ännu fler förlorade liv till spillo. Det finns bara ett sätt att överleva. Apati inför kriget. För att inte bli vansinniga söks små glädjeämnen: Matbitar, cigaretter, en stunds lugn tystnad i avskildhet innan allt brakar löst igen. Understundom kontrasterar Remarque orörda naturområden visavi sönderbombat landskap just för att förstärka krigets inverkan på landskapet.
I alla krig ingår konvalescens på krigssjukhus. Även dessa erfarenheter beskrivs av Remarque. För en del soldater är sjukhusvistelsen en befrielse, för andra ödets bittraste kalk.
Vad nästan alla soldater ser fram emot är hemförlovning. Författaren beskriver med god insikt det ginnungagap som finns mellan de som slåss vid fronten och befolkningen hemmavid beträffande krigets verklighet. Oförståelsen är total mellan dessa grupperingar. Samma skillnad tas upp även mellan frontsoldater och officerare långt bakom stridslinjerna samt politiker.
Insikten om vad krig orsakar för personlighetsförändring hos soldater kommer till uttryck när bokens huvudfigur anländer till sitt barndomshem. Hans pojkrum är fullt med böcker. Den person som förgyllde sitt liv med litteratur existerar inte längre. Soldatlivet har förvandlat själen från hoppfull till likgiven. Den omogne pojken som enrollerades som soldat är nu en krigstrött man utan förankring i ett normalt samhällsliv. Tankarna går osökt till vad "nutida" Vietnamveteraner förnam i samma stund de försökte återanpassa sig till det amerikanska samhället efter avslutad krigstjänst. På sätt och vis råkade Vietnamveteranerna värre ut i detta avseende än Första världskrigets tyska soldater. Vietnamveteranerna sågs över axeln och utsattes för klander väl hemma i USA, vilket dessa inte begrep. De hade ju åkt till Vietnam för att försvara demokratin. I stället för att ses som hjältar, blev de behandlade som paria. Detta knäckte mången Vietnamveteran. De tyska soldaterna förlorade visserligen sitt krig, men hemmapropagandan gick ut på att de tyska soldaterna sveks av sina politiker på hemmaplan. En betydande skillnad.
På västfronten intet nytt gavs ut 1929. I samma stund nazisterna grep makten i Tyskland brännmärktes verket som pacifistiskt. Sedermera förbjöds den helt.
Mycket riktigt framför Remarque en fredsivrig ton. Ganska vågat vid en tidpunkt där många dåtida författare anammat den nymornade fascismen med den litterära inriktningen futurism som fyrbåk. Esomoftast anger Remarque soldaternas civila yrken för att manifestera att deltagarna i kriget i grund och botten är vanliga människor och inte yrkessoldater. De inkallade till krigstjänst är vid fronten ofrivilligt, dittvingade av politiker utan att egentligen förstå varför. Soldaterna är inga legoknektar. I början av boken skriver skribenten om hatet mot fiendesoldaterna, men tar sedan upp att vissa inser att fiendesidans soldater blott är vanliga civila de med. Hemlängtan bort från stridigheterna förs fram öppet. Det är politiker och officerare gömda bakom stridslinjerna som önskar krig, inte vanligt folk. Inte undra på att den våldsbejakande, militaristiska nazismen satte kaffet i vrångstrupen.
Som skildring av krigets vansinne är verket en höjdpunkt inom litteraturen.
I görligaste mån försöker undertecknad alltid läsa böcker på ursprungsspråket. Oavsett hur bra en översättning än är, försvinner en myckenhet av författarens ton i översättningen. Jag hade föredragit att läsa Remarques roman på tyska, men nu blev det tyvärr på svenska enär jag blåste igenom alstret i andrahandsaffären under tisdagen denna vecka.
Nästan direkt från början störde jag mig på språket. Meningarna hackar likt en bilmotor på väg att skära. Ity att det är en översättning vet jag inte om det är Remarques språk som fallerar eller om det är översättningen som inte riktigt lyckas överföra författarens intentioner. Såvida inte undertecknad missminner sig, arbetade Remarque som sportjournalist efter kriget. Det syns på texten. Oftast håller sig skribenten till journalistprosa, det vill säga avskalat språk med korta meningar. Eftersom språket krackelerar flyttades dessvärre mitt fokus från storyn till språket. Krigsskildringen hamnade i bakgrunden vid läsandet. Bortsett från journalistprosan riktades mitt läsande mot användandet av djurbeskrivningar beträffande romanens människogalleri. "Skjuts som harar, som en bock, en ända som en elefant, platt som en fisk, mjuk manet, åla sig, väsande rovdjur, inte ens en hundsvans, myggsurr, köksbjörn, kobenta, luskrig, grisögon, fågelögon, näbbmus, rävröda och ödmjuka sanktbernhardshundar" är blott några exempel. Någonting är fel när det är dessa djurord man som läsare lägger märke till i stället för innehållet. Några gånger försöker han hämta beskrivningar från matens värld, exempelvis "grön som ett omoget äpple". Dock ej ofta.
Understundom syns fascination beträffande människors fysionomi. Liknelser hämtas från grönsaksvärlden. Personers huvuden beskrivs med "tomathuvud, kålhuvud". Ävenledes kroppsbyggnad ådrar sig författarens fascination. I Remarques värld är människor antingen smällfeta eller liksom undertecknad benrangel.
Tvenne ord tarvar sin förklaring En tysk soldat säger Tommy vid ett tillfälle. Vad som avses är engelsman. De som inte känner till världskrigens jargong förstår ej syftningen. Under båda världskrigen användes förnamn som skymford. Tyskarna kallade engelsmän för Tommy, ty "så heter nästan alla engelsmän". De allierade kallade tyskarna för Fritz och Jerry, för "så heter nästan alla tyskar". Glosan Schlaraffenland dyker upp vid ett tillfälle. Det motsvarar ungefär Utopia eller Shangri La. En sak gör översättaren som undertecknad gillar: Han använde det gamla hederliga ordet kräfta i stället för cancer. Det är synd att kräfta mer eller mindre fallit ur bruk.
Ett noterbart ställe avseende Remarques stilistiska färdigheter är när huvudpersonen vid en hemförlovning besöker sin sängliggande mor. Mina tankar gick omedelbart till Strindberg och dennes beskrivning av sin mor i semisjälvbiografin Tjänstekvinnans son. Strindbergs moderbeskrivning är språkebonism av högsta klass. Remarques meningar flyter obemärkt förbi. Strindberg var ett språkligt geni. Av denna roman att döma kan jag inte beskylla Remarque för samma sak. Återigen, det jag läst är översättningen. I förbigående, Strindbergs moderskildring är av den klass att mediokra författare skulle kunna begå mord bara för att en gång i livet kunna nedteckna en dylik utmålning.
Undertecknad ger På västfronten inte nytt betyget 2 plus i en skala mellan 1-5. Skildringen är värd ett högre betyg, men språket drar ner betygssättningen.
På västfronten intet nytt
Originaltitel: Im Westen nichts Neues
Stockholm ? : Wahlström & Widstrand 1991
Alla krig är vidriga, men Första världskriget tillhör en av de allra vidrigaste. En roman som verkligen symboliserar detta är ovanstående alster av den tyske författaren E.M. Remarque. Namnet är en pseudonym. Skribentens riktiga namn är Erich Paul Remark.
På västfronten intet nytt är portalboken beträffande de fasor som soldater tvingades utstå under dessa år. Remarque deltog själv i kriget och det är hans erfarenheter som speglas i textbygget.
Romanen är en kraftig skildring av skyttegravshelvetet. Gång på gång sätter Remarque närgångna skildringar av meniga soldaters upplevelser av smutsig jord, lera och bombkravader på pränt. I skyttegravarna blir soldaterna avtrubbade till sinnes av kanoners oändliga trummande, visslande granater i luften, olyckskamrater som förvandlas till oidentifierbara köttslamsor, meningslösa tjurrusningar mot fiendesidan och sist men inte minst den allestädes närvarande dödsskräcken. En meter som tas framåt till kostnad av hundratals liv förloras dagen därpå med ännu fler förlorade liv till spillo. Det finns bara ett sätt att överleva. Apati inför kriget. För att inte bli vansinniga söks små glädjeämnen: Matbitar, cigaretter, en stunds lugn tystnad i avskildhet innan allt brakar löst igen. Understundom kontrasterar Remarque orörda naturområden visavi sönderbombat landskap just för att förstärka krigets inverkan på landskapet.
I alla krig ingår konvalescens på krigssjukhus. Även dessa erfarenheter beskrivs av Remarque. För en del soldater är sjukhusvistelsen en befrielse, för andra ödets bittraste kalk.
Vad nästan alla soldater ser fram emot är hemförlovning. Författaren beskriver med god insikt det ginnungagap som finns mellan de som slåss vid fronten och befolkningen hemmavid beträffande krigets verklighet. Oförståelsen är total mellan dessa grupperingar. Samma skillnad tas upp även mellan frontsoldater och officerare långt bakom stridslinjerna samt politiker.
Insikten om vad krig orsakar för personlighetsförändring hos soldater kommer till uttryck när bokens huvudfigur anländer till sitt barndomshem. Hans pojkrum är fullt med böcker. Den person som förgyllde sitt liv med litteratur existerar inte längre. Soldatlivet har förvandlat själen från hoppfull till likgiven. Den omogne pojken som enrollerades som soldat är nu en krigstrött man utan förankring i ett normalt samhällsliv. Tankarna går osökt till vad "nutida" Vietnamveteraner förnam i samma stund de försökte återanpassa sig till det amerikanska samhället efter avslutad krigstjänst. På sätt och vis råkade Vietnamveteranerna värre ut i detta avseende än Första världskrigets tyska soldater. Vietnamveteranerna sågs över axeln och utsattes för klander väl hemma i USA, vilket dessa inte begrep. De hade ju åkt till Vietnam för att försvara demokratin. I stället för att ses som hjältar, blev de behandlade som paria. Detta knäckte mången Vietnamveteran. De tyska soldaterna förlorade visserligen sitt krig, men hemmapropagandan gick ut på att de tyska soldaterna sveks av sina politiker på hemmaplan. En betydande skillnad.
På västfronten intet nytt gavs ut 1929. I samma stund nazisterna grep makten i Tyskland brännmärktes verket som pacifistiskt. Sedermera förbjöds den helt.
Mycket riktigt framför Remarque en fredsivrig ton. Ganska vågat vid en tidpunkt där många dåtida författare anammat den nymornade fascismen med den litterära inriktningen futurism som fyrbåk. Esomoftast anger Remarque soldaternas civila yrken för att manifestera att deltagarna i kriget i grund och botten är vanliga människor och inte yrkessoldater. De inkallade till krigstjänst är vid fronten ofrivilligt, dittvingade av politiker utan att egentligen förstå varför. Soldaterna är inga legoknektar. I början av boken skriver skribenten om hatet mot fiendesoldaterna, men tar sedan upp att vissa inser att fiendesidans soldater blott är vanliga civila de med. Hemlängtan bort från stridigheterna förs fram öppet. Det är politiker och officerare gömda bakom stridslinjerna som önskar krig, inte vanligt folk. Inte undra på att den våldsbejakande, militaristiska nazismen satte kaffet i vrångstrupen.
Som skildring av krigets vansinne är verket en höjdpunkt inom litteraturen.
I görligaste mån försöker undertecknad alltid läsa böcker på ursprungsspråket. Oavsett hur bra en översättning än är, försvinner en myckenhet av författarens ton i översättningen. Jag hade föredragit att läsa Remarques roman på tyska, men nu blev det tyvärr på svenska enär jag blåste igenom alstret i andrahandsaffären under tisdagen denna vecka.
Nästan direkt från början störde jag mig på språket. Meningarna hackar likt en bilmotor på väg att skära. Ity att det är en översättning vet jag inte om det är Remarques språk som fallerar eller om det är översättningen som inte riktigt lyckas överföra författarens intentioner. Såvida inte undertecknad missminner sig, arbetade Remarque som sportjournalist efter kriget. Det syns på texten. Oftast håller sig skribenten till journalistprosa, det vill säga avskalat språk med korta meningar. Eftersom språket krackelerar flyttades dessvärre mitt fokus från storyn till språket. Krigsskildringen hamnade i bakgrunden vid läsandet. Bortsett från journalistprosan riktades mitt läsande mot användandet av djurbeskrivningar beträffande romanens människogalleri. "Skjuts som harar, som en bock, en ända som en elefant, platt som en fisk, mjuk manet, åla sig, väsande rovdjur, inte ens en hundsvans, myggsurr, köksbjörn, kobenta, luskrig, grisögon, fågelögon, näbbmus, rävröda och ödmjuka sanktbernhardshundar" är blott några exempel. Någonting är fel när det är dessa djurord man som läsare lägger märke till i stället för innehållet. Några gånger försöker han hämta beskrivningar från matens värld, exempelvis "grön som ett omoget äpple". Dock ej ofta.
Understundom syns fascination beträffande människors fysionomi. Liknelser hämtas från grönsaksvärlden. Personers huvuden beskrivs med "tomathuvud, kålhuvud". Ävenledes kroppsbyggnad ådrar sig författarens fascination. I Remarques värld är människor antingen smällfeta eller liksom undertecknad benrangel.
Tvenne ord tarvar sin förklaring En tysk soldat säger Tommy vid ett tillfälle. Vad som avses är engelsman. De som inte känner till världskrigens jargong förstår ej syftningen. Under båda världskrigen användes förnamn som skymford. Tyskarna kallade engelsmän för Tommy, ty "så heter nästan alla engelsmän". De allierade kallade tyskarna för Fritz och Jerry, för "så heter nästan alla tyskar". Glosan Schlaraffenland dyker upp vid ett tillfälle. Det motsvarar ungefär Utopia eller Shangri La. En sak gör översättaren som undertecknad gillar: Han använde det gamla hederliga ordet kräfta i stället för cancer. Det är synd att kräfta mer eller mindre fallit ur bruk.
Ett noterbart ställe avseende Remarques stilistiska färdigheter är när huvudpersonen vid en hemförlovning besöker sin sängliggande mor. Mina tankar gick omedelbart till Strindberg och dennes beskrivning av sin mor i semisjälvbiografin Tjänstekvinnans son. Strindbergs moderbeskrivning är språkebonism av högsta klass. Remarques meningar flyter obemärkt förbi. Strindberg var ett språkligt geni. Av denna roman att döma kan jag inte beskylla Remarque för samma sak. Återigen, det jag läst är översättningen. I förbigående, Strindbergs moderskildring är av den klass att mediokra författare skulle kunna begå mord bara för att en gång i livet kunna nedteckna en dylik utmålning.
Undertecknad ger På västfronten inte nytt betyget 2 plus i en skala mellan 1-5. Skildringen är värd ett högre betyg, men språket drar ner betygssättningen.
torsdag 15 januari 2015
Litteratur: Väinö Linna - Högt bland Saarijärvis moar.
Väinö Linna
Högt bland Saarijärvis moar
Originaltitel : Tällä Pohjanyähden alla I
Stockholm? 1981: Wahlström & Widstrand
Det här är inte en djuplodande analys av Linnas roman, utan enbart det första intryck nyss nämnda volym gav mig. Undertecknad brände igenom boken under de senaste trenne dagarna under pauser i den second hand-butik, där jag är fas3-placerad. Därvidlag blir detta ingen litteraturvetenskaplig text, må vara att jag kanske halkar in i det gebitet understundom.
Linna är en finsk författare som publicerade denna roman i slutet av 1950-talet. Författaren är efter vad jag förstått en autodidakt (självlärd) liksom i stort sett undertecknad.
Handlingen utspelar sig i en liten by i närheten av Tammerfors, en ort några mil norr om Helsingfors.
Tiden är slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Finland är under ryskt styre, men sociala omvälvningar är på väg. I centrum befinner sig en torparfamilj. Kring denna familjekonstellation knyter Linna en massa sidoberättelser i avsikt att berätta om historiska skeenden utifrån ett underklassperspektiv. Framför allt beskriver han hur torpare utnyttjas och den maktlöshet torparna befinner sig i, ungefär som de "arbetslösa" slavarbetarna i dagens Sverige.
Emellertid är nya tider på väg i den tidens Finland. Linna tar upp socialismens intåg och krav på rättvisa jämte en gryende kvinnlig emancipation. I mitt tycke skildrar Linna tankegångarna hos dem som kämpar mot förtryck och de borgerliga makthavarnas motstånd mot detta på ett övertygande sätt. Författaren skriver neutralt. Därmed lyckas han få fram sinnelaget hos de på samhällets botten visavi de borgerliga makthavarna och deras kompanjon kyrkan. Båda sidornas syn anges. Tankegångarna känns igen än i dag.
Det som slår mig är att oavsett hur människor förändras, vad de gör och inte gör i en finländsk by på landsbygden, vilka ställningstaganden de än placerar sig i, rullar historiens krafter på likt den industriella revolutionens ångvält på sin tid. Det går att välja att haka på eller inte men historien fortsätter oberoende av om människor försöker påverka samhälleliga skeenden eller väljer att passivt stå vid sidan av. Härvidlag verkar Linna tycka att det är upp till varje enskild individ att hitta ett syfte med sitt liv på denna jord.
Undertecknads tankar går till en viktig skillnad mellan kristendom och judendom. I den kristna läran räcker det med att enbart tro för att nå frälsning. Enligt judendomen räcker det ej med enbart tro. Frälsning kräver även handling, att en människa gör något under sin levnad. Diktaren verkar i det här fallet närmast ansluta sig till denna inställning.
Höjdpunkten i romanen enligt mig är när en finlandssvensk landägarbaron bestämmer sig för att vräka en torpare och skildringen av denna vräkning. I den scenen blottläggs samhällsystemet. Författaren tar inte till några stora åthävor i skildringen, men den förtvivlan och prisgivenhet som kryper fram i texten räcker gott och väl. Maktlösheten de på samhällets botten utstår är total, men den vräkte torparen hade gjort sitt val. Kryperiet och hunsandet hade fått sitt slut. Förvisso förlorade torparen och dennes familj sitt hem, men avslöjade också att de sociala förändringarna var på väg. Det centrala var att denne torpare vågade bita i från, även fast han visste att han var chanslös mot övermakten.
En viktig symbol för detta är personbeskrivningen av skräddaren i byn. Lite kan jag inte låta bli att undra om inte denne romanfigur har stora drag av Linna själv. Romanfiguren blir efter hand på något sätt ävenledes en modern 1900-talsmänniska. Förvisso har skräddaren en hemmasydd (förlåt putslustigheten) version av socialismen, men han faller dessutom för spiritismens lockelser och blir till råga på allt vegetarian. Just spiritismen är skickligt infört av Linna. Den var högsta mode i slutet av 1800-talet. En författare som begabbade sig i spiritism var Sir Arthur Conan Doyle, nedtecknaren av Sherlock Holmes bedrifter. Doyle var övertygad om översinnliga världar och astralvarelsers kroppsliga närvaro på denna jord. Det åsido, skräddaren viger sin levnadsbana till att bygga upp en politisk medvetenhet hos de övriga byborna. Ett levnadsskäl lika gott som ett annat.
Skräddaren är också på sätt och vis en beskrivning av en klassresenär, som hamnar mitt emellan i samhällsskiktet. Bildningen denne skaffar sig gör att han hamnar ovanför de fattiga torparna, men avsaknaden av pengar och statusyrke gör att han inte passar hos de besuttna heller, speciellt med tanke på suget efter social rättvisa åt alla.
Understundom reagerade undertecknad på att Linna ibland förefaller göra sig lite nedlåtande mot torparnas obildning. Kanske avsett att vara humoristiskt, men jag blev betänksam.
Linna gör sig ibland skyldig till "name-dropping" (markering att man känner till berömda namn). Förvisso ett nödvändigt inslag ibland, men undertecknad fick intrycket av att Linna vill visa sin egen belästhet.
Linna var självlärd. Enligt min tjugofemöresåsikt syns det här i berättar- och skrivtekniken.
Författaren skildrar i mångt och mycket torparlivet enligt den franske skribenten Émile Zolas realismintentioner, må vara ej på Zolas nivå.
Jag har inte den blekaste aning om så är fallet, men vid läsning av Linna får undertecknad en känsla av att denne läst den engelske författaren Charles Dickens i översättning. Sättet att få fart på scener och en ibland humoristisk ton för tankegången åt det hållet.
Samtidigt kan jag inte låta bli att le åt de små gliringar Linna ger åt den finländska litteraturens centralgestalt Runeberg. Kanske beroende på att Runeberg faktiskt skrev på svenska.
Förmodligen stöts många svenska potentiella läsare bort av att Linna använder sig av dialekter i sin roman, men det uppskattas av en språknörd som undertecknad. Jag är i full beundran av översättaren N-B Stormbom. Linna skrev sin bok på finska och använde sig av finländska dialekter. Stormbom har tydligen letat upp östsvenska dialekter och överfört dessa till de finska dialekter som brukas av Linna. Skickligt gjort, även om man reagerar på vissa textavsnitt. Det är ju hela tiden underförstått att det är finska dialekter som talas av romanfigurerna, varvid vissa meningar blir avvikande.
Genom dialekterna får Linna ett ypperligt tillfälle att syna språkstriden och de sociala motsättningarna mellan "äktfinnar" och finlandssvenskar. De sistnämnda härrör från stormaktstiden och anses därmed vara "fina i kanten". Finlandssvenskar betraktas i allmänhet som att tillhöra en något högre samhällsklass. Detta visas i romanen.
Hur som haver, Linnas roman får betyget 3 i en skala mellan 1-5 av undertecknad. Gott så.
Högt bland Saarijärvis moar
Originaltitel : Tällä Pohjanyähden alla I
Stockholm? 1981: Wahlström & Widstrand
Det här är inte en djuplodande analys av Linnas roman, utan enbart det första intryck nyss nämnda volym gav mig. Undertecknad brände igenom boken under de senaste trenne dagarna under pauser i den second hand-butik, där jag är fas3-placerad. Därvidlag blir detta ingen litteraturvetenskaplig text, må vara att jag kanske halkar in i det gebitet understundom.
Linna är en finsk författare som publicerade denna roman i slutet av 1950-talet. Författaren är efter vad jag förstått en autodidakt (självlärd) liksom i stort sett undertecknad.
Handlingen utspelar sig i en liten by i närheten av Tammerfors, en ort några mil norr om Helsingfors.
Tiden är slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Finland är under ryskt styre, men sociala omvälvningar är på väg. I centrum befinner sig en torparfamilj. Kring denna familjekonstellation knyter Linna en massa sidoberättelser i avsikt att berätta om historiska skeenden utifrån ett underklassperspektiv. Framför allt beskriver han hur torpare utnyttjas och den maktlöshet torparna befinner sig i, ungefär som de "arbetslösa" slavarbetarna i dagens Sverige.
Emellertid är nya tider på väg i den tidens Finland. Linna tar upp socialismens intåg och krav på rättvisa jämte en gryende kvinnlig emancipation. I mitt tycke skildrar Linna tankegångarna hos dem som kämpar mot förtryck och de borgerliga makthavarnas motstånd mot detta på ett övertygande sätt. Författaren skriver neutralt. Därmed lyckas han få fram sinnelaget hos de på samhällets botten visavi de borgerliga makthavarna och deras kompanjon kyrkan. Båda sidornas syn anges. Tankegångarna känns igen än i dag.
Det som slår mig är att oavsett hur människor förändras, vad de gör och inte gör i en finländsk by på landsbygden, vilka ställningstaganden de än placerar sig i, rullar historiens krafter på likt den industriella revolutionens ångvält på sin tid. Det går att välja att haka på eller inte men historien fortsätter oberoende av om människor försöker påverka samhälleliga skeenden eller väljer att passivt stå vid sidan av. Härvidlag verkar Linna tycka att det är upp till varje enskild individ att hitta ett syfte med sitt liv på denna jord.
Undertecknads tankar går till en viktig skillnad mellan kristendom och judendom. I den kristna läran räcker det med att enbart tro för att nå frälsning. Enligt judendomen räcker det ej med enbart tro. Frälsning kräver även handling, att en människa gör något under sin levnad. Diktaren verkar i det här fallet närmast ansluta sig till denna inställning.
Höjdpunkten i romanen enligt mig är när en finlandssvensk landägarbaron bestämmer sig för att vräka en torpare och skildringen av denna vräkning. I den scenen blottläggs samhällsystemet. Författaren tar inte till några stora åthävor i skildringen, men den förtvivlan och prisgivenhet som kryper fram i texten räcker gott och väl. Maktlösheten de på samhällets botten utstår är total, men den vräkte torparen hade gjort sitt val. Kryperiet och hunsandet hade fått sitt slut. Förvisso förlorade torparen och dennes familj sitt hem, men avslöjade också att de sociala förändringarna var på väg. Det centrala var att denne torpare vågade bita i från, även fast han visste att han var chanslös mot övermakten.
En viktig symbol för detta är personbeskrivningen av skräddaren i byn. Lite kan jag inte låta bli att undra om inte denne romanfigur har stora drag av Linna själv. Romanfiguren blir efter hand på något sätt ävenledes en modern 1900-talsmänniska. Förvisso har skräddaren en hemmasydd (förlåt putslustigheten) version av socialismen, men han faller dessutom för spiritismens lockelser och blir till råga på allt vegetarian. Just spiritismen är skickligt infört av Linna. Den var högsta mode i slutet av 1800-talet. En författare som begabbade sig i spiritism var Sir Arthur Conan Doyle, nedtecknaren av Sherlock Holmes bedrifter. Doyle var övertygad om översinnliga världar och astralvarelsers kroppsliga närvaro på denna jord. Det åsido, skräddaren viger sin levnadsbana till att bygga upp en politisk medvetenhet hos de övriga byborna. Ett levnadsskäl lika gott som ett annat.
Skräddaren är också på sätt och vis en beskrivning av en klassresenär, som hamnar mitt emellan i samhällsskiktet. Bildningen denne skaffar sig gör att han hamnar ovanför de fattiga torparna, men avsaknaden av pengar och statusyrke gör att han inte passar hos de besuttna heller, speciellt med tanke på suget efter social rättvisa åt alla.
Understundom reagerade undertecknad på att Linna ibland förefaller göra sig lite nedlåtande mot torparnas obildning. Kanske avsett att vara humoristiskt, men jag blev betänksam.
Linna gör sig ibland skyldig till "name-dropping" (markering att man känner till berömda namn). Förvisso ett nödvändigt inslag ibland, men undertecknad fick intrycket av att Linna vill visa sin egen belästhet.
Linna var självlärd. Enligt min tjugofemöresåsikt syns det här i berättar- och skrivtekniken.
Författaren skildrar i mångt och mycket torparlivet enligt den franske skribenten Émile Zolas realismintentioner, må vara ej på Zolas nivå.
Jag har inte den blekaste aning om så är fallet, men vid läsning av Linna får undertecknad en känsla av att denne läst den engelske författaren Charles Dickens i översättning. Sättet att få fart på scener och en ibland humoristisk ton för tankegången åt det hållet.
Samtidigt kan jag inte låta bli att le åt de små gliringar Linna ger åt den finländska litteraturens centralgestalt Runeberg. Kanske beroende på att Runeberg faktiskt skrev på svenska.
Förmodligen stöts många svenska potentiella läsare bort av att Linna använder sig av dialekter i sin roman, men det uppskattas av en språknörd som undertecknad. Jag är i full beundran av översättaren N-B Stormbom. Linna skrev sin bok på finska och använde sig av finländska dialekter. Stormbom har tydligen letat upp östsvenska dialekter och överfört dessa till de finska dialekter som brukas av Linna. Skickligt gjort, även om man reagerar på vissa textavsnitt. Det är ju hela tiden underförstått att det är finska dialekter som talas av romanfigurerna, varvid vissa meningar blir avvikande.
Genom dialekterna får Linna ett ypperligt tillfälle att syna språkstriden och de sociala motsättningarna mellan "äktfinnar" och finlandssvenskar. De sistnämnda härrör från stormaktstiden och anses därmed vara "fina i kanten". Finlandssvenskar betraktas i allmänhet som att tillhöra en något högre samhällsklass. Detta visas i romanen.
Hur som haver, Linnas roman får betyget 3 i en skala mellan 1-5 av undertecknad. Gott så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)