Litteratur: Erich Maria Remarque - På västfronten intet nytt.

                                                  Erich Maria Remarque
                                                  På västfronten intet nytt
                                                  Originaltitel: Im Westen nichts Neues
                                                  Stockholm ? : Wahlström & Widstrand 1991

Alla krig är vidriga, men Första världskriget tillhör en av de allra vidrigaste. En roman som verkligen symboliserar detta är ovanstående alster av den tyske författaren E.M. Remarque. Namnet är en pseudonym. Skribentens riktiga namn är Erich Paul Remark.
  På västfronten intet nytt är portalboken beträffande de fasor som soldater tvingades utstå under dessa år. Remarque deltog själv i kriget och det är hans erfarenheter  som speglas i textbygget.
  Romanen är en kraftig skildring av skyttegravshelvetet. Gång på gång sätter Remarque närgångna skildringar av meniga soldaters upplevelser av smutsig jord, lera och bombkravader på pränt. I skyttegravarna blir soldaterna avtrubbade till sinnes av kanoners oändliga trummande, visslande granater i luften, olyckskamrater som förvandlas till oidentifierbara köttslamsor, meningslösa tjurrusningar mot fiendesidan och sist men inte minst den allestädes närvarande dödsskräcken. En meter som tas framåt till kostnad av hundratals liv förloras dagen därpå med ännu fler förlorade liv till spillo. Det finns bara ett sätt att överleva. Apati inför kriget. För att inte bli vansinniga söks små glädjeämnen: Matbitar, cigaretter, en stunds lugn tystnad i avskildhet innan allt brakar löst igen. Understundom kontrasterar Remarque orörda naturområden visavi sönderbombat landskap just för att förstärka krigets inverkan på landskapet.
  I alla krig ingår konvalescens på krigssjukhus. Även dessa erfarenheter beskrivs av Remarque. För en del soldater är sjukhusvistelsen en befrielse, för andra ödets bittraste kalk.
  Vad nästan alla soldater ser fram emot är hemförlovning. Författaren beskriver med god insikt det ginnungagap som finns mellan de som slåss vid fronten och befolkningen hemmavid beträffande krigets verklighet. Oförståelsen är total mellan dessa grupperingar. Samma skillnad tas upp även mellan frontsoldater och officerare långt bakom stridslinjerna samt politiker.
  Insikten om vad krig orsakar för personlighetsförändring hos soldater kommer till uttryck när bokens huvudfigur anländer till sitt barndomshem. Hans pojkrum är fullt med böcker. Den person som förgyllde sitt liv med litteratur existerar inte längre. Soldatlivet har förvandlat själen från hoppfull till likgiven. Den omogne pojken som enrollerades som soldat är nu en krigstrött man utan förankring i ett normalt samhällsliv. Tankarna går osökt till vad "nutida" Vietnamveteraner förnam i samma stund de försökte återanpassa sig till det amerikanska samhället efter avslutad krigstjänst.  På sätt och vis råkade Vietnamveteranerna värre ut i detta avseende än Första världskrigets tyska soldater. Vietnamveteranerna sågs över axeln och utsattes för klander väl hemma i USA, vilket dessa inte begrep. De hade ju åkt till Vietnam för att försvara demokratin. I stället för att ses som hjältar, blev de behandlade som paria. Detta knäckte mången Vietnamveteran. De tyska soldaterna förlorade visserligen sitt krig, men hemmapropagandan gick ut på att de tyska soldaterna sveks av sina politiker på hemmaplan. En betydande skillnad.

På västfronten intet nytt gavs ut 1929. I samma stund nazisterna grep makten i Tyskland brännmärktes verket som pacifistiskt. Sedermera förbjöds den helt.
  Mycket riktigt framför Remarque en fredsivrig ton. Ganska vågat vid en tidpunkt där många dåtida författare anammat den nymornade fascismen med den litterära inriktningen futurism som fyrbåk. Esomoftast anger Remarque soldaternas civila yrken för att manifestera att deltagarna i kriget i grund och botten är vanliga människor och inte yrkessoldater. De inkallade till krigstjänst är vid fronten ofrivilligt, dittvingade av politiker utan att egentligen förstå varför. Soldaterna är inga legoknektar. I början av boken skriver skribenten om hatet mot fiendesoldaterna, men tar sedan upp att vissa inser att fiendesidans soldater blott är vanliga civila de med. Hemlängtan bort från stridigheterna förs fram öppet. Det är politiker och officerare gömda bakom stridslinjerna som önskar krig, inte vanligt folk. Inte undra på att den våldsbejakande, militaristiska nazismen satte kaffet i vrångstrupen.
  Som skildring av krigets vansinne är verket en höjdpunkt inom litteraturen.

I görligaste mån försöker undertecknad alltid läsa böcker på ursprungsspråket. Oavsett hur bra en översättning än är, försvinner en myckenhet av författarens ton i översättningen.  Jag hade föredragit att läsa Remarques roman på tyska, men nu blev det tyvärr på svenska enär jag blåste igenom alstret i andrahandsaffären under tisdagen denna vecka.
  Nästan direkt från början störde jag mig på språket. Meningarna hackar likt en bilmotor på väg att skära. Ity att det är en översättning vet jag inte om det är Remarques språk som fallerar eller om det är översättningen som inte riktigt lyckas överföra författarens intentioner. Såvida inte undertecknad  missminner sig, arbetade Remarque som sportjournalist efter kriget. Det syns på texten. Oftast håller sig skribenten till journalistprosa, det vill säga avskalat språk med korta meningar. Eftersom språket krackelerar flyttades dessvärre mitt fokus från storyn till språket. Krigsskildringen hamnade i bakgrunden vid läsandet. Bortsett från journalistprosan riktades mitt läsande mot användandet av djurbeskrivningar beträffande romanens människogalleri. "Skjuts som harar, som en bock, en ända som en elefant, platt som en fisk, mjuk manet, åla sig, väsande rovdjur, inte ens en hundsvans, myggsurr, köksbjörn, kobenta, luskrig, grisögon, fågelögon, näbbmus, rävröda och ödmjuka sanktbernhardshundar" är blott några exempel. Någonting är fel när det är dessa djurord man som läsare lägger märke till i stället för innehållet. Några gånger försöker han hämta beskrivningar från matens värld, exempelvis "grön som ett omoget äpple". Dock ej ofta.
Understundom syns fascination beträffande människors fysionomi. Liknelser hämtas från grönsaksvärlden. Personers huvuden beskrivs med "tomathuvud, kålhuvud". Ävenledes kroppsbyggnad ådrar sig författarens fascination. I Remarques värld är människor antingen smällfeta eller liksom undertecknad benrangel.
  Tvenne ord tarvar sin förklaring En tysk soldat säger Tommy vid ett tillfälle. Vad som avses är engelsman. De som inte känner till världskrigens jargong förstår ej syftningen. Under båda världskrigen användes förnamn som skymford. Tyskarna kallade engelsmän för Tommy, ty "så heter nästan alla engelsmän". De allierade kallade tyskarna för Fritz och Jerry, för "så heter nästan alla tyskar". Glosan Schlaraffenland dyker upp vid ett tillfälle. Det motsvarar ungefär Utopia eller Shangri La.  En sak gör översättaren som undertecknad gillar: Han använde det gamla hederliga ordet kräfta i stället för cancer. Det är synd att kräfta mer eller mindre fallit ur bruk.
  Ett noterbart ställe avseende Remarques stilistiska färdigheter är när huvudpersonen vid en hemförlovning besöker sin sängliggande mor. Mina tankar gick omedelbart till Strindberg och dennes beskrivning av sin mor i semisjälvbiografin Tjänstekvinnans son. Strindbergs moderbeskrivning är språkebonism av högsta klass. Remarques meningar flyter obemärkt förbi. Strindberg var ett språkligt geni. Av denna roman att döma kan jag inte beskylla Remarque för samma sak. Återigen, det jag läst är översättningen. I förbigående, Strindbergs moderskildring är av den klass att mediokra författare skulle kunna begå mord bara för att en gång i livet kunna nedteckna en dylik utmålning.

Undertecknad ger På västfronten inte nytt betyget 2 plus i en skala mellan 1-5. Skildringen är värd ett högre betyg, men språket drar ner betygssättningen.