Väinö Linna
Högt bland Saarijärvis moar
Originaltitel : Tällä Pohjanyähden alla I
Stockholm? 1981: Wahlström & Widstrand
Det här är inte en djuplodande analys av Linnas roman, utan enbart det första intryck nyss nämnda volym gav mig. Undertecknad brände igenom boken under de senaste trenne dagarna under pauser i den second hand-butik, där jag är fas3-placerad. Därvidlag blir detta ingen litteraturvetenskaplig text, må vara att jag kanske halkar in i det gebitet understundom.
Linna är en finsk författare som publicerade denna roman i slutet av 1950-talet. Författaren är efter vad jag förstått en autodidakt (självlärd) liksom i stort sett undertecknad.
Handlingen utspelar sig i en liten by i närheten av Tammerfors, en ort några mil norr om Helsingfors.
Tiden är slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Finland är under ryskt styre, men sociala omvälvningar är på väg. I centrum befinner sig en torparfamilj. Kring denna familjekonstellation knyter Linna en massa sidoberättelser i avsikt att berätta om historiska skeenden utifrån ett underklassperspektiv. Framför allt beskriver han hur torpare utnyttjas och den maktlöshet torparna befinner sig i, ungefär som de "arbetslösa" slavarbetarna i dagens Sverige.
Emellertid är nya tider på väg i den tidens Finland. Linna tar upp socialismens intåg och krav på rättvisa jämte en gryende kvinnlig emancipation. I mitt tycke skildrar Linna tankegångarna hos dem som kämpar mot förtryck och de borgerliga makthavarnas motstånd mot detta på ett övertygande sätt. Författaren skriver neutralt. Därmed lyckas han få fram sinnelaget hos de på samhällets botten visavi de borgerliga makthavarna och deras kompanjon kyrkan. Båda sidornas syn anges. Tankegångarna känns igen än i dag.
Det som slår mig är att oavsett hur människor förändras, vad de gör och inte gör i en finländsk by på landsbygden, vilka ställningstaganden de än placerar sig i, rullar historiens krafter på likt den industriella revolutionens ångvält på sin tid. Det går att välja att haka på eller inte men historien fortsätter oberoende av om människor försöker påverka samhälleliga skeenden eller väljer att passivt stå vid sidan av. Härvidlag verkar Linna tycka att det är upp till varje enskild individ att hitta ett syfte med sitt liv på denna jord.
Undertecknads tankar går till en viktig skillnad mellan kristendom och judendom. I den kristna läran räcker det med att enbart tro för att nå frälsning. Enligt judendomen räcker det ej med enbart tro. Frälsning kräver även handling, att en människa gör något under sin levnad. Diktaren verkar i det här fallet närmast ansluta sig till denna inställning.
Höjdpunkten i romanen enligt mig är när en finlandssvensk landägarbaron bestämmer sig för att vräka en torpare och skildringen av denna vräkning. I den scenen blottläggs samhällsystemet. Författaren tar inte till några stora åthävor i skildringen, men den förtvivlan och prisgivenhet som kryper fram i texten räcker gott och väl. Maktlösheten de på samhällets botten utstår är total, men den vräkte torparen hade gjort sitt val. Kryperiet och hunsandet hade fått sitt slut. Förvisso förlorade torparen och dennes familj sitt hem, men avslöjade också att de sociala förändringarna var på väg. Det centrala var att denne torpare vågade bita i från, även fast han visste att han var chanslös mot övermakten.
En viktig symbol för detta är personbeskrivningen av skräddaren i byn. Lite kan jag inte låta bli att undra om inte denne romanfigur har stora drag av Linna själv. Romanfiguren blir efter hand på något sätt ävenledes en modern 1900-talsmänniska. Förvisso har skräddaren en hemmasydd (förlåt putslustigheten) version av socialismen, men han faller dessutom för spiritismens lockelser och blir till råga på allt vegetarian. Just spiritismen är skickligt infört av Linna. Den var högsta mode i slutet av 1800-talet. En författare som begabbade sig i spiritism var Sir Arthur Conan Doyle, nedtecknaren av Sherlock Holmes bedrifter. Doyle var övertygad om översinnliga världar och astralvarelsers kroppsliga närvaro på denna jord. Det åsido, skräddaren viger sin levnadsbana till att bygga upp en politisk medvetenhet hos de övriga byborna. Ett levnadsskäl lika gott som ett annat.
Skräddaren är också på sätt och vis en beskrivning av en klassresenär, som hamnar mitt emellan i samhällsskiktet. Bildningen denne skaffar sig gör att han hamnar ovanför de fattiga torparna, men avsaknaden av pengar och statusyrke gör att han inte passar hos de besuttna heller, speciellt med tanke på suget efter social rättvisa åt alla.
Understundom reagerade undertecknad på att Linna ibland förefaller göra sig lite nedlåtande mot torparnas obildning. Kanske avsett att vara humoristiskt, men jag blev betänksam.
Linna gör sig ibland skyldig till "name-dropping" (markering att man känner till berömda namn). Förvisso ett nödvändigt inslag ibland, men undertecknad fick intrycket av att Linna vill visa sin egen belästhet.
Linna var självlärd. Enligt min tjugofemöresåsikt syns det här i berättar- och skrivtekniken.
Författaren skildrar i mångt och mycket torparlivet enligt den franske skribenten Émile Zolas realismintentioner, må vara ej på Zolas nivå.
Jag har inte den blekaste aning om så är fallet, men vid läsning av Linna får undertecknad en känsla av att denne läst den engelske författaren Charles Dickens i översättning. Sättet att få fart på scener och en ibland humoristisk ton för tankegången åt det hållet.
Samtidigt kan jag inte låta bli att le åt de små gliringar Linna ger åt den finländska litteraturens centralgestalt Runeberg. Kanske beroende på att Runeberg faktiskt skrev på svenska.
Förmodligen stöts många svenska potentiella läsare bort av att Linna använder sig av dialekter i sin roman, men det uppskattas av en språknörd som undertecknad. Jag är i full beundran av översättaren N-B Stormbom. Linna skrev sin bok på finska och använde sig av finländska dialekter. Stormbom har tydligen letat upp östsvenska dialekter och överfört dessa till de finska dialekter som brukas av Linna. Skickligt gjort, även om man reagerar på vissa textavsnitt. Det är ju hela tiden underförstått att det är finska dialekter som talas av romanfigurerna, varvid vissa meningar blir avvikande.
Genom dialekterna får Linna ett ypperligt tillfälle att syna språkstriden och de sociala motsättningarna mellan "äktfinnar" och finlandssvenskar. De sistnämnda härrör från stormaktstiden och anses därmed vara "fina i kanten". Finlandssvenskar betraktas i allmänhet som att tillhöra en något högre samhällsklass. Detta visas i romanen.
Hur som haver, Linnas roman får betyget 3 i en skala mellan 1-5 av undertecknad. Gott så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar