Litteratur: Erich Maria Remarque - På västfronten intet nytt.

                                                  Erich Maria Remarque
                                                  På västfronten intet nytt
                                                  Originaltitel: Im Westen nichts Neues
                                                  Stockholm ? : Wahlström & Widstrand 1991

Alla krig är vidriga, men Första världskriget tillhör en av de allra vidrigaste. En roman som verkligen symboliserar detta är ovanstående alster av den tyske författaren E.M. Remarque. Namnet är en pseudonym. Skribentens riktiga namn är Erich Paul Remark.
  På västfronten intet nytt är portalboken beträffande de fasor som soldater tvingades utstå under dessa år. Remarque deltog själv i kriget och det är hans erfarenheter  som speglas i textbygget.
  Romanen är en kraftig skildring av skyttegravshelvetet. Gång på gång sätter Remarque närgångna skildringar av meniga soldaters upplevelser av smutsig jord, lera och bombkravader på pränt. I skyttegravarna blir soldaterna avtrubbade till sinnes av kanoners oändliga trummande, visslande granater i luften, olyckskamrater som förvandlas till oidentifierbara köttslamsor, meningslösa tjurrusningar mot fiendesidan och sist men inte minst den allestädes närvarande dödsskräcken. En meter som tas framåt till kostnad av hundratals liv förloras dagen därpå med ännu fler förlorade liv till spillo. Det finns bara ett sätt att överleva. Apati inför kriget. För att inte bli vansinniga söks små glädjeämnen: Matbitar, cigaretter, en stunds lugn tystnad i avskildhet innan allt brakar löst igen. Understundom kontrasterar Remarque orörda naturområden visavi sönderbombat landskap just för att förstärka krigets inverkan på landskapet.
  I alla krig ingår konvalescens på krigssjukhus. Även dessa erfarenheter beskrivs av Remarque. För en del soldater är sjukhusvistelsen en befrielse, för andra ödets bittraste kalk.
  Vad nästan alla soldater ser fram emot är hemförlovning. Författaren beskriver med god insikt det ginnungagap som finns mellan de som slåss vid fronten och befolkningen hemmavid beträffande krigets verklighet. Oförståelsen är total mellan dessa grupperingar. Samma skillnad tas upp även mellan frontsoldater och officerare långt bakom stridslinjerna samt politiker.
  Insikten om vad krig orsakar för personlighetsförändring hos soldater kommer till uttryck när bokens huvudfigur anländer till sitt barndomshem. Hans pojkrum är fullt med böcker. Den person som förgyllde sitt liv med litteratur existerar inte längre. Soldatlivet har förvandlat själen från hoppfull till likgiven. Den omogne pojken som enrollerades som soldat är nu en krigstrött man utan förankring i ett normalt samhällsliv. Tankarna går osökt till vad "nutida" Vietnamveteraner förnam i samma stund de försökte återanpassa sig till det amerikanska samhället efter avslutad krigstjänst.  På sätt och vis råkade Vietnamveteranerna värre ut i detta avseende än Första världskrigets tyska soldater. Vietnamveteranerna sågs över axeln och utsattes för klander väl hemma i USA, vilket dessa inte begrep. De hade ju åkt till Vietnam för att försvara demokratin. I stället för att ses som hjältar, blev de behandlade som paria. Detta knäckte mången Vietnamveteran. De tyska soldaterna förlorade visserligen sitt krig, men hemmapropagandan gick ut på att de tyska soldaterna sveks av sina politiker på hemmaplan. En betydande skillnad.

På västfronten intet nytt gavs ut 1929. I samma stund nazisterna grep makten i Tyskland brännmärktes verket som pacifistiskt. Sedermera förbjöds den helt.
  Mycket riktigt framför Remarque en fredsivrig ton. Ganska vågat vid en tidpunkt där många dåtida författare anammat den nymornade fascismen med den litterära inriktningen futurism som fyrbåk. Esomoftast anger Remarque soldaternas civila yrken för att manifestera att deltagarna i kriget i grund och botten är vanliga människor och inte yrkessoldater. De inkallade till krigstjänst är vid fronten ofrivilligt, dittvingade av politiker utan att egentligen förstå varför. Soldaterna är inga legoknektar. I början av boken skriver skribenten om hatet mot fiendesoldaterna, men tar sedan upp att vissa inser att fiendesidans soldater blott är vanliga civila de med. Hemlängtan bort från stridigheterna förs fram öppet. Det är politiker och officerare gömda bakom stridslinjerna som önskar krig, inte vanligt folk. Inte undra på att den våldsbejakande, militaristiska nazismen satte kaffet i vrångstrupen.
  Som skildring av krigets vansinne är verket en höjdpunkt inom litteraturen.

I görligaste mån försöker undertecknad alltid läsa böcker på ursprungsspråket. Oavsett hur bra en översättning än är, försvinner en myckenhet av författarens ton i översättningen.  Jag hade föredragit att läsa Remarques roman på tyska, men nu blev det tyvärr på svenska enär jag blåste igenom alstret i andrahandsaffären under tisdagen denna vecka.
  Nästan direkt från början störde jag mig på språket. Meningarna hackar likt en bilmotor på väg att skära. Ity att det är en översättning vet jag inte om det är Remarques språk som fallerar eller om det är översättningen som inte riktigt lyckas överföra författarens intentioner. Såvida inte undertecknad  missminner sig, arbetade Remarque som sportjournalist efter kriget. Det syns på texten. Oftast håller sig skribenten till journalistprosa, det vill säga avskalat språk med korta meningar. Eftersom språket krackelerar flyttades dessvärre mitt fokus från storyn till språket. Krigsskildringen hamnade i bakgrunden vid läsandet. Bortsett från journalistprosan riktades mitt läsande mot användandet av djurbeskrivningar beträffande romanens människogalleri. "Skjuts som harar, som en bock, en ända som en elefant, platt som en fisk, mjuk manet, åla sig, väsande rovdjur, inte ens en hundsvans, myggsurr, köksbjörn, kobenta, luskrig, grisögon, fågelögon, näbbmus, rävröda och ödmjuka sanktbernhardshundar" är blott några exempel. Någonting är fel när det är dessa djurord man som läsare lägger märke till i stället för innehållet. Några gånger försöker han hämta beskrivningar från matens värld, exempelvis "grön som ett omoget äpple". Dock ej ofta.
Understundom syns fascination beträffande människors fysionomi. Liknelser hämtas från grönsaksvärlden. Personers huvuden beskrivs med "tomathuvud, kålhuvud". Ävenledes kroppsbyggnad ådrar sig författarens fascination. I Remarques värld är människor antingen smällfeta eller liksom undertecknad benrangel.
  Tvenne ord tarvar sin förklaring En tysk soldat säger Tommy vid ett tillfälle. Vad som avses är engelsman. De som inte känner till världskrigens jargong förstår ej syftningen. Under båda världskrigen användes förnamn som skymford. Tyskarna kallade engelsmän för Tommy, ty "så heter nästan alla engelsmän". De allierade kallade tyskarna för Fritz och Jerry, för "så heter nästan alla tyskar". Glosan Schlaraffenland dyker upp vid ett tillfälle. Det motsvarar ungefär Utopia eller Shangri La.  En sak gör översättaren som undertecknad gillar: Han använde det gamla hederliga ordet kräfta i stället för cancer. Det är synd att kräfta mer eller mindre fallit ur bruk.
  Ett noterbart ställe avseende Remarques stilistiska färdigheter är när huvudpersonen vid en hemförlovning besöker sin sängliggande mor. Mina tankar gick omedelbart till Strindberg och dennes beskrivning av sin mor i semisjälvbiografin Tjänstekvinnans son. Strindbergs moderbeskrivning är språkebonism av högsta klass. Remarques meningar flyter obemärkt förbi. Strindberg var ett språkligt geni. Av denna roman att döma kan jag inte beskylla Remarque för samma sak. Återigen, det jag läst är översättningen. I förbigående, Strindbergs moderskildring är av den klass att mediokra författare skulle kunna begå mord bara för att en gång i livet kunna nedteckna en dylik utmålning.

Undertecknad ger På västfronten inte nytt betyget 2 plus i en skala mellan 1-5. Skildringen är värd ett högre betyg, men språket drar ner betygssättningen.


 

Litteratur: Väinö Linna - Högt bland Saarijärvis moar.

                                                      Väinö Linna
                                                       Högt bland Saarijärvis moar
                                                       Originaltitel : Tällä Pohjanyähden alla I
                                                       Stockholm? 1981: Wahlström & Widstrand

Det här är inte en djuplodande analys av Linnas roman, utan enbart det första intryck nyss nämnda volym gav mig. Undertecknad brände igenom boken under de senaste trenne dagarna under pauser i den second hand-butik, där jag är fas3-placerad. Därvidlag blir detta ingen litteraturvetenskaplig text, må vara att jag kanske halkar in i det gebitet understundom.
  Linna är en finsk författare som publicerade denna roman i slutet av 1950-talet. Författaren är efter vad jag förstått en autodidakt (självlärd) liksom i stort sett undertecknad.

Handlingen utspelar sig i en liten by i närheten av Tammerfors, en ort några mil norr om Helsingfors.
Tiden är slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Finland är under ryskt styre, men sociala omvälvningar är på väg.  I centrum befinner sig en torparfamilj. Kring denna familjekonstellation knyter Linna en massa sidoberättelser i avsikt att berätta om historiska skeenden utifrån ett underklassperspektiv. Framför allt beskriver han hur torpare utnyttjas och den maktlöshet torparna befinner sig i, ungefär som de "arbetslösa" slavarbetarna i dagens Sverige.
  Emellertid är nya tider på väg i den tidens Finland. Linna tar upp socialismens intåg och krav på rättvisa jämte en gryende kvinnlig emancipation. I mitt tycke skildrar Linna tankegångarna hos dem som kämpar mot förtryck och de borgerliga makthavarnas motstånd mot detta på ett övertygande sätt. Författaren skriver neutralt. Därmed lyckas han få fram sinnelaget hos de på samhällets botten visavi de borgerliga makthavarna och deras kompanjon kyrkan. Båda sidornas syn anges. Tankegångarna känns igen än i dag.
 Det som slår mig är att oavsett hur människor förändras, vad de gör och inte gör i en finländsk by på landsbygden, vilka ställningstaganden de än placerar sig i, rullar historiens krafter på likt den industriella revolutionens ångvält på sin tid. Det går att välja att haka på eller inte men historien fortsätter oberoende av om människor försöker påverka samhälleliga skeenden eller väljer att passivt stå vid sidan av. Härvidlag verkar Linna tycka att det är upp till varje enskild individ att hitta ett syfte med sitt liv på denna jord.
  Undertecknads tankar går till en viktig skillnad mellan kristendom och judendom. I den kristna läran räcker det med att enbart tro för att nå frälsning. Enligt judendomen räcker det ej med enbart tro. Frälsning kräver även handling, att en människa gör något under sin levnad. Diktaren verkar i det här fallet närmast ansluta sig till denna inställning.
  Höjdpunkten i romanen enligt mig är när en finlandssvensk landägarbaron bestämmer sig för att vräka en torpare och skildringen av denna vräkning. I den scenen blottläggs samhällsystemet. Författaren tar inte till några stora åthävor i skildringen, men den förtvivlan och prisgivenhet som kryper fram i texten räcker gott och väl. Maktlösheten de på samhällets botten utstår är total, men den vräkte torparen hade gjort sitt val. Kryperiet och hunsandet hade fått sitt slut. Förvisso förlorade torparen och dennes familj sitt hem, men avslöjade också att de sociala förändringarna var på väg. Det centrala var att denne torpare vågade bita i från, även fast han visste att han var chanslös mot övermakten.
  En viktig symbol för detta är personbeskrivningen av skräddaren i byn. Lite kan jag inte låta bli att undra om inte denne romanfigur har stora drag av Linna själv. Romanfiguren blir efter hand på något sätt ävenledes en modern 1900-talsmänniska. Förvisso har skräddaren en hemmasydd (förlåt putslustigheten) version av socialismen, men han faller dessutom för spiritismens lockelser och blir till råga på allt vegetarian. Just spiritismen är skickligt infört av Linna. Den var högsta mode i slutet av 1800-talet. En författare som begabbade sig i spiritism var Sir Arthur Conan Doyle, nedtecknaren av Sherlock Holmes bedrifter. Doyle var övertygad om översinnliga världar och astralvarelsers kroppsliga närvaro på denna jord. Det åsido, skräddaren viger sin levnadsbana till att bygga upp en politisk medvetenhet hos de övriga byborna. Ett levnadsskäl lika gott som ett annat.
  Skräddaren är också på sätt och vis en beskrivning av en klassresenär, som hamnar mitt emellan i samhällsskiktet. Bildningen denne skaffar sig gör att han hamnar ovanför de fattiga torparna, men avsaknaden av pengar och statusyrke gör att han inte passar hos de besuttna heller, speciellt med tanke på suget efter social rättvisa åt alla.
  Understundom reagerade undertecknad på att Linna ibland förefaller göra sig lite nedlåtande mot torparnas obildning. Kanske avsett att vara humoristiskt, men jag blev betänksam.
  Linna gör sig ibland skyldig till "name-dropping" (markering att man känner till berömda namn). Förvisso ett nödvändigt inslag ibland, men undertecknad fick intrycket av att Linna vill visa sin egen belästhet.

Linna var självlärd. Enligt min tjugofemöresåsikt syns det här i berättar- och skrivtekniken.
Författaren skildrar i mångt och mycket torparlivet enligt den franske skribenten Émile Zolas realismintentioner, må vara ej på Zolas nivå.
  Jag har inte den blekaste aning om så är fallet, men vid läsning av Linna får undertecknad en känsla av att denne läst den engelske författaren Charles Dickens i översättning. Sättet att få fart på scener och en ibland humoristisk ton för tankegången åt det hållet.
  Samtidigt kan jag inte låta bli att le åt de små gliringar Linna ger åt den finländska litteraturens centralgestalt Runeberg. Kanske beroende på att Runeberg faktiskt skrev på svenska.

Förmodligen stöts många svenska potentiella läsare bort av att Linna använder sig av dialekter i sin roman, men det uppskattas av en språknörd som undertecknad. Jag är i full beundran av översättaren N-B Stormbom. Linna skrev sin bok på finska och använde sig av finländska dialekter. Stormbom har tydligen letat upp östsvenska dialekter och överfört dessa till de finska dialekter som brukas av Linna. Skickligt gjort, även om man reagerar på vissa textavsnitt. Det är ju hela tiden underförstått att det är finska dialekter som talas av romanfigurerna, varvid vissa meningar blir avvikande.
  Genom dialekterna får Linna ett ypperligt tillfälle att syna språkstriden och de sociala motsättningarna mellan "äktfinnar" och finlandssvenskar. De sistnämnda härrör från stormaktstiden och anses därmed vara "fina i kanten". Finlandssvenskar betraktas i allmänhet som att tillhöra en något högre samhällsklass. Detta visas i romanen.

Hur som haver, Linnas roman får betyget 3 i en skala mellan 1-5 av undertecknad. Gott så.
 


 

Stormen Egon

Stormen Egon plägade besöka Smålands östra kust under helgen, så ock givetvis Ålem. Normalt brukar undertecknad röka på sin balkong. Lördag natt var detta inte att tänka på. Blåsten gjorde att jag tvangs hålla balkongdörren på minimal gavel och försöka blåsa ut röken genom den lilla smala glipan. Styrkan i vindbyarna gjorde det till ett mastodontarbete att hålla i sagda balkongdörr.
  Blåsten märktes påtagligt även för de bilister som var ute på lördagkvällen. En del tvingades att stanna sina automobiler för att plocka undan bråte, främst grenar, från vägen innan de kunde fortsätta sin färd.
  Fläktfiltret i köksfläkten orkade inte heller hålla emot. Gång på gång trillade fläktfiltret rakt ner på spisen. Efter det sjunde nerfallet gav jag upp och lät filtret ligga.
  Elen försvann vid tretiden. Dock bara ett par minuter. Undertecknad hann precis tända ett stearinljus, men det behövde inte brinna länge.
  Värst var emellertid mina gamla cigarettfimpar. Jag har en blomkruka stående på min balkong. I den placerar jag cigarettfimparna efter avslutad rökning. Blomkrukan töms varannan söndag. Vid varje tillfälle är blomkrukan full. Sålunda var även fallet denna stormlördag. Vid halv fyratiden på natten kunde jag snopet konstatera att jag inte behövde bekymra mig om att tömma blomkrukan kommande dag. Stormbyarna hade helt sonika lagt beslag på alla fimparna! Krukan har aldrig tillförne varit så ren. Frågan är bara vart de tog vägen. Jag hittade inga under min balkong dagen efter. Undertecknad kan enkom hålla fingrarna för att de inte har landat på någon stackars grannes balkong i stället.
Om nu någon händelsevis skulle råka på 150 cigarettfimpar på ett överraskande ställe i Ålem så vet ni var cigarettändarna kommer i från..