torsdag 30 april 2015

Turkiet och folkmordet på armenierna 1915.

Nyligen hölls en minnesdag för de en och en halv miljon armenier (ock icke att förglömma alla övriga kristna minoritetsgrupper) som utsattes för ett folkmord av Turkiet 1915. Såsom varande sextiotalssosse vart jag ånyo besviken på Stefan Löfven. Denne ville inte använda beteckningen folkmord än så länge.
   På ett sätt förståeligt, men icke så lätt att acceptera. Sverige har retat gallfeber på Israel och Saudiarabien, varvid Löfven antagligen vill undvika att stöta sig med ytterligare en nation i det konfliktfyllda Mellanösternområdet. Ändock beklämmande. Jänkarnas president Obama körde med samma inställning. Denne kallade folkmordet för ett "blodbad". Förmodligen för att Turkiet är en viktig NATO-allierad.  Sorgligt ändock att två statsöverhuvuden kör med ett Karl XII-fjäskande för Turkiet.
   Turkarna försöker skyla över denna skamfläck med att påstå att det handlade om ett "inbördeskrig". Skrattretande likväl som anstötligt. Armenierna försökte inte frigöra sig från Turkiet. De hade inte gjort uppror mot centralmakten utan såg sig som en del av Turkiet. De saknade vapen. Därmed saknade de försvarsmöjligheter, när Turkiets centralmakt satte i gång med sin etniska rensning. Utan pardon avrättades män, kvinnor och barn utan urskillning, enbart beroende på att de tillhörde en minoritet.

  Bakgrunden är simpel. Det dåvarande osmanska riket var på väg att falla sönder i småbitar. Allt fler av folken i Europa frigjorde sig från Turkiet vid begynnelsen av det förra århundradet. Svårsmält för turkarna. Droppen beträffande etniska minoriteter i själva Turkiet kom under Första världskriget. Turkarna ställde sig på Tysklands och Österrikes sida mot de allierade. Turkiet mötte Ryssland vid ett slag 1915. Ryssarna piskade turkarna ordentligt på fingrarna. Detta kunde turkiska nationalister inte acceptera. De behövde en syndabock. I Turkiets armé ingick även soldater från den kristna armeniska minoriteten. Den turkiska armén hade sin analys klar. Förlusten berodde på att armenierna förrått sitt land. De var ju inte etniska turkar och de var inte muslimer. Alla armeniska soldater avväpnades och avrättades. Enligt den turkiska centralmakten var armenierna en "inre fiende". En märklig benämning. Armenierna hade bott i den turkiska landsdelen Anatolien i 3 000 år. De var bosatta i östra Turkiet långt innan osmanerna invaderade landet.
  Turkiet inledde folkmordet med att arrestera och avrätta de armenier som var framträdande i Turkiets samhällsliv. Därefter vidtog de utrensningar av övriga armenier. Männen mördades. Kvinnor och barn tvingades i väg på en dödsmarsch till ökenområden i Syrien och Irak. De flesta dog av umbärandena. Någonstans mellan ett och ett halvt till två miljoner armenier fick sätta livet till under detta folkmord.
  Det här folkmordet inspirerade sedermera Adolf Hitler och dennes utrotning av det judiska folket. Samma benämning inre fiender och samma etiska rensning. Enda skillnaden är att nazisterna gjorde detta i industriell skala.
  I förbigående kan det nämnas att judar slogs för Tyskland under Första världskriget, liksom armenier för Turkiet. Många judar fick faktiskt tapperhetsmedalj av Tyskland för sin insats vid fronten. Vilken smärta dessa måste ha känt när nazisterna plötsligt började kalla judarna för "inre fiender"!
  Om Turkiet vill vara en modern nation och i förlängningen tillhöra EU ska de erkänna sin historiska blodssynd och be den kvarvarande armeniska befolkningen om ursäkt för grymheterna som begicks under detta folkmord. Allt annat är oacceptabelt.





























lördag 25 april 2015

Avskaffande av fas3 och regeringens misslyckande därvidlag.


Det pratas från regeringshåll om att de inte vill avsluta vansinnet med fas3 enligt devisen "vi kan inte slänga ut folk i ingenting" och "arbetslösa måste ha någonting att göra". Dylikt retar gallfeber på undertecknad. Nedanstående text skrev jag på min facebooksida. För nytta till androm lägger jag in mitt ordväveri även här.

Jag blir vansinnig när jag hör snacket om "slänga ut dem i ingenting" och "vi måste se till att de arbetslösa har något att göra". Det stora problemet är att arbetssökande inte hinner med att göra det som det är meningen att de ska göra: Aktivt söka jobb och stå till arbetsmarknadens förfogande.
Dagarna går i stället åt att utnyttjas som gratis arbetskraft utan att få betalt för det förnedrande tvångsarbete som utförs åt företagare och kommuner. Tid som skulle behövts till att skriva jobbansökningar förbrukas i stället på tvångsarbete. Under kvällstid är tröttheten för stor för att kunna skriva vettiga ansökningar. Resultatet blir massutskick av ett standard-CV, vilket ingen arbetsköpare är intresserad av. Pengar och tid som skulle ha använts till att besöka presumtiva arbetsköpare går i stället åt till att betala för resor fram och tillbaka till arbetsplatser där arbetssökande utnyttjas som gratis arbetskraft. Med andra ord, kostnaderna och tidsspillet för förnedrande tvångsarbete utan lön tvingas slavarna ta ur egen ficka. Detta samtidigt som parasiter till företagare och kommuner får bidrag för att utnyttja människor som inte har något val. Icke att förglömma, de jobb som utförs utan lön är just de jobb människor skulle haft med lön om det inte vore för det faktum att arbetssökande tvingas utföra tvångsarbete.

"Slänga ut folk i ingenting". Ingenting? Jojo, undras vad alla andra yrkesgrupper skulle säga om de först vore tvungna att jobba heltid utan lön på dagarna och därefter under kvällar och helger jobba ytterligare en heltid med det arbete som de egentligen skulle ha gjort? Detta för en ersättning som inte är ens en halv lön?
  På tal om ingenting - undras vad lärarkåren skulle säga om de finge höra att de inte gör någonting och att de från och med nu vore tvungna att arbeta heltid utan lön med någonting helt annat samtidigt som de vore tvungna att sköta sina lärarsysslor parallellt med tvångsarbetet, även det på heltid?
Sammaledes med journalister. Arbetssökande, journalister och lärare utför i stort sett likadana arbetsuppgifter.
  Arbetsökande söker info om företag de planerar att söka jobb hos och varför de skulle platsa som anställda därstädes. Lärare samlar i hop material till klassen inför lektioner och planerar undervisningen. Journalister samlar fakta till artiklar.
Arbetslösa skriver ansökningar och besöker presumtiva arbetsköpare. Lärare presenterar uppgifter för sina elever. Journalister skriver artiklar och skickar dem till tryckning.
Därefter väntar de tre grupperna in respons på sina respektiva nerlagda arbeten. För arbetssökande eventuella svar från arbetsköpare. För lärare inlämnande av uppgifter från elever. För journalister läsarkontakt.
Är det någon som på fullaste allvar vågar påstå att journalister och lärare får pengar utan att jobba och att de måste ha något att göra?