Nyligen hölls en minnesdag för de en och en halv miljon armenier (ock icke att förglömma alla övriga kristna minoritetsgrupper) som utsattes för ett folkmord av Turkiet 1915. Såsom varande sextiotalssosse vart jag ånyo besviken på Stefan Löfven. Denne ville inte använda beteckningen folkmord än så länge.
På ett sätt förståeligt, men icke så lätt att acceptera. Sverige har retat gallfeber på Israel och Saudiarabien, varvid Löfven antagligen vill undvika att stöta sig med ytterligare en nation i det konfliktfyllda Mellanösternområdet. Ändock beklämmande. Jänkarnas president Obama körde med samma inställning. Denne kallade folkmordet för ett "blodbad". Förmodligen för att Turkiet är en viktig NATO-allierad. Sorgligt ändock att två statsöverhuvuden kör med ett Karl XII-fjäskande för Turkiet.
Turkarna försöker skyla över denna skamfläck med att påstå att det handlade om ett "inbördeskrig". Skrattretande likväl som anstötligt. Armenierna försökte inte frigöra sig från Turkiet. De hade inte gjort uppror mot centralmakten utan såg sig som en del av Turkiet. De saknade vapen. Därmed saknade de försvarsmöjligheter, när Turkiets centralmakt satte i gång med sin etniska rensning. Utan pardon avrättades män, kvinnor och barn utan urskillning, enbart beroende på att de tillhörde en minoritet.
Bakgrunden är simpel. Det dåvarande osmanska riket var på väg att falla sönder i småbitar. Allt fler av folken i Europa frigjorde sig från Turkiet vid begynnelsen av det förra århundradet. Svårsmält för turkarna. Droppen beträffande etniska minoriteter i själva Turkiet kom under Första världskriget. Turkarna ställde sig på Tysklands och Österrikes sida mot de allierade. Turkiet mötte Ryssland vid ett slag 1915. Ryssarna piskade turkarna ordentligt på fingrarna. Detta kunde turkiska nationalister inte acceptera. De behövde en syndabock. I Turkiets armé ingick även soldater från den kristna armeniska minoriteten. Den turkiska armén hade sin analys klar. Förlusten berodde på att armenierna förrått sitt land. De var ju inte etniska turkar och de var inte muslimer. Alla armeniska soldater avväpnades och avrättades. Enligt den turkiska centralmakten var armenierna en "inre fiende". En märklig benämning. Armenierna hade bott i den turkiska landsdelen Anatolien i 3 000 år. De var bosatta i östra Turkiet långt innan osmanerna invaderade landet.
Turkiet inledde folkmordet med att arrestera och avrätta de armenier som var framträdande i Turkiets samhällsliv. Därefter vidtog de utrensningar av övriga armenier. Männen mördades. Kvinnor och barn tvingades i väg på en dödsmarsch till ökenområden i Syrien och Irak. De flesta dog av umbärandena. Någonstans mellan ett och ett halvt till två miljoner armenier fick sätta livet till under detta folkmord.
Det här folkmordet inspirerade sedermera Adolf Hitler och dennes utrotning av det judiska folket. Samma benämning inre fiender och samma etiska rensning. Enda skillnaden är att nazisterna gjorde detta i industriell skala.
I förbigående kan det nämnas att judar slogs för Tyskland under Första världskriget, liksom armenier för Turkiet. Många judar fick faktiskt tapperhetsmedalj av Tyskland för sin insats vid fronten. Vilken smärta dessa måste ha känt när nazisterna plötsligt började kalla judarna för "inre fiender"!
Om Turkiet vill vara en modern nation och i förlängningen tillhöra EU ska de erkänna sin historiska blodssynd och be den kvarvarande armeniska befolkningen om ursäkt för grymheterna som begicks under detta folkmord. Allt annat är oacceptabelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar