I går satt jag och åt pommes frites och grillkorv på eftermiddagen. Bet till. En tand som suttit lös en längre tid lossnade helt. Bara att glömma den tuggan. Just denna incident var inte roligt men tankarna gick till ett annat tillfälle som involverade denna maträtt.
Denna händelse inträffade ungefär för två decennier sedan. Vid den tiden hade jag en granne vägg i vägg, som jag tålde illa. Undertecknad brukade trots detta understundom släppa in honom i lägenheten för att inte vara alltför oartig. Dennes far hade en bensinmack, där jag brukade inhandla cigaretter. En kväll satt jag och åt pommes. Min nabo var pratsjuk. Ytterst motvilligt släppte jag in honom en stund. Han satte sig i min ena fåtölj.
På bordet stod en burk med cayennepeppar. Grannen tittade förvånat.
"Vad är det där för något?"
"Cayennepeppar. Stark sort. Brukar ha lite på pommesen i bland."
"Intressant. Jag har aldrig hört talas om den där sorten."
Nyfikenheten tog överhanden hos tjommen. Han plockade till sig burken och hällde lite av kryddan i sin handflata. I samma stund var jag på väg att föra en tugga till munnen. Avbröt födointaget. Förde tillbaka gaffeln till tallriken. "Han är väl inte så korkad att han tänker slicka i sig cayennepeppar" tänkte jag. Hann knappt tänka tanken klart.
Det blev inget skrik. Bara ett "ouhfff!", ett förvånat ansiktsuttryck och en rusning till köket. Vattenkranen. Grannen återkom efter ett par minuter.
Jag har nog aldrig flinat så brett vare sig förr eller senare.
"Jag borde nog ha varnat dig", menade jag på.
"Ingen fara. Jag hade nog inte trott dig även om du hade sagt något", svarade nabon. Ansiktet var fortfarande plågat.
Sedan dess rörde aldrig jeppen burken med cayennepeppar igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar