epitafium över SIA

Senast nämnde jag en fackföreningstidning vid namn SIA. Förr i tiden var den till för skogs- och träarbetare men har numera uppgått i Dagens arbete. För ett tag sedan pratade jag med Kjell Johansson, förut på SIA men nu hos DA. Han berättade för mig att han nu går i pension. Undertecknad kände sig kluven. Jag är glad att han nu får rå om sin egen tid Samtidigt kände jag mig faktiskt nedstämd. Det tog ett tag innan jag förstod varför. SIA hade fyra journalister: Leif Nordström, Kjell Johansson, Kjell Ericsson och Anders Elghorn. Tre av dem har gått i pension. Den fjärde snart. SIA har förpassats till de sälla jaktmarkerna. Alltsedan jag fick min första text publicerad i SIA har det känts som en trygghet att ha kontakt med de förutnämnda. Nu känns det som att ytterligare en trygg del av mitt liv försvunnit. Härav nedstämdheten. Åren rinner i väg. Det ska också erkännas att mina texter i SIA är en av de få saker jag kan se tillbaka på med en känsla av av att ha gjort en insats, om än att texterna inte ledde till några förändringar. Hur som haver, livet är så här och jag skänker i tankarna ett glas öl åt grabbarna varenda jul. Omnia mutantur nos et mutamur in illis (latin: Alla saker förändras och vi med dem).