Libyen och NATO

Jag tycker synd om Libyens civilbefolkning. Det är framför allt de som drabbas av våldsamheterna. En del skyller jag på de partiella insatserna av NATO:s styrkor. Nu när det beslutats att aktivt ingripa mot Gadaffis trupper, vore det mycket bättre med en fullskalig attack än denna halvmesyr till insats som vi till dags dato sett. Gadaffi kommer inte ge upp förrän han är totalt besegrad. I och med att han är instängd som en råtta i ett hörn slåss han med en frenesi hos en dylik. Därmed drabbas cicvilbefolkningen av de utdragna striderna. Det är bättre för alla inblandade att göra slut på plågan med en gång. Dock hyser jag betänkligheter över att Italien är med på ett hörn. 1912 annekterade Italien Libyen och drevs inte därifrån förrän efter Andra världskrigets slut. England och Frankrike ockuperade därefter Libyen fram till 1951, men de tvenne sistnämnda nationerna var befriare, inte regelrätta ockupanter såsom italienarna. Ur historisk synvinkel är deltagande av Italien härvidlag problematiskt. Santidigt kan jag inte låta bli att undra över godtyckligheten vad det gäller att skydda cicvilbefolkning hos Världssamfundet. Var fanns FN, när regimen i Nordsudan utsatte sydsudaneserna i Darfur för ett veritabelt folkmord? Sammaledes beträffande Elfenbenskustens bortröstade ledare. Förvisso har det beslutats att Gbagbo ska drabbas av "sanktioner", men vad hjälper dessa? Mugabe klamrar sig fast vid makten i Zombabwe trots årslånga sanktioner. I nuläget utsätts civila ivorianer för våld av Gbagbos trupper och är på massflykt. Var är världssamfundets skydd av dessa civila?