Eftersom min tid i second hand-affären nu gått till ända, passar jag på att återge två anekdoter.
Informationschefen i en viss kommun brukar understundom frekventera butiken. Vid ett tillfälle visade han ett intresse för en väggkorkskruv för vinflaskor. Jag berättade att många tyskar varit nyfikna på mackapären. En invandrarkvinna trodde att korkskruven var till för att gröpa ur frukt. Hennes tanke var inte så dum. Förtäljde för informationschefen hur supportrar till Glasgow Rangers lyckades undgå det alkoholförbud som infördes på de skotska fotbollsarenorna. Ansvariga trodde att supandet på matcher skulle minska till det minimala. I stället blev det tvärtom. Glasgow Rangers supportrar blev ännu fullare under matcherna än tidigare. Ingen begrep hur det gick till. Stoppa Rangersfans från att dricka gick tydligen inte. Av någon anledning började den skotska polisen hitta massvis av apelsinskal på läktaren. En polis bestämde sig för att undersöka Rangersfansens passion för denna frukt. Han sniffade på skalen och kände igen en viss lukt. Det visade sig att fotbollssupportrarna gröpte ur apelsinerna innan match, fyllde innandömet med whisky och tejpade igen apelsinen. Det var inte förbjudet att ta med sig frukt in på arenorna. Härav det enorma fylleriet och tonvis med apelsinskal på läktarna.
" Köper du korkskruven kan du supa hur mycket du vill på Kalmar FF:s matcher i fortsättningen", sade jag förtroligt till informationschefen. Denne halade fram plånboken. (I)
Vid ett tillfälle stod en elefantstatyett på disken. En stamkundinna betraktade nyfiket statyetten. Berättade att det var synd att det inte fanns några hinduer i Mönsterås. De hade garanterat köpt elefanten. Återgav att en av hinduismens viktigaste gudar kallas Ganesha. Denne avbildas i form av en elefant. I många hinduiska hem byggs ett altare åt Ganesha. Guden anses stå för lycka och framgång i livet. I samma stund jag yttrade den sista meningen, köpte kvinnan statyetten. (II)
(De som sett den animerade serien Simpsons känner igen detta. Den indiske innehavaren av snabbköpet i serien har alltid en staty av Ganesha i närheten.)
I. Många är osäkra på hur spritsorten stavas. Ska det vara med eller utan e? Det finns en regel.
Kommer alkoholen från Skottland eller England stavas det utan e: Whisky.
Kommer spriten från Irland eller Nordamerika stavas det med e: Whiskey.
Själva ordet whisky är en förkortning av ordet whiskeybae, som härstammar från gaeliskans uisge beatha, vilket ordagrant betyder livets vatten.
II. Guden Ganesha är son till universums herre Shiva. Ganesha betraktas som bokstävernas och lärdomens beskyddare (och därigenom även som beskyddare av skolbarn). Klokhet och listighet anses vara hans företräden. Likheten med vår gud Oden i detta avseende är påtaglig.
Ganesha är också en undanröjare av hinder, varvid hinduer åkallar honom när de ska utföra riskabla göromål.
fredag 13 mars 2015
måndag 9 februari 2015
Den sydafrikanske författaren André Brinks första svarsbrev till mig 1997.
Jag postade mitt första brev till den sydafrikanske författaren André Brink 1997. I och med att brevet gick med vanlig post tog det sju dagar att anlända till Kapstaden i Sydafrika. Brink hade vänligheten att skriva tillbaka. Svarsbrevet anlände några veckor senare, mycket snabbare än jag förväntat mig.
Nedan är hans svar:
16 February 1997
Dear Mr Lindström,
Thank you for your letter, and forgive me if this reply is on the short side, but I´m rehearsing a new play as well as trying to cope with our new academic year which has just begun.
Here, as much to the point as possible, are replies to your questions:
1. Meanings of words (most of these you have guessed correctly): 41 blackjacks = police; 53 lanie = a white man; 80 pasa with a gonnie = stab with a knife, kuzak = cash; 84 atshitshi = marijuana, gattes = police; kieries = sticks; 87 roerie guluva = top gangster; 93 morena = preacher; 113 meid = literally ´girl;´, used pejoratively for a black woman; 178 judge the jampas = check the time; 180 mugu = fool; 182 moered = beaten up ; 152 stokvel: (in this context) great party or celebration, popla = beer.
2. I dont know of any flytaal dictionary.
3. South African English comes from everywhere: see the very recent Oxford Dictionary of Soth African English; but "semester" is of course not exclusively American.
4. 84 "You´re on the spot" = You´re where it happens, you´re right there for anyone who needs you.
5. 216 "chooky" (=jail) has existed in S.A English and in Afrikaans for a very long time.
6. I can recommend the literary quarterly Tidskryf vir Letterkunde (P O Box 1758, Pretoria 0001); there is also a monthly news magazine with a strong literary section, called Insig (P O Box 1802, Cape Town 8000). If you are interested in ordering Afrikaans book, you may obtain catalogues from the two major publishing houses: Human & Rousseau, P O Box 5050, Cape Town 8000, or Tafelberg, P O Box 879, Cape Town 8000.
I am impressed by your quite remarkable efforts to learn other languages almost completely on your own, and wish you much good luck with your continuing efforts.
Warm regards, André Brink.
Brevväxling med den sydafrikanske författaren André Brink. Mitt första brev till honom.
I helgen gick den sydafrikanske författaren André Brink ur tiden 79 år gammal. Undertecknad inledde en kort brevväxling med skribenten 1997. Detta efter att ha läst Brinks roman A dry white season, En torr vit årstid på svenska. Jag förmodar att det sistnämnda är titeln på den svenska utgåvan. Jag skickade mitt brev till University of Cape Town, där André Brink undervisade. Nedan följer det första brevet till honom, av nödvändighet på engelska. Hav i åtanke att jag blandar amerikansk, australisk och sydafrikansk engelska i min text. Vid tillfälle ska jag återge förklaringar till min vokabulär.
Ålem January 3, 1997
Howdy Sir,
Firstly, I´d better introduce myself ; my name´s Stanley Lindström and I´m a thirtythree-year old ou from Sweden.
As a kid little me used to play hookey from school with devastating effects on my learning, but amazingly enough I did manage to acquire some knowledge of English simply by watching the telly and reading American comic books. With this in mind, I do apologise for my exiguous linguistic abilities in handling the language beforehand. It could most certainly be better.
As is, good grammar and a large vocabulary ain´t my pièce de résistance, but yours truly is busy learning. Hopefully you can find it in your ticker to have forebearance with me for not being a fundi in English.
Why is this letter being indited? Well, the answer is a very simple one. Presently I´m trying to teach myself the Taal by use of Hodder and Stoughton´s book Teach yourself Afrikaans, which in fact is the only publication available in the Taal in Swedish bookstores. A blerry shame, isn´t it?
(In case you´re wondering ; no, there are no Afrikaans courses at the unis in my country.)
As it happens, sommer as I was visiting an English teacher that I´m acquainted with one arvey two months ago, the sheila handed me a copy of your volume A dry white season, because she knew that I´m acutely interested in everything that´s got to do with South Africa.
(Also the chalkie needed a tad bit of help concerning some of the words in your work. Around the English schoolies here in my municipality I´m considered as somewhat of an "unofficial" expert in different varietes of worldwide English. That´s what you get for being an autodidact...Be that as it may, I do sorely lack a dictionary of SAfrE, believe you me.)
Needless to say, I began reading it right off the bat as soon as I was by the house, but was yours truly ever in for a surprise! While perusing your work little me chanced upon a swag of vocables
I´ve never seen before, and thus it´d be extremely lekker if you could take the time to answer a few questions for me. ( Incidentally, my copy was published by Flamingo in paperback 1984, and has the ISBN-number 0-00-654014-7.)
To start with, the following locutions - which I presume belong to Tsotsi- / Flytaal - have to some extent left me not knowing whether it´s Pitt Street or Palm Sunday ;
page 41 blackjacks cops?
53 lanie Caucasian?
80 pasa kill? stab with a knife?
gonnie knife?
kuzak money?
84 atshitsi booze?
gattes police?
85 kieries ?
87 roerie guluva hoodlum?
93 morena ?
113 meid girl?
178 jampas hands on a watch?
180 mugu ?
182 moered beaten to a pulp?
252 stokvel a non-stop party?
popla ?
I. Does there exist any Flytaal wordbook? If it does, could you please provide me with an address to the publisher?
II. On page 18 you used rusticating and semester in the same sentence. Is it practice in SA to mix BrE and AmE school-vocabulary?
III. On page 84 you wrote "You´re on the spot, man". Does this actually mean "You´re at the speak-easy" or simply "You´re at the place where action is"?
IV. On page 216 you utilised the word chooky, which I always have regarded as Anglo-Indian slang. Is this vocable integrated in SAfrE nowadays?
V. And finally, the last question,. Is there any magazine or periodical printed in Afrikaans that deals with "taal- en letterkunde"? If so, could you please scribble down the address to it?
Before I sign off, happen I ought to tell you that I´ve tried to place orders for books in Afrikaans, but alas, these attempts have failed miserably. It´s a no can do with Swedish bookstores since they´ve never imported anything from SA.
As a matter of fact, most Swedes don´t even know that a Germanic language named Afrikaans exists, which became painfully evident on December 28 when a Swedish TV channel broadcasted the movie based on your book, although I personally got a good laugh out of it ; the translator spelled mevrou as mefrau in the subtitles...
Well, that was all. I do hope you can help me with these questions.
With best wishes. Sincerely, Stanley Lindström.
Ålem January 3, 1997
Howdy Sir,
Firstly, I´d better introduce myself ; my name´s Stanley Lindström and I´m a thirtythree-year old ou from Sweden.
As a kid little me used to play hookey from school with devastating effects on my learning, but amazingly enough I did manage to acquire some knowledge of English simply by watching the telly and reading American comic books. With this in mind, I do apologise for my exiguous linguistic abilities in handling the language beforehand. It could most certainly be better.
As is, good grammar and a large vocabulary ain´t my pièce de résistance, but yours truly is busy learning. Hopefully you can find it in your ticker to have forebearance with me for not being a fundi in English.
Why is this letter being indited? Well, the answer is a very simple one. Presently I´m trying to teach myself the Taal by use of Hodder and Stoughton´s book Teach yourself Afrikaans, which in fact is the only publication available in the Taal in Swedish bookstores. A blerry shame, isn´t it?
(In case you´re wondering ; no, there are no Afrikaans courses at the unis in my country.)
As it happens, sommer as I was visiting an English teacher that I´m acquainted with one arvey two months ago, the sheila handed me a copy of your volume A dry white season, because she knew that I´m acutely interested in everything that´s got to do with South Africa.
(Also the chalkie needed a tad bit of help concerning some of the words in your work. Around the English schoolies here in my municipality I´m considered as somewhat of an "unofficial" expert in different varietes of worldwide English. That´s what you get for being an autodidact...Be that as it may, I do sorely lack a dictionary of SAfrE, believe you me.)
Needless to say, I began reading it right off the bat as soon as I was by the house, but was yours truly ever in for a surprise! While perusing your work little me chanced upon a swag of vocables
I´ve never seen before, and thus it´d be extremely lekker if you could take the time to answer a few questions for me. ( Incidentally, my copy was published by Flamingo in paperback 1984, and has the ISBN-number 0-00-654014-7.)
To start with, the following locutions - which I presume belong to Tsotsi- / Flytaal - have to some extent left me not knowing whether it´s Pitt Street or Palm Sunday ;
page 41 blackjacks cops?
53 lanie Caucasian?
80 pasa kill? stab with a knife?
gonnie knife?
kuzak money?
84 atshitsi booze?
gattes police?
85 kieries ?
87 roerie guluva hoodlum?
93 morena ?
113 meid girl?
178 jampas hands on a watch?
180 mugu ?
182 moered beaten to a pulp?
252 stokvel a non-stop party?
popla ?
I. Does there exist any Flytaal wordbook? If it does, could you please provide me with an address to the publisher?
II. On page 18 you used rusticating and semester in the same sentence. Is it practice in SA to mix BrE and AmE school-vocabulary?
III. On page 84 you wrote "You´re on the spot, man". Does this actually mean "You´re at the speak-easy" or simply "You´re at the place where action is"?
IV. On page 216 you utilised the word chooky, which I always have regarded as Anglo-Indian slang. Is this vocable integrated in SAfrE nowadays?
V. And finally, the last question,. Is there any magazine or periodical printed in Afrikaans that deals with "taal- en letterkunde"? If so, could you please scribble down the address to it?
Before I sign off, happen I ought to tell you that I´ve tried to place orders for books in Afrikaans, but alas, these attempts have failed miserably. It´s a no can do with Swedish bookstores since they´ve never imported anything from SA.
As a matter of fact, most Swedes don´t even know that a Germanic language named Afrikaans exists, which became painfully evident on December 28 when a Swedish TV channel broadcasted the movie based on your book, although I personally got a good laugh out of it ; the translator spelled mevrou as mefrau in the subtitles...
Well, that was all. I do hope you can help me with these questions.
With best wishes. Sincerely, Stanley Lindström.
lördag 7 februari 2015
Åldersrasism i vardagslivet. Radio Bajen Fans i Stockholms närradio.
Nyligen blev Migrationsverket dömda för åldersdiskriminering. De hade utlyst en ledigt tjänst. En jurist med alla nödvändiga kvalifikationer sökte tjänsten, betydligt mer sådana än de andra sökande. Mannen blev inte ens kallad till intervju. Anledningen? Han var 52 år fyllda. Migrationsverket ansåg att han var för gammal. Lyckligvis gick åldersdiskrimineringen att bevisa, varvid verket dömdes till böter. Klen tröst. Mannen fick inte jobbet och Migrationsverket lär fortsätta med samma inställning. Enda skillnaden är att de kommer att försöka dölja den orättvisa behandlingen på ett snyggare sätt i framtiden.
Åldersrasism är inget nytt fenomen. Denna ogynnsamma behandling är vardagsmat för sökande som kommit upp i medelåldern. Undertecknad har själv titt som tätt råkat för samma behandling.
Exempel 1: Jag ringde en livsmedelsaffär i norra Kalmar i syfte att söka sommarjobb. Baktanken var att kunna studera vid högskolan och ha affärsjobbet i bakfickan under sommarlovet. Början av telefonsamtalet gick bra. Jag berättade att jag arbetat hos min fader under den tid denne drev en livsmedelsbutik i Högsby. Såsom son blev det ett ständigt jobbande. Från sju på morgonen till tio-halv elva på kvällarna. Lördagar och söndagar var obligatoriska. Affärsinnehavaren var märkbart intresserad. Här har jag nog en stor chans, tänkte mitt väsen. Därefter kom frågan, som jag inte trodde skulle spela så stor roll: Hur gammal är du? 38 replikerade undertecknad.
Dödstystnaden var total i andra ändan. Jag begrep först ingenting. Efter några sekunder gick det upp en talgdunk. Jag var för gammal! Vid trettioåtta års ålder var jag för gammal för arbete i livsmedelsbutik!
Ägaren sade inget rent ut men avslutade samtalet tämligen omedelbart. I och för sig var jag frustrerad men vad fanns att göra? Det går inte att tvinga företagare att vara intresserade av att anställa folk som passerat de trettio.
Ålderrasismen har varit en ständig följeslagare sedan dess. Affärsinnehavaren är tyvärr inte den ende som har en nedlåtande syn på äldre. För några år sedan var jag på jakt efter en praktikplats.
Undertecknad bestämde sig för att sondera terrängen hos SR P4 i Kalmar av tvenne orsaker. Under de år jag hade betalt för mitt arbete hade undertecknad för vana att åka på Hammarbys matcher. Vid dessa tillfällen brukade jag ibland vara med och göra radioprogram för Radio Bajen Fans i Stockholms närradio. För det mesta var vi fyra stycken: Stefan Magnusson, "Tibet", "Fiskarn" och undertecknad. Vi intervjuade folk och gjorde program om Hammarby och dess supportrar. Vår kvartett hade kul vid programmens tillkomst och vi hade lyssnare långt ut i förorterna, så långt signalerna nådde. Vid ett tillfälle ville de tre andra att undertecknad skulle prata småländska i programmet. Funkade inte. I Småland har min dialekt visst drag av småländska, så dock inte i Stockholm. Ibland följde personer från Blomstermåla med mig på fotbollsresorna. Jag fick höra att min stockholmska blev bredare och bredare ju närmre vi kom Eken. Detta var helt omedvetet från min sida, men förståeligt. Jag växte upp i Trollbäcken, Tyresö, under mina yngre tonår. Det är just under denna tid människor för det mesta lägger sig till med den dialekt de har som vuxna.
Till yttermera visso har jag även praktiserat på lokaltidningen Östran/Nyheternas lokalredaktioner i Mönsterås och Oskarshamn. Med andra ord, jag hade vana från radio och lokalnyheter.
Det skulle visa sig att dessa erfarenheter var utan betydelse. Ringde den ansvariga på P4 och framförde att jag sökte praktik. Förtäljde varför jag var hugad att probera denna lokalstation. Hennes första fråga handlade direkt om mitt prästbetyg. "Jag är 45", sade jag. Den ansvarigas respons var reptilsnabb: "Nej! Det är UNGDOMAR vi vill ha!"
Jag kom inte för mig att säga något. Vid 45 års ålder är det egentligen 20 år kvar av arbetsför ålder innan pension. Lojt avslutade hon att jag kunde skicka in mitt CV till henne, men att det egentligen inte var någon idé.
Återigen stod jag maktlös vid åldersdiskriminering. Visst hade jag kunnat anmäla lokalradion till DO, men vad hade det hjälpt? Undertecknad saknade bevis och inte hade det hjälpt mig till eventuell praktik. Den här synen hos arbetsgivare visavi äldre är vanligt förekommande. Just därför är lagen om anställningsskydd så viktig. Arbetsgivare vill inget hellre än sparka trotjänare för att ersätta dem med yngre. Hur ska medelålders människor kunna hitta ett nytt jobb, när arbetsgivare alltför ofta hyser ovanstående inställning till ett enligt deras synsätt åldersstiget prästbetyg? Samtidigt vill Sveriges politiker att vi ska jobba längre upp i åldrarna. Jaha, hur skulle det gå till?
Åldersrasism är inget nytt fenomen. Denna ogynnsamma behandling är vardagsmat för sökande som kommit upp i medelåldern. Undertecknad har själv titt som tätt råkat för samma behandling.
Exempel 1: Jag ringde en livsmedelsaffär i norra Kalmar i syfte att söka sommarjobb. Baktanken var att kunna studera vid högskolan och ha affärsjobbet i bakfickan under sommarlovet. Början av telefonsamtalet gick bra. Jag berättade att jag arbetat hos min fader under den tid denne drev en livsmedelsbutik i Högsby. Såsom son blev det ett ständigt jobbande. Från sju på morgonen till tio-halv elva på kvällarna. Lördagar och söndagar var obligatoriska. Affärsinnehavaren var märkbart intresserad. Här har jag nog en stor chans, tänkte mitt väsen. Därefter kom frågan, som jag inte trodde skulle spela så stor roll: Hur gammal är du? 38 replikerade undertecknad.
Dödstystnaden var total i andra ändan. Jag begrep först ingenting. Efter några sekunder gick det upp en talgdunk. Jag var för gammal! Vid trettioåtta års ålder var jag för gammal för arbete i livsmedelsbutik!
Ägaren sade inget rent ut men avslutade samtalet tämligen omedelbart. I och för sig var jag frustrerad men vad fanns att göra? Det går inte att tvinga företagare att vara intresserade av att anställa folk som passerat de trettio.
Ålderrasismen har varit en ständig följeslagare sedan dess. Affärsinnehavaren är tyvärr inte den ende som har en nedlåtande syn på äldre. För några år sedan var jag på jakt efter en praktikplats.
Undertecknad bestämde sig för att sondera terrängen hos SR P4 i Kalmar av tvenne orsaker. Under de år jag hade betalt för mitt arbete hade undertecknad för vana att åka på Hammarbys matcher. Vid dessa tillfällen brukade jag ibland vara med och göra radioprogram för Radio Bajen Fans i Stockholms närradio. För det mesta var vi fyra stycken: Stefan Magnusson, "Tibet", "Fiskarn" och undertecknad. Vi intervjuade folk och gjorde program om Hammarby och dess supportrar. Vår kvartett hade kul vid programmens tillkomst och vi hade lyssnare långt ut i förorterna, så långt signalerna nådde. Vid ett tillfälle ville de tre andra att undertecknad skulle prata småländska i programmet. Funkade inte. I Småland har min dialekt visst drag av småländska, så dock inte i Stockholm. Ibland följde personer från Blomstermåla med mig på fotbollsresorna. Jag fick höra att min stockholmska blev bredare och bredare ju närmre vi kom Eken. Detta var helt omedvetet från min sida, men förståeligt. Jag växte upp i Trollbäcken, Tyresö, under mina yngre tonår. Det är just under denna tid människor för det mesta lägger sig till med den dialekt de har som vuxna.
Till yttermera visso har jag även praktiserat på lokaltidningen Östran/Nyheternas lokalredaktioner i Mönsterås och Oskarshamn. Med andra ord, jag hade vana från radio och lokalnyheter.
Det skulle visa sig att dessa erfarenheter var utan betydelse. Ringde den ansvariga på P4 och framförde att jag sökte praktik. Förtäljde varför jag var hugad att probera denna lokalstation. Hennes första fråga handlade direkt om mitt prästbetyg. "Jag är 45", sade jag. Den ansvarigas respons var reptilsnabb: "Nej! Det är UNGDOMAR vi vill ha!"
Jag kom inte för mig att säga något. Vid 45 års ålder är det egentligen 20 år kvar av arbetsför ålder innan pension. Lojt avslutade hon att jag kunde skicka in mitt CV till henne, men att det egentligen inte var någon idé.
Återigen stod jag maktlös vid åldersdiskriminering. Visst hade jag kunnat anmäla lokalradion till DO, men vad hade det hjälpt? Undertecknad saknade bevis och inte hade det hjälpt mig till eventuell praktik. Den här synen hos arbetsgivare visavi äldre är vanligt förekommande. Just därför är lagen om anställningsskydd så viktig. Arbetsgivare vill inget hellre än sparka trotjänare för att ersätta dem med yngre. Hur ska medelålders människor kunna hitta ett nytt jobb, när arbetsgivare alltför ofta hyser ovanstående inställning till ett enligt deras synsätt åldersstiget prästbetyg? Samtidigt vill Sveriges politiker att vi ska jobba längre upp i åldrarna. Jaha, hur skulle det gå till?
torsdag 22 januari 2015
Litteratur: Erich Maria Remarque - På västfronten intet nytt.
Erich Maria Remarque
På västfronten intet nytt
Originaltitel: Im Westen nichts Neues
Stockholm ? : Wahlström & Widstrand 1991
Alla krig är vidriga, men Första världskriget tillhör en av de allra vidrigaste. En roman som verkligen symboliserar detta är ovanstående alster av den tyske författaren E.M. Remarque. Namnet är en pseudonym. Skribentens riktiga namn är Erich Paul Remark.
På västfronten intet nytt är portalboken beträffande de fasor som soldater tvingades utstå under dessa år. Remarque deltog själv i kriget och det är hans erfarenheter som speglas i textbygget.
Romanen är en kraftig skildring av skyttegravshelvetet. Gång på gång sätter Remarque närgångna skildringar av meniga soldaters upplevelser av smutsig jord, lera och bombkravader på pränt. I skyttegravarna blir soldaterna avtrubbade till sinnes av kanoners oändliga trummande, visslande granater i luften, olyckskamrater som förvandlas till oidentifierbara köttslamsor, meningslösa tjurrusningar mot fiendesidan och sist men inte minst den allestädes närvarande dödsskräcken. En meter som tas framåt till kostnad av hundratals liv förloras dagen därpå med ännu fler förlorade liv till spillo. Det finns bara ett sätt att överleva. Apati inför kriget. För att inte bli vansinniga söks små glädjeämnen: Matbitar, cigaretter, en stunds lugn tystnad i avskildhet innan allt brakar löst igen. Understundom kontrasterar Remarque orörda naturområden visavi sönderbombat landskap just för att förstärka krigets inverkan på landskapet.
I alla krig ingår konvalescens på krigssjukhus. Även dessa erfarenheter beskrivs av Remarque. För en del soldater är sjukhusvistelsen en befrielse, för andra ödets bittraste kalk.
Vad nästan alla soldater ser fram emot är hemförlovning. Författaren beskriver med god insikt det ginnungagap som finns mellan de som slåss vid fronten och befolkningen hemmavid beträffande krigets verklighet. Oförståelsen är total mellan dessa grupperingar. Samma skillnad tas upp även mellan frontsoldater och officerare långt bakom stridslinjerna samt politiker.
Insikten om vad krig orsakar för personlighetsförändring hos soldater kommer till uttryck när bokens huvudfigur anländer till sitt barndomshem. Hans pojkrum är fullt med böcker. Den person som förgyllde sitt liv med litteratur existerar inte längre. Soldatlivet har förvandlat själen från hoppfull till likgiven. Den omogne pojken som enrollerades som soldat är nu en krigstrött man utan förankring i ett normalt samhällsliv. Tankarna går osökt till vad "nutida" Vietnamveteraner förnam i samma stund de försökte återanpassa sig till det amerikanska samhället efter avslutad krigstjänst. På sätt och vis råkade Vietnamveteranerna värre ut i detta avseende än Första världskrigets tyska soldater. Vietnamveteranerna sågs över axeln och utsattes för klander väl hemma i USA, vilket dessa inte begrep. De hade ju åkt till Vietnam för att försvara demokratin. I stället för att ses som hjältar, blev de behandlade som paria. Detta knäckte mången Vietnamveteran. De tyska soldaterna förlorade visserligen sitt krig, men hemmapropagandan gick ut på att de tyska soldaterna sveks av sina politiker på hemmaplan. En betydande skillnad.
På västfronten intet nytt gavs ut 1929. I samma stund nazisterna grep makten i Tyskland brännmärktes verket som pacifistiskt. Sedermera förbjöds den helt.
Mycket riktigt framför Remarque en fredsivrig ton. Ganska vågat vid en tidpunkt där många dåtida författare anammat den nymornade fascismen med den litterära inriktningen futurism som fyrbåk. Esomoftast anger Remarque soldaternas civila yrken för att manifestera att deltagarna i kriget i grund och botten är vanliga människor och inte yrkessoldater. De inkallade till krigstjänst är vid fronten ofrivilligt, dittvingade av politiker utan att egentligen förstå varför. Soldaterna är inga legoknektar. I början av boken skriver skribenten om hatet mot fiendesoldaterna, men tar sedan upp att vissa inser att fiendesidans soldater blott är vanliga civila de med. Hemlängtan bort från stridigheterna förs fram öppet. Det är politiker och officerare gömda bakom stridslinjerna som önskar krig, inte vanligt folk. Inte undra på att den våldsbejakande, militaristiska nazismen satte kaffet i vrångstrupen.
Som skildring av krigets vansinne är verket en höjdpunkt inom litteraturen.
I görligaste mån försöker undertecknad alltid läsa böcker på ursprungsspråket. Oavsett hur bra en översättning än är, försvinner en myckenhet av författarens ton i översättningen. Jag hade föredragit att läsa Remarques roman på tyska, men nu blev det tyvärr på svenska enär jag blåste igenom alstret i andrahandsaffären under tisdagen denna vecka.
Nästan direkt från början störde jag mig på språket. Meningarna hackar likt en bilmotor på väg att skära. Ity att det är en översättning vet jag inte om det är Remarques språk som fallerar eller om det är översättningen som inte riktigt lyckas överföra författarens intentioner. Såvida inte undertecknad missminner sig, arbetade Remarque som sportjournalist efter kriget. Det syns på texten. Oftast håller sig skribenten till journalistprosa, det vill säga avskalat språk med korta meningar. Eftersom språket krackelerar flyttades dessvärre mitt fokus från storyn till språket. Krigsskildringen hamnade i bakgrunden vid läsandet. Bortsett från journalistprosan riktades mitt läsande mot användandet av djurbeskrivningar beträffande romanens människogalleri. "Skjuts som harar, som en bock, en ända som en elefant, platt som en fisk, mjuk manet, åla sig, väsande rovdjur, inte ens en hundsvans, myggsurr, köksbjörn, kobenta, luskrig, grisögon, fågelögon, näbbmus, rävröda och ödmjuka sanktbernhardshundar" är blott några exempel. Någonting är fel när det är dessa djurord man som läsare lägger märke till i stället för innehållet. Några gånger försöker han hämta beskrivningar från matens värld, exempelvis "grön som ett omoget äpple". Dock ej ofta.
Understundom syns fascination beträffande människors fysionomi. Liknelser hämtas från grönsaksvärlden. Personers huvuden beskrivs med "tomathuvud, kålhuvud". Ävenledes kroppsbyggnad ådrar sig författarens fascination. I Remarques värld är människor antingen smällfeta eller liksom undertecknad benrangel.
Tvenne ord tarvar sin förklaring En tysk soldat säger Tommy vid ett tillfälle. Vad som avses är engelsman. De som inte känner till världskrigens jargong förstår ej syftningen. Under båda världskrigen användes förnamn som skymford. Tyskarna kallade engelsmän för Tommy, ty "så heter nästan alla engelsmän". De allierade kallade tyskarna för Fritz och Jerry, för "så heter nästan alla tyskar". Glosan Schlaraffenland dyker upp vid ett tillfälle. Det motsvarar ungefär Utopia eller Shangri La. En sak gör översättaren som undertecknad gillar: Han använde det gamla hederliga ordet kräfta i stället för cancer. Det är synd att kräfta mer eller mindre fallit ur bruk.
Ett noterbart ställe avseende Remarques stilistiska färdigheter är när huvudpersonen vid en hemförlovning besöker sin sängliggande mor. Mina tankar gick omedelbart till Strindberg och dennes beskrivning av sin mor i semisjälvbiografin Tjänstekvinnans son. Strindbergs moderbeskrivning är språkebonism av högsta klass. Remarques meningar flyter obemärkt förbi. Strindberg var ett språkligt geni. Av denna roman att döma kan jag inte beskylla Remarque för samma sak. Återigen, det jag läst är översättningen. I förbigående, Strindbergs moderskildring är av den klass att mediokra författare skulle kunna begå mord bara för att en gång i livet kunna nedteckna en dylik utmålning.
Undertecknad ger På västfronten inte nytt betyget 2 plus i en skala mellan 1-5. Skildringen är värd ett högre betyg, men språket drar ner betygssättningen.
På västfronten intet nytt
Originaltitel: Im Westen nichts Neues
Stockholm ? : Wahlström & Widstrand 1991
Alla krig är vidriga, men Första världskriget tillhör en av de allra vidrigaste. En roman som verkligen symboliserar detta är ovanstående alster av den tyske författaren E.M. Remarque. Namnet är en pseudonym. Skribentens riktiga namn är Erich Paul Remark.
På västfronten intet nytt är portalboken beträffande de fasor som soldater tvingades utstå under dessa år. Remarque deltog själv i kriget och det är hans erfarenheter som speglas i textbygget.
Romanen är en kraftig skildring av skyttegravshelvetet. Gång på gång sätter Remarque närgångna skildringar av meniga soldaters upplevelser av smutsig jord, lera och bombkravader på pränt. I skyttegravarna blir soldaterna avtrubbade till sinnes av kanoners oändliga trummande, visslande granater i luften, olyckskamrater som förvandlas till oidentifierbara köttslamsor, meningslösa tjurrusningar mot fiendesidan och sist men inte minst den allestädes närvarande dödsskräcken. En meter som tas framåt till kostnad av hundratals liv förloras dagen därpå med ännu fler förlorade liv till spillo. Det finns bara ett sätt att överleva. Apati inför kriget. För att inte bli vansinniga söks små glädjeämnen: Matbitar, cigaretter, en stunds lugn tystnad i avskildhet innan allt brakar löst igen. Understundom kontrasterar Remarque orörda naturområden visavi sönderbombat landskap just för att förstärka krigets inverkan på landskapet.
I alla krig ingår konvalescens på krigssjukhus. Även dessa erfarenheter beskrivs av Remarque. För en del soldater är sjukhusvistelsen en befrielse, för andra ödets bittraste kalk.
Vad nästan alla soldater ser fram emot är hemförlovning. Författaren beskriver med god insikt det ginnungagap som finns mellan de som slåss vid fronten och befolkningen hemmavid beträffande krigets verklighet. Oförståelsen är total mellan dessa grupperingar. Samma skillnad tas upp även mellan frontsoldater och officerare långt bakom stridslinjerna samt politiker.
Insikten om vad krig orsakar för personlighetsförändring hos soldater kommer till uttryck när bokens huvudfigur anländer till sitt barndomshem. Hans pojkrum är fullt med böcker. Den person som förgyllde sitt liv med litteratur existerar inte längre. Soldatlivet har förvandlat själen från hoppfull till likgiven. Den omogne pojken som enrollerades som soldat är nu en krigstrött man utan förankring i ett normalt samhällsliv. Tankarna går osökt till vad "nutida" Vietnamveteraner förnam i samma stund de försökte återanpassa sig till det amerikanska samhället efter avslutad krigstjänst. På sätt och vis råkade Vietnamveteranerna värre ut i detta avseende än Första världskrigets tyska soldater. Vietnamveteranerna sågs över axeln och utsattes för klander väl hemma i USA, vilket dessa inte begrep. De hade ju åkt till Vietnam för att försvara demokratin. I stället för att ses som hjältar, blev de behandlade som paria. Detta knäckte mången Vietnamveteran. De tyska soldaterna förlorade visserligen sitt krig, men hemmapropagandan gick ut på att de tyska soldaterna sveks av sina politiker på hemmaplan. En betydande skillnad.
På västfronten intet nytt gavs ut 1929. I samma stund nazisterna grep makten i Tyskland brännmärktes verket som pacifistiskt. Sedermera förbjöds den helt.
Mycket riktigt framför Remarque en fredsivrig ton. Ganska vågat vid en tidpunkt där många dåtida författare anammat den nymornade fascismen med den litterära inriktningen futurism som fyrbåk. Esomoftast anger Remarque soldaternas civila yrken för att manifestera att deltagarna i kriget i grund och botten är vanliga människor och inte yrkessoldater. De inkallade till krigstjänst är vid fronten ofrivilligt, dittvingade av politiker utan att egentligen förstå varför. Soldaterna är inga legoknektar. I början av boken skriver skribenten om hatet mot fiendesoldaterna, men tar sedan upp att vissa inser att fiendesidans soldater blott är vanliga civila de med. Hemlängtan bort från stridigheterna förs fram öppet. Det är politiker och officerare gömda bakom stridslinjerna som önskar krig, inte vanligt folk. Inte undra på att den våldsbejakande, militaristiska nazismen satte kaffet i vrångstrupen.
Som skildring av krigets vansinne är verket en höjdpunkt inom litteraturen.
I görligaste mån försöker undertecknad alltid läsa böcker på ursprungsspråket. Oavsett hur bra en översättning än är, försvinner en myckenhet av författarens ton i översättningen. Jag hade föredragit att läsa Remarques roman på tyska, men nu blev det tyvärr på svenska enär jag blåste igenom alstret i andrahandsaffären under tisdagen denna vecka.
Nästan direkt från början störde jag mig på språket. Meningarna hackar likt en bilmotor på väg att skära. Ity att det är en översättning vet jag inte om det är Remarques språk som fallerar eller om det är översättningen som inte riktigt lyckas överföra författarens intentioner. Såvida inte undertecknad missminner sig, arbetade Remarque som sportjournalist efter kriget. Det syns på texten. Oftast håller sig skribenten till journalistprosa, det vill säga avskalat språk med korta meningar. Eftersom språket krackelerar flyttades dessvärre mitt fokus från storyn till språket. Krigsskildringen hamnade i bakgrunden vid läsandet. Bortsett från journalistprosan riktades mitt läsande mot användandet av djurbeskrivningar beträffande romanens människogalleri. "Skjuts som harar, som en bock, en ända som en elefant, platt som en fisk, mjuk manet, åla sig, väsande rovdjur, inte ens en hundsvans, myggsurr, köksbjörn, kobenta, luskrig, grisögon, fågelögon, näbbmus, rävröda och ödmjuka sanktbernhardshundar" är blott några exempel. Någonting är fel när det är dessa djurord man som läsare lägger märke till i stället för innehållet. Några gånger försöker han hämta beskrivningar från matens värld, exempelvis "grön som ett omoget äpple". Dock ej ofta.
Understundom syns fascination beträffande människors fysionomi. Liknelser hämtas från grönsaksvärlden. Personers huvuden beskrivs med "tomathuvud, kålhuvud". Ävenledes kroppsbyggnad ådrar sig författarens fascination. I Remarques värld är människor antingen smällfeta eller liksom undertecknad benrangel.
Tvenne ord tarvar sin förklaring En tysk soldat säger Tommy vid ett tillfälle. Vad som avses är engelsman. De som inte känner till världskrigens jargong förstår ej syftningen. Under båda världskrigen användes förnamn som skymford. Tyskarna kallade engelsmän för Tommy, ty "så heter nästan alla engelsmän". De allierade kallade tyskarna för Fritz och Jerry, för "så heter nästan alla tyskar". Glosan Schlaraffenland dyker upp vid ett tillfälle. Det motsvarar ungefär Utopia eller Shangri La. En sak gör översättaren som undertecknad gillar: Han använde det gamla hederliga ordet kräfta i stället för cancer. Det är synd att kräfta mer eller mindre fallit ur bruk.
Ett noterbart ställe avseende Remarques stilistiska färdigheter är när huvudpersonen vid en hemförlovning besöker sin sängliggande mor. Mina tankar gick omedelbart till Strindberg och dennes beskrivning av sin mor i semisjälvbiografin Tjänstekvinnans son. Strindbergs moderbeskrivning är språkebonism av högsta klass. Remarques meningar flyter obemärkt förbi. Strindberg var ett språkligt geni. Av denna roman att döma kan jag inte beskylla Remarque för samma sak. Återigen, det jag läst är översättningen. I förbigående, Strindbergs moderskildring är av den klass att mediokra författare skulle kunna begå mord bara för att en gång i livet kunna nedteckna en dylik utmålning.
Undertecknad ger På västfronten inte nytt betyget 2 plus i en skala mellan 1-5. Skildringen är värd ett högre betyg, men språket drar ner betygssättningen.
torsdag 15 januari 2015
Litteratur: Väinö Linna - Högt bland Saarijärvis moar.
Väinö Linna
Högt bland Saarijärvis moar
Originaltitel : Tällä Pohjanyähden alla I
Stockholm? 1981: Wahlström & Widstrand
Det här är inte en djuplodande analys av Linnas roman, utan enbart det första intryck nyss nämnda volym gav mig. Undertecknad brände igenom boken under de senaste trenne dagarna under pauser i den second hand-butik, där jag är fas3-placerad. Därvidlag blir detta ingen litteraturvetenskaplig text, må vara att jag kanske halkar in i det gebitet understundom.
Linna är en finsk författare som publicerade denna roman i slutet av 1950-talet. Författaren är efter vad jag förstått en autodidakt (självlärd) liksom i stort sett undertecknad.
Handlingen utspelar sig i en liten by i närheten av Tammerfors, en ort några mil norr om Helsingfors.
Tiden är slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Finland är under ryskt styre, men sociala omvälvningar är på väg. I centrum befinner sig en torparfamilj. Kring denna familjekonstellation knyter Linna en massa sidoberättelser i avsikt att berätta om historiska skeenden utifrån ett underklassperspektiv. Framför allt beskriver han hur torpare utnyttjas och den maktlöshet torparna befinner sig i, ungefär som de "arbetslösa" slavarbetarna i dagens Sverige.
Emellertid är nya tider på väg i den tidens Finland. Linna tar upp socialismens intåg och krav på rättvisa jämte en gryende kvinnlig emancipation. I mitt tycke skildrar Linna tankegångarna hos dem som kämpar mot förtryck och de borgerliga makthavarnas motstånd mot detta på ett övertygande sätt. Författaren skriver neutralt. Därmed lyckas han få fram sinnelaget hos de på samhällets botten visavi de borgerliga makthavarna och deras kompanjon kyrkan. Båda sidornas syn anges. Tankegångarna känns igen än i dag.
Det som slår mig är att oavsett hur människor förändras, vad de gör och inte gör i en finländsk by på landsbygden, vilka ställningstaganden de än placerar sig i, rullar historiens krafter på likt den industriella revolutionens ångvält på sin tid. Det går att välja att haka på eller inte men historien fortsätter oberoende av om människor försöker påverka samhälleliga skeenden eller väljer att passivt stå vid sidan av. Härvidlag verkar Linna tycka att det är upp till varje enskild individ att hitta ett syfte med sitt liv på denna jord.
Undertecknads tankar går till en viktig skillnad mellan kristendom och judendom. I den kristna läran räcker det med att enbart tro för att nå frälsning. Enligt judendomen räcker det ej med enbart tro. Frälsning kräver även handling, att en människa gör något under sin levnad. Diktaren verkar i det här fallet närmast ansluta sig till denna inställning.
Höjdpunkten i romanen enligt mig är när en finlandssvensk landägarbaron bestämmer sig för att vräka en torpare och skildringen av denna vräkning. I den scenen blottläggs samhällsystemet. Författaren tar inte till några stora åthävor i skildringen, men den förtvivlan och prisgivenhet som kryper fram i texten räcker gott och väl. Maktlösheten de på samhällets botten utstår är total, men den vräkte torparen hade gjort sitt val. Kryperiet och hunsandet hade fått sitt slut. Förvisso förlorade torparen och dennes familj sitt hem, men avslöjade också att de sociala förändringarna var på väg. Det centrala var att denne torpare vågade bita i från, även fast han visste att han var chanslös mot övermakten.
En viktig symbol för detta är personbeskrivningen av skräddaren i byn. Lite kan jag inte låta bli att undra om inte denne romanfigur har stora drag av Linna själv. Romanfiguren blir efter hand på något sätt ävenledes en modern 1900-talsmänniska. Förvisso har skräddaren en hemmasydd (förlåt putslustigheten) version av socialismen, men han faller dessutom för spiritismens lockelser och blir till råga på allt vegetarian. Just spiritismen är skickligt infört av Linna. Den var högsta mode i slutet av 1800-talet. En författare som begabbade sig i spiritism var Sir Arthur Conan Doyle, nedtecknaren av Sherlock Holmes bedrifter. Doyle var övertygad om översinnliga världar och astralvarelsers kroppsliga närvaro på denna jord. Det åsido, skräddaren viger sin levnadsbana till att bygga upp en politisk medvetenhet hos de övriga byborna. Ett levnadsskäl lika gott som ett annat.
Skräddaren är också på sätt och vis en beskrivning av en klassresenär, som hamnar mitt emellan i samhällsskiktet. Bildningen denne skaffar sig gör att han hamnar ovanför de fattiga torparna, men avsaknaden av pengar och statusyrke gör att han inte passar hos de besuttna heller, speciellt med tanke på suget efter social rättvisa åt alla.
Understundom reagerade undertecknad på att Linna ibland förefaller göra sig lite nedlåtande mot torparnas obildning. Kanske avsett att vara humoristiskt, men jag blev betänksam.
Linna gör sig ibland skyldig till "name-dropping" (markering att man känner till berömda namn). Förvisso ett nödvändigt inslag ibland, men undertecknad fick intrycket av att Linna vill visa sin egen belästhet.
Linna var självlärd. Enligt min tjugofemöresåsikt syns det här i berättar- och skrivtekniken.
Författaren skildrar i mångt och mycket torparlivet enligt den franske skribenten Émile Zolas realismintentioner, må vara ej på Zolas nivå.
Jag har inte den blekaste aning om så är fallet, men vid läsning av Linna får undertecknad en känsla av att denne läst den engelske författaren Charles Dickens i översättning. Sättet att få fart på scener och en ibland humoristisk ton för tankegången åt det hållet.
Samtidigt kan jag inte låta bli att le åt de små gliringar Linna ger åt den finländska litteraturens centralgestalt Runeberg. Kanske beroende på att Runeberg faktiskt skrev på svenska.
Förmodligen stöts många svenska potentiella läsare bort av att Linna använder sig av dialekter i sin roman, men det uppskattas av en språknörd som undertecknad. Jag är i full beundran av översättaren N-B Stormbom. Linna skrev sin bok på finska och använde sig av finländska dialekter. Stormbom har tydligen letat upp östsvenska dialekter och överfört dessa till de finska dialekter som brukas av Linna. Skickligt gjort, även om man reagerar på vissa textavsnitt. Det är ju hela tiden underförstått att det är finska dialekter som talas av romanfigurerna, varvid vissa meningar blir avvikande.
Genom dialekterna får Linna ett ypperligt tillfälle att syna språkstriden och de sociala motsättningarna mellan "äktfinnar" och finlandssvenskar. De sistnämnda härrör från stormaktstiden och anses därmed vara "fina i kanten". Finlandssvenskar betraktas i allmänhet som att tillhöra en något högre samhällsklass. Detta visas i romanen.
Hur som haver, Linnas roman får betyget 3 i en skala mellan 1-5 av undertecknad. Gott så.
Högt bland Saarijärvis moar
Originaltitel : Tällä Pohjanyähden alla I
Stockholm? 1981: Wahlström & Widstrand
Det här är inte en djuplodande analys av Linnas roman, utan enbart det första intryck nyss nämnda volym gav mig. Undertecknad brände igenom boken under de senaste trenne dagarna under pauser i den second hand-butik, där jag är fas3-placerad. Därvidlag blir detta ingen litteraturvetenskaplig text, må vara att jag kanske halkar in i det gebitet understundom.
Linna är en finsk författare som publicerade denna roman i slutet av 1950-talet. Författaren är efter vad jag förstått en autodidakt (självlärd) liksom i stort sett undertecknad.
Handlingen utspelar sig i en liten by i närheten av Tammerfors, en ort några mil norr om Helsingfors.
Tiden är slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Finland är under ryskt styre, men sociala omvälvningar är på väg. I centrum befinner sig en torparfamilj. Kring denna familjekonstellation knyter Linna en massa sidoberättelser i avsikt att berätta om historiska skeenden utifrån ett underklassperspektiv. Framför allt beskriver han hur torpare utnyttjas och den maktlöshet torparna befinner sig i, ungefär som de "arbetslösa" slavarbetarna i dagens Sverige.
Emellertid är nya tider på väg i den tidens Finland. Linna tar upp socialismens intåg och krav på rättvisa jämte en gryende kvinnlig emancipation. I mitt tycke skildrar Linna tankegångarna hos dem som kämpar mot förtryck och de borgerliga makthavarnas motstånd mot detta på ett övertygande sätt. Författaren skriver neutralt. Därmed lyckas han få fram sinnelaget hos de på samhällets botten visavi de borgerliga makthavarna och deras kompanjon kyrkan. Båda sidornas syn anges. Tankegångarna känns igen än i dag.
Det som slår mig är att oavsett hur människor förändras, vad de gör och inte gör i en finländsk by på landsbygden, vilka ställningstaganden de än placerar sig i, rullar historiens krafter på likt den industriella revolutionens ångvält på sin tid. Det går att välja att haka på eller inte men historien fortsätter oberoende av om människor försöker påverka samhälleliga skeenden eller väljer att passivt stå vid sidan av. Härvidlag verkar Linna tycka att det är upp till varje enskild individ att hitta ett syfte med sitt liv på denna jord.
Undertecknads tankar går till en viktig skillnad mellan kristendom och judendom. I den kristna läran räcker det med att enbart tro för att nå frälsning. Enligt judendomen räcker det ej med enbart tro. Frälsning kräver även handling, att en människa gör något under sin levnad. Diktaren verkar i det här fallet närmast ansluta sig till denna inställning.
Höjdpunkten i romanen enligt mig är när en finlandssvensk landägarbaron bestämmer sig för att vräka en torpare och skildringen av denna vräkning. I den scenen blottläggs samhällsystemet. Författaren tar inte till några stora åthävor i skildringen, men den förtvivlan och prisgivenhet som kryper fram i texten räcker gott och väl. Maktlösheten de på samhällets botten utstår är total, men den vräkte torparen hade gjort sitt val. Kryperiet och hunsandet hade fått sitt slut. Förvisso förlorade torparen och dennes familj sitt hem, men avslöjade också att de sociala förändringarna var på väg. Det centrala var att denne torpare vågade bita i från, även fast han visste att han var chanslös mot övermakten.
En viktig symbol för detta är personbeskrivningen av skräddaren i byn. Lite kan jag inte låta bli att undra om inte denne romanfigur har stora drag av Linna själv. Romanfiguren blir efter hand på något sätt ävenledes en modern 1900-talsmänniska. Förvisso har skräddaren en hemmasydd (förlåt putslustigheten) version av socialismen, men han faller dessutom för spiritismens lockelser och blir till råga på allt vegetarian. Just spiritismen är skickligt infört av Linna. Den var högsta mode i slutet av 1800-talet. En författare som begabbade sig i spiritism var Sir Arthur Conan Doyle, nedtecknaren av Sherlock Holmes bedrifter. Doyle var övertygad om översinnliga världar och astralvarelsers kroppsliga närvaro på denna jord. Det åsido, skräddaren viger sin levnadsbana till att bygga upp en politisk medvetenhet hos de övriga byborna. Ett levnadsskäl lika gott som ett annat.
Skräddaren är också på sätt och vis en beskrivning av en klassresenär, som hamnar mitt emellan i samhällsskiktet. Bildningen denne skaffar sig gör att han hamnar ovanför de fattiga torparna, men avsaknaden av pengar och statusyrke gör att han inte passar hos de besuttna heller, speciellt med tanke på suget efter social rättvisa åt alla.
Understundom reagerade undertecknad på att Linna ibland förefaller göra sig lite nedlåtande mot torparnas obildning. Kanske avsett att vara humoristiskt, men jag blev betänksam.
Linna gör sig ibland skyldig till "name-dropping" (markering att man känner till berömda namn). Förvisso ett nödvändigt inslag ibland, men undertecknad fick intrycket av att Linna vill visa sin egen belästhet.
Linna var självlärd. Enligt min tjugofemöresåsikt syns det här i berättar- och skrivtekniken.
Författaren skildrar i mångt och mycket torparlivet enligt den franske skribenten Émile Zolas realismintentioner, må vara ej på Zolas nivå.
Jag har inte den blekaste aning om så är fallet, men vid läsning av Linna får undertecknad en känsla av att denne läst den engelske författaren Charles Dickens i översättning. Sättet att få fart på scener och en ibland humoristisk ton för tankegången åt det hållet.
Samtidigt kan jag inte låta bli att le åt de små gliringar Linna ger åt den finländska litteraturens centralgestalt Runeberg. Kanske beroende på att Runeberg faktiskt skrev på svenska.
Förmodligen stöts många svenska potentiella läsare bort av att Linna använder sig av dialekter i sin roman, men det uppskattas av en språknörd som undertecknad. Jag är i full beundran av översättaren N-B Stormbom. Linna skrev sin bok på finska och använde sig av finländska dialekter. Stormbom har tydligen letat upp östsvenska dialekter och överfört dessa till de finska dialekter som brukas av Linna. Skickligt gjort, även om man reagerar på vissa textavsnitt. Det är ju hela tiden underförstått att det är finska dialekter som talas av romanfigurerna, varvid vissa meningar blir avvikande.
Genom dialekterna får Linna ett ypperligt tillfälle att syna språkstriden och de sociala motsättningarna mellan "äktfinnar" och finlandssvenskar. De sistnämnda härrör från stormaktstiden och anses därmed vara "fina i kanten". Finlandssvenskar betraktas i allmänhet som att tillhöra en något högre samhällsklass. Detta visas i romanen.
Hur som haver, Linnas roman får betyget 3 i en skala mellan 1-5 av undertecknad. Gott så.
måndag 12 januari 2015
Stormen Egon
Stormen Egon plägade besöka Smålands östra kust under helgen, så ock givetvis Ålem. Normalt brukar undertecknad röka på sin balkong. Lördag natt var detta inte att tänka på. Blåsten gjorde att jag tvangs hålla balkongdörren på minimal gavel och försöka blåsa ut röken genom den lilla smala glipan. Styrkan i vindbyarna gjorde det till ett mastodontarbete att hålla i sagda balkongdörr.
Blåsten märktes påtagligt även för de bilister som var ute på lördagkvällen. En del tvingades att stanna sina automobiler för att plocka undan bråte, främst grenar, från vägen innan de kunde fortsätta sin färd.
Fläktfiltret i köksfläkten orkade inte heller hålla emot. Gång på gång trillade fläktfiltret rakt ner på spisen. Efter det sjunde nerfallet gav jag upp och lät filtret ligga.
Elen försvann vid tretiden. Dock bara ett par minuter. Undertecknad hann precis tända ett stearinljus, men det behövde inte brinna länge.
Värst var emellertid mina gamla cigarettfimpar. Jag har en blomkruka stående på min balkong. I den placerar jag cigarettfimparna efter avslutad rökning. Blomkrukan töms varannan söndag. Vid varje tillfälle är blomkrukan full. Sålunda var även fallet denna stormlördag. Vid halv fyratiden på natten kunde jag snopet konstatera att jag inte behövde bekymra mig om att tömma blomkrukan kommande dag. Stormbyarna hade helt sonika lagt beslag på alla fimparna! Krukan har aldrig tillförne varit så ren. Frågan är bara vart de tog vägen. Jag hittade inga under min balkong dagen efter. Undertecknad kan enkom hålla fingrarna för att de inte har landat på någon stackars grannes balkong i stället.
Om nu någon händelsevis skulle råka på 150 cigarettfimpar på ett överraskande ställe i Ålem så vet ni var cigarettändarna kommer i från..
Blåsten märktes påtagligt även för de bilister som var ute på lördagkvällen. En del tvingades att stanna sina automobiler för att plocka undan bråte, främst grenar, från vägen innan de kunde fortsätta sin färd.
Fläktfiltret i köksfläkten orkade inte heller hålla emot. Gång på gång trillade fläktfiltret rakt ner på spisen. Efter det sjunde nerfallet gav jag upp och lät filtret ligga.
Elen försvann vid tretiden. Dock bara ett par minuter. Undertecknad hann precis tända ett stearinljus, men det behövde inte brinna länge.
Värst var emellertid mina gamla cigarettfimpar. Jag har en blomkruka stående på min balkong. I den placerar jag cigarettfimparna efter avslutad rökning. Blomkrukan töms varannan söndag. Vid varje tillfälle är blomkrukan full. Sålunda var även fallet denna stormlördag. Vid halv fyratiden på natten kunde jag snopet konstatera att jag inte behövde bekymra mig om att tömma blomkrukan kommande dag. Stormbyarna hade helt sonika lagt beslag på alla fimparna! Krukan har aldrig tillförne varit så ren. Frågan är bara vart de tog vägen. Jag hittade inga under min balkong dagen efter. Undertecknad kan enkom hålla fingrarna för att de inte har landat på någon stackars grannes balkong i stället.
Om nu någon händelsevis skulle råka på 150 cigarettfimpar på ett överraskande ställe i Ålem så vet ni var cigarettändarna kommer i från..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)