Litteratur: Väinö Linna - Högt bland Saarijärvis moar.

                                                      Väinö Linna
                                                       Högt bland Saarijärvis moar
                                                       Originaltitel : Tällä Pohjanyähden alla I
                                                       Stockholm? 1981: Wahlström & Widstrand

Det här är inte en djuplodande analys av Linnas roman, utan enbart det första intryck nyss nämnda volym gav mig. Undertecknad brände igenom boken under de senaste trenne dagarna under pauser i den second hand-butik, där jag är fas3-placerad. Därvidlag blir detta ingen litteraturvetenskaplig text, må vara att jag kanske halkar in i det gebitet understundom.
  Linna är en finsk författare som publicerade denna roman i slutet av 1950-talet. Författaren är efter vad jag förstått en autodidakt (självlärd) liksom i stort sett undertecknad.

Handlingen utspelar sig i en liten by i närheten av Tammerfors, en ort några mil norr om Helsingfors.
Tiden är slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Finland är under ryskt styre, men sociala omvälvningar är på väg.  I centrum befinner sig en torparfamilj. Kring denna familjekonstellation knyter Linna en massa sidoberättelser i avsikt att berätta om historiska skeenden utifrån ett underklassperspektiv. Framför allt beskriver han hur torpare utnyttjas och den maktlöshet torparna befinner sig i, ungefär som de "arbetslösa" slavarbetarna i dagens Sverige.
  Emellertid är nya tider på väg i den tidens Finland. Linna tar upp socialismens intåg och krav på rättvisa jämte en gryende kvinnlig emancipation. I mitt tycke skildrar Linna tankegångarna hos dem som kämpar mot förtryck och de borgerliga makthavarnas motstånd mot detta på ett övertygande sätt. Författaren skriver neutralt. Därmed lyckas han få fram sinnelaget hos de på samhällets botten visavi de borgerliga makthavarna och deras kompanjon kyrkan. Båda sidornas syn anges. Tankegångarna känns igen än i dag.
 Det som slår mig är att oavsett hur människor förändras, vad de gör och inte gör i en finländsk by på landsbygden, vilka ställningstaganden de än placerar sig i, rullar historiens krafter på likt den industriella revolutionens ångvält på sin tid. Det går att välja att haka på eller inte men historien fortsätter oberoende av om människor försöker påverka samhälleliga skeenden eller väljer att passivt stå vid sidan av. Härvidlag verkar Linna tycka att det är upp till varje enskild individ att hitta ett syfte med sitt liv på denna jord.
  Undertecknads tankar går till en viktig skillnad mellan kristendom och judendom. I den kristna läran räcker det med att enbart tro för att nå frälsning. Enligt judendomen räcker det ej med enbart tro. Frälsning kräver även handling, att en människa gör något under sin levnad. Diktaren verkar i det här fallet närmast ansluta sig till denna inställning.
  Höjdpunkten i romanen enligt mig är när en finlandssvensk landägarbaron bestämmer sig för att vräka en torpare och skildringen av denna vräkning. I den scenen blottläggs samhällsystemet. Författaren tar inte till några stora åthävor i skildringen, men den förtvivlan och prisgivenhet som kryper fram i texten räcker gott och väl. Maktlösheten de på samhällets botten utstår är total, men den vräkte torparen hade gjort sitt val. Kryperiet och hunsandet hade fått sitt slut. Förvisso förlorade torparen och dennes familj sitt hem, men avslöjade också att de sociala förändringarna var på väg. Det centrala var att denne torpare vågade bita i från, även fast han visste att han var chanslös mot övermakten.
  En viktig symbol för detta är personbeskrivningen av skräddaren i byn. Lite kan jag inte låta bli att undra om inte denne romanfigur har stora drag av Linna själv. Romanfiguren blir efter hand på något sätt ävenledes en modern 1900-talsmänniska. Förvisso har skräddaren en hemmasydd (förlåt putslustigheten) version av socialismen, men han faller dessutom för spiritismens lockelser och blir till råga på allt vegetarian. Just spiritismen är skickligt infört av Linna. Den var högsta mode i slutet av 1800-talet. En författare som begabbade sig i spiritism var Sir Arthur Conan Doyle, nedtecknaren av Sherlock Holmes bedrifter. Doyle var övertygad om översinnliga världar och astralvarelsers kroppsliga närvaro på denna jord. Det åsido, skräddaren viger sin levnadsbana till att bygga upp en politisk medvetenhet hos de övriga byborna. Ett levnadsskäl lika gott som ett annat.
  Skräddaren är också på sätt och vis en beskrivning av en klassresenär, som hamnar mitt emellan i samhällsskiktet. Bildningen denne skaffar sig gör att han hamnar ovanför de fattiga torparna, men avsaknaden av pengar och statusyrke gör att han inte passar hos de besuttna heller, speciellt med tanke på suget efter social rättvisa åt alla.
  Understundom reagerade undertecknad på att Linna ibland förefaller göra sig lite nedlåtande mot torparnas obildning. Kanske avsett att vara humoristiskt, men jag blev betänksam.
  Linna gör sig ibland skyldig till "name-dropping" (markering att man känner till berömda namn). Förvisso ett nödvändigt inslag ibland, men undertecknad fick intrycket av att Linna vill visa sin egen belästhet.

Linna var självlärd. Enligt min tjugofemöresåsikt syns det här i berättar- och skrivtekniken.
Författaren skildrar i mångt och mycket torparlivet enligt den franske skribenten Émile Zolas realismintentioner, må vara ej på Zolas nivå.
  Jag har inte den blekaste aning om så är fallet, men vid läsning av Linna får undertecknad en känsla av att denne läst den engelske författaren Charles Dickens i översättning. Sättet att få fart på scener och en ibland humoristisk ton för tankegången åt det hållet.
  Samtidigt kan jag inte låta bli att le åt de små gliringar Linna ger åt den finländska litteraturens centralgestalt Runeberg. Kanske beroende på att Runeberg faktiskt skrev på svenska.

Förmodligen stöts många svenska potentiella läsare bort av att Linna använder sig av dialekter i sin roman, men det uppskattas av en språknörd som undertecknad. Jag är i full beundran av översättaren N-B Stormbom. Linna skrev sin bok på finska och använde sig av finländska dialekter. Stormbom har tydligen letat upp östsvenska dialekter och överfört dessa till de finska dialekter som brukas av Linna. Skickligt gjort, även om man reagerar på vissa textavsnitt. Det är ju hela tiden underförstått att det är finska dialekter som talas av romanfigurerna, varvid vissa meningar blir avvikande.
  Genom dialekterna får Linna ett ypperligt tillfälle att syna språkstriden och de sociala motsättningarna mellan "äktfinnar" och finlandssvenskar. De sistnämnda härrör från stormaktstiden och anses därmed vara "fina i kanten". Finlandssvenskar betraktas i allmänhet som att tillhöra en något högre samhällsklass. Detta visas i romanen.

Hur som haver, Linnas roman får betyget 3 i en skala mellan 1-5 av undertecknad. Gott så.
 


 

Stormen Egon

Stormen Egon plägade besöka Smålands östra kust under helgen, så ock givetvis Ålem. Normalt brukar undertecknad röka på sin balkong. Lördag natt var detta inte att tänka på. Blåsten gjorde att jag tvangs hålla balkongdörren på minimal gavel och försöka blåsa ut röken genom den lilla smala glipan. Styrkan i vindbyarna gjorde det till ett mastodontarbete att hålla i sagda balkongdörr.
  Blåsten märktes påtagligt även för de bilister som var ute på lördagkvällen. En del tvingades att stanna sina automobiler för att plocka undan bråte, främst grenar, från vägen innan de kunde fortsätta sin färd.
  Fläktfiltret i köksfläkten orkade inte heller hålla emot. Gång på gång trillade fläktfiltret rakt ner på spisen. Efter det sjunde nerfallet gav jag upp och lät filtret ligga.
  Elen försvann vid tretiden. Dock bara ett par minuter. Undertecknad hann precis tända ett stearinljus, men det behövde inte brinna länge.
  Värst var emellertid mina gamla cigarettfimpar. Jag har en blomkruka stående på min balkong. I den placerar jag cigarettfimparna efter avslutad rökning. Blomkrukan töms varannan söndag. Vid varje tillfälle är blomkrukan full. Sålunda var även fallet denna stormlördag. Vid halv fyratiden på natten kunde jag snopet konstatera att jag inte behövde bekymra mig om att tömma blomkrukan kommande dag. Stormbyarna hade helt sonika lagt beslag på alla fimparna! Krukan har aldrig tillförne varit så ren. Frågan är bara vart de tog vägen. Jag hittade inga under min balkong dagen efter. Undertecknad kan enkom hålla fingrarna för att de inte har landat på någon stackars grannes balkong i stället.
Om nu någon händelsevis skulle råka på 150 cigarettfimpar på ett överraskande ställe i Ålem så vet ni var cigarettändarna kommer i från..

Språk: Svenska ord i engelskan. Färöiska. Isländska. Iriska.

Härförleden satt min fader och tittade på TV-programmet Engelska antikrundan. Efter sändningen ringde han undertecknad. Till sin förvåning hade han hört en engelsman säga "absolut" vid ett inslag som "handlade om irländsk bandy". "Absolut är väl ett svenskt ord? Finns det i engelskan också?" frågade han mig. "Jo, ordet finns i engelskan, fast det stavas lite annorlunda. Absolut är egentligen inte svenskt från början. Ordet kommer från latinet" replikerade jag. Därefter lade jag till att spelet som påminde om bandy förmodligen rörde sig om hurling, alternativt camogie på irländsk engelska.
  Glosan absolut finns i de flesta europeiska språk. Engelsmännen stavar det absolute. Själva ordet härstammar från latinets absolutus, vilket betyder förbehållslös, befriad från.
  Dock, ordet förekommer ej i isländska och färöiska vad jag vet. På isländska säger man algjörlega, skilyrdislaust eller vissulega. I talspråk kan färöingar höras yttra apsalutt, men i skriftspråk används avgjördur eller endaligur.
  Vad beträffar den irländska bandyn är hurling för män. Glosan härstammar antagligen från lågtyska i betydelsen kasta. Camogie är varianten för kvinnor. Den vokabeln har sitt ursprung i iriska (irländsk gaeliska) camóg i betydelsen krokig käpp. Hurling/camogie kan sägas vara en korsning mellan hockey och lacrosse. Skillnaden mellan och hurling och camogie är ungefär som mellan baseboll och softboll. Hurling och baseboll är till för män. Camogie och softboll är mjukare varianter av dessa sporter och till för kvinnor.

Naturligtvis kryllar det annars av nordiska glosor i engelskan av historiska skäl. Renodlade låneord från svenskan är få till antalet beträffande modern tid.
  På 1700-talet fick engelsmännen isblink av oss. Numera stavar väl de flesta engelsktalande ordet iceblink. Under 1800-talet begåvade vi anglosaxarna med polska och smorgasbord. På 1900-talet en liten mikroexplosion av svenska glosor: Fartlek, glögg, ombudsman, palsa, pipkrake, rya, tjaele och varve. Jag skulle gärna vilja infoga gravadlax, men troligen har detta ord äntrat engelskan via norska. Hugget som stucket kanske. Vokabeln klister har också letat sig in i det engelska språket genom norskan. Förmodligen i samband med  norska skidåkare och vallning. Vi kan alltså inte ta åt oss äran.
  Jag ler lite grand åt att fartlek numera ingår i den engelska ordskatten i idrottsliga sammanhang. Glosan fart i självständig form betyder "släppa vind".  Många engelskspråkiga torde dra på munnen vid användandet av detta ord.

Vi ska inte glömma ordet bat för läderlapp. I och för sig har detta ord funnits på de brittiska öarna sedan vikingatiden, men fängslande nog är glosan från början ett svensk dialektord. Tyvärr har jag aldrig lyckats utröna från vilken dialekt.

Om någon händelsevis känner till fler svenska ord i engelskan vore jag tacksam att få ta del av dem.
 
 

KLT och kollektivtrafiken i Mönsterås kommun

Kollektivtrafiken har bara blivit sämre och sämre. KLT verkar göra allt för att slippa resenärer, när företaget borde vara glada över att de har några med tanke på hur de beter sig. Var tyvärr tvungen att åka till Mönsterås. Inköp av torrfoder till Cheryl och potatis till mig. Det går fortfarande enstaka bussar från samhället till andra orter, men antalet har minskat drastiskt.                                            Träffade en pensionär vid busshållplatsen hemmavid. Hon fullkomligt öste galla över KLT och de som planerat busstrafiken. Förr kunde hon handla i Mönsterås. Så icke längre. De flesta bussar går ej in i Ålem längre utan stannar enbart vid Europavägen. Därifrån är det en halvtimmas promenad. Bära kassar den sträckan är inte att tänka på för pensionärer. Så icke heller för många av oss andra åldersstigna. Förr brukade jag alltid handla i Kalmar varenda gång jag tog bussen dit. Icke nu längre. Kånka på proppfull axelväska och tvenne fulla plastpåsar från Europavägen till hyreshusen är en för tung uppgift, i synnerhet om det på råga till allt ösregnar eller snöar.
   Vid vissa turer ska det finnas anslutningsbussar. Detta fungerar sällan. Anslutningsbussarna har andra tider att passa, varvid många passagerare helt enkelt blir strandsatta vid E22:an. Det hjälper ej att säga till att man ska med anslutningen. Det är inte busschaffisarnas fel, utan KLT som inte får tiderna att fungera.
   Många äldre som har svårt att gå, saknar dessutom de fysiska förutsättningarna att kunna ta sig till E22. De tvingas därför anlita färdtjänst för att kunna ta sig någonstans, alternativt kontakta bekantskaper med bil. Därigenom ökar miljöutsläppen. KLT är alltså ett företag, som struntar i miljöaspekterna. 
  Kommunalrådet Åkesson i Mönsterås brukar skryta om att kommunikationsmöjligheterna är goda i kommunen. Uppenbarligen har denne politiker aldrig behövt utnyttja kollektivtrafiken.
     Än värre, jag hade för avsikt att plocka till mig den nya tidtabellen, som började gälla den 13 december. Jag fick fikon. KLT har slutat trycka tidtabeller. Resenärer hänvisas till Internet eller att ringa till KLT för att få information. Därvidlag sätter de många resenärer på pottkanten. Alla har faktiskt inte dator. Självfallet ska resenärer inte behöva ringa bussbolaget för att få reda på tider för resor. Tryckt tidtabell för resenärer är en självklar rättighet. Enkelt uttryckt, förutom att KLT är en miljöbov, klarar företaget inte att utföra det uppdrag de har inom kollektivtrafiken på ett tillfredsställande sätt. En stor tumme ner för KLT!

Visselblåsaren Snowden, scientologirörelsen

Visselblåsaren Snowden har vid flera tillfällen uttryckt önskemål om att få komma till Sverige. Förståeligt, om än oklokt. Svea rike har ett utlämningsavtal med USA och svenska regeringar har inget bra renommé beträffande påtryckningar från andra nationers dito. Baltutlämningen på fyrtiotalet är bara ett exempel. Det finns ju också en viss anledning till att grundaren av Wikileaks, Assange, gömmer sig på en ambassad i utlandet. Assange fruktar att bli utlämnad till Förenta staterna om han återvänder till Sverige för åtal om våldtäkt. (Är han skyldig till våldtäkt, ska han givetvis ha ett fängelsestraff). Sannolikheten för ett utlämnande till det stora landet i väster är stort.
  Svårigheterna för svenska regeringar att stå upp mot större länders dito, visade sig bland annat i fallet med scientologernas "bibel". För några år sedan lämnade en privatperson in ett exemplar av deras bibel till en myndighet, varvid publikationen blev en offentlig handling. Därmed kunde vem som helst begära ut scientologernas skrift från myndigheten för läsning. Hjärntvättarsekten vart totalt skräckslaget. Omedelbart skred de till aktion. Hårt indoktrinerade medlemmar av sekten belägrade myndigheten med begäran om läsning av skriften, varvid de satt alla öppna timmar i myndighetens lokaler med volymen i knäet i avsikt att hindra utomstående från att ta del av scientologernas budskap till den inre kretsen av medlemmar. Därefter snyftade hjärntvättarsekten hos den amerikanska regeringen. Den i sin tur grymtade aningen irriterat på den svenska dito. Vips var scientologernas bibel plötsligt inte en offentlig handling längre! "Det fanns en betydande risk för handelshinder" hördes det sedermera ursäktande från den svenska regeringen. Som svensk medborgare kändes det bara att pinsamt att höra urskuldandet. Den svenska regeringen gav helt enkelt efter för påtryckningar utan att ens bjuda det minsta lilla motstånd. Bedrövligt.

  Den hjärnmanipulativa rörelsen scientologerna? Organisationen grundades av den sanslöst usle science fictionförfattaren L. Ron Hubbard. Enligt honom är människor mentalt och fysiskt handikappade av så kallade enagram. Dessa sägs först vara prenatala och postnatala trauman som kroppen inte lyckats assimilera. Med av Hubbard föreskriven teknik kan personer neutralisera dessa trauman och i förlängningen bli friskare och skaffa sig en större intelligens. (John Travolta och Tom Cruise tillhör denna hjärndestruerande sekt. Kan någon i ärlighetens namn kalla dessa tvenne skådisar för begåvade å hjärnan till?)
  Tekniken för högre intelligens uppnås genom kurser innehållande bland annat seminarier och kvasipsykoterapi. Medlemmar får haspla ur sig sina påstådda svagheter inför en förhörsledare, vars enda uppgift är att eliminera självständigt tänkande. Denne knäcker i grunden självförtroende och autonomt tänkande hos den enrollerade i organisationen och planterar i stället Hubbards mudder i hjärnan hos individen. Detta sker via flera kurssteg. Givetvis får medlemmen betala dyrt för dessa "kurser". Väl framme vid det sista steget får scientologen veta att enagramen egentligen är andar från en annan planet som bosatt sig i människors kroppar här på vår jord...Denna "kunskap" kostar medlemmen minst en kvarts miljon. För att undvika problem från myndigheter kallar sig hjärntvätttarsekten för en kyrka. Därvidlag kan de klara sig undan med dessa brottsliga metoder.
 

Byte av barberarsalong, pantbank

Härförleden anförträddes en resa till Kalmar. Tvenne syften fanns med min resa. Punkt nummer ett var ett besök i Telias butik för att få hjälp med min krånglande smartphone. Punkt nummer två var hårklippning. Avhandlade punkt nummer två först.
  Tidigare har undertecknad klippt sig hos en frisörsalong i Mönsterås kommun. Sålunda blir det inte fortsättningen. Den frisörska som klippte mig därstädes kläckte ur sig en långbrofåneaktig kommentar, som inte föll i god jord hos undertecknad. Kvinnan visste om att jag har en katt, en ögonsten viktigast av allt för undertecknad. Barbererskan besatt en annorlunda åsikt om feliner. Hennes familj ägde en gång i tiden en katt. Familjen tyckte det var för jobbigt med en dylik varelse, varvid "de gjorde sig av med den". Detta yttrande följdes av ett kort skratt. Kallt. Känslolöst.
Undertecknad skrattade inte. Mitt barr var halvklippt. Annars hade jag lyft ändan ur frisörstolen och klampat ut från salongen. Sade inget under resten av klippningen. Efter frisyrändringen betalade jag och gick ut därifrån för att aldrig mer återvända.
  I fortsättningen är det i Kalmar jag låter håret falla för saxen. Bardskäraren därstädes håller tyst under ansning av barret. Dymedelst har denne frisör min uppskattning.
  Av en händelse ligger en pantbank vägg i vägg med den frisörsalong jag frekventerade. Med tanke på att alliansen mot Sverige och Sverigedemokraterna numera är såta vänner, har Sveriges alla pantbanker all anledning att jubla. Fälld budget lika med fler kunder. Ju fler människor som utnyttjas som gratis arbetskraft utan att få lön för sitt arbete, ju fler sjuka som får sin sjukdomsbild förvärrad eftersom de tvingas halvsvälta på socialbidrag i stället för den sjukförsäkring de har rätt till, ju fler fattigpensionärer som är tvungna att köpa djurmat på burk för att mat i sig, ju sämre Sveriges statsfinanser blir, desto bättre affärer för pantbankerna. Ägarna till dessa inrättningar har all anledning att jubla inför det faktum att allianspartierna och Sverigedemokraterna numera slagit sina påsar i hop. Sorgligt för Sverige. Sorgligt för det svenska folket.
 

I veckan har bostadsbolaget beslutat sig för att ändra källsorteringssystem vid hyreshusen, där undertecknad bor. Vid gaveln till mitt hyreshus finns en container för tidningspapper. Bakom containern soptunnor för hushållsavfall. Framgent ska det vara tvärtom. Hushållsavfallet ska slängas i containern, tidningspappret i en enda soptunna. Jag tvivlar på det lyckade i denna tankegång.
  Bostadsbolaget satte upp en skylt med hushållssopor på containern. Detta utan att tömma innehållet först. Klyftigt av Mönsterås bostäder. Resultatet blev att  de boende blandade tidningspapper och hushållsavfall, enär ingen visste vad som gällde.
  Nu är i och för sig alla soptunnor utom en bortforslade, men jag förutser att området kommer att bli mycket mer nedskräpat. De flesta har sitt hushållsavfall i plastpåsar. Hålen i containern är trånga. En myckenhet av matavfall och övrigt riskerar därmed att hamna bredvid containern, snarare än i. Ökad risk för skadedjur i närheten av hyreshuset. Definitivt ingen rolig förespegling. En soptunna för tidningspapper är alldeles för otillräckligt, speciellt med tanke på all reklam inför jul och nyår.
  Förmodligen kom detta initiativ till för att minska risken för sopor, som egentligen inte hör hemma bland hushållsavfallet och tidningspapper, men uppenbarligen har Mönsterås bostäder inte räknat med hur många människor tänker. Går sopor inte i containern, ställer många soporna bredvid i stället. Mer nedskräpning, inte mindre. Vi får se hur länge det här experimentet pågår.