Litteratur: Erich Maria Remarque - På västfronten intet nytt.

                                                  Erich Maria Remarque
                                                  På västfronten intet nytt
                                                  Originaltitel: Im Westen nichts Neues
                                                  Stockholm ? : Wahlström & Widstrand 1991

Alla krig är vidriga, men Första världskriget tillhör en av de allra vidrigaste. En roman som verkligen symboliserar detta är ovanstående alster av den tyske författaren E.M. Remarque. Namnet är en pseudonym. Skribentens riktiga namn är Erich Paul Remark.
  På västfronten intet nytt är portalboken beträffande de fasor som soldater tvingades utstå under dessa år. Remarque deltog själv i kriget och det är hans erfarenheter  som speglas i textbygget.
  Romanen är en kraftig skildring av skyttegravshelvetet. Gång på gång sätter Remarque närgångna skildringar av meniga soldaters upplevelser av smutsig jord, lera och bombkravader på pränt. I skyttegravarna blir soldaterna avtrubbade till sinnes av kanoners oändliga trummande, visslande granater i luften, olyckskamrater som förvandlas till oidentifierbara köttslamsor, meningslösa tjurrusningar mot fiendesidan och sist men inte minst den allestädes närvarande dödsskräcken. En meter som tas framåt till kostnad av hundratals liv förloras dagen därpå med ännu fler förlorade liv till spillo. Det finns bara ett sätt att överleva. Apati inför kriget. För att inte bli vansinniga söks små glädjeämnen: Matbitar, cigaretter, en stunds lugn tystnad i avskildhet innan allt brakar löst igen. Understundom kontrasterar Remarque orörda naturområden visavi sönderbombat landskap just för att förstärka krigets inverkan på landskapet.
  I alla krig ingår konvalescens på krigssjukhus. Även dessa erfarenheter beskrivs av Remarque. För en del soldater är sjukhusvistelsen en befrielse, för andra ödets bittraste kalk.
  Vad nästan alla soldater ser fram emot är hemförlovning. Författaren beskriver med god insikt det ginnungagap som finns mellan de som slåss vid fronten och befolkningen hemmavid beträffande krigets verklighet. Oförståelsen är total mellan dessa grupperingar. Samma skillnad tas upp även mellan frontsoldater och officerare långt bakom stridslinjerna samt politiker.
  Insikten om vad krig orsakar för personlighetsförändring hos soldater kommer till uttryck när bokens huvudfigur anländer till sitt barndomshem. Hans pojkrum är fullt med böcker. Den person som förgyllde sitt liv med litteratur existerar inte längre. Soldatlivet har förvandlat själen från hoppfull till likgiven. Den omogne pojken som enrollerades som soldat är nu en krigstrött man utan förankring i ett normalt samhällsliv. Tankarna går osökt till vad "nutida" Vietnamveteraner förnam i samma stund de försökte återanpassa sig till det amerikanska samhället efter avslutad krigstjänst.  På sätt och vis råkade Vietnamveteranerna värre ut i detta avseende än Första världskrigets tyska soldater. Vietnamveteranerna sågs över axeln och utsattes för klander väl hemma i USA, vilket dessa inte begrep. De hade ju åkt till Vietnam för att försvara demokratin. I stället för att ses som hjältar, blev de behandlade som paria. Detta knäckte mången Vietnamveteran. De tyska soldaterna förlorade visserligen sitt krig, men hemmapropagandan gick ut på att de tyska soldaterna sveks av sina politiker på hemmaplan. En betydande skillnad.

På västfronten intet nytt gavs ut 1929. I samma stund nazisterna grep makten i Tyskland brännmärktes verket som pacifistiskt. Sedermera förbjöds den helt.
  Mycket riktigt framför Remarque en fredsivrig ton. Ganska vågat vid en tidpunkt där många dåtida författare anammat den nymornade fascismen med den litterära inriktningen futurism som fyrbåk. Esomoftast anger Remarque soldaternas civila yrken för att manifestera att deltagarna i kriget i grund och botten är vanliga människor och inte yrkessoldater. De inkallade till krigstjänst är vid fronten ofrivilligt, dittvingade av politiker utan att egentligen förstå varför. Soldaterna är inga legoknektar. I början av boken skriver skribenten om hatet mot fiendesoldaterna, men tar sedan upp att vissa inser att fiendesidans soldater blott är vanliga civila de med. Hemlängtan bort från stridigheterna förs fram öppet. Det är politiker och officerare gömda bakom stridslinjerna som önskar krig, inte vanligt folk. Inte undra på att den våldsbejakande, militaristiska nazismen satte kaffet i vrångstrupen.
  Som skildring av krigets vansinne är verket en höjdpunkt inom litteraturen.

I görligaste mån försöker undertecknad alltid läsa böcker på ursprungsspråket. Oavsett hur bra en översättning än är, försvinner en myckenhet av författarens ton i översättningen.  Jag hade föredragit att läsa Remarques roman på tyska, men nu blev det tyvärr på svenska enär jag blåste igenom alstret i andrahandsaffären under tisdagen denna vecka.
  Nästan direkt från början störde jag mig på språket. Meningarna hackar likt en bilmotor på väg att skära. Ity att det är en översättning vet jag inte om det är Remarques språk som fallerar eller om det är översättningen som inte riktigt lyckas överföra författarens intentioner. Såvida inte undertecknad  missminner sig, arbetade Remarque som sportjournalist efter kriget. Det syns på texten. Oftast håller sig skribenten till journalistprosa, det vill säga avskalat språk med korta meningar. Eftersom språket krackelerar flyttades dessvärre mitt fokus från storyn till språket. Krigsskildringen hamnade i bakgrunden vid läsandet. Bortsett från journalistprosan riktades mitt läsande mot användandet av djurbeskrivningar beträffande romanens människogalleri. "Skjuts som harar, som en bock, en ända som en elefant, platt som en fisk, mjuk manet, åla sig, väsande rovdjur, inte ens en hundsvans, myggsurr, köksbjörn, kobenta, luskrig, grisögon, fågelögon, näbbmus, rävröda och ödmjuka sanktbernhardshundar" är blott några exempel. Någonting är fel när det är dessa djurord man som läsare lägger märke till i stället för innehållet. Några gånger försöker han hämta beskrivningar från matens värld, exempelvis "grön som ett omoget äpple". Dock ej ofta.
Understundom syns fascination beträffande människors fysionomi. Liknelser hämtas från grönsaksvärlden. Personers huvuden beskrivs med "tomathuvud, kålhuvud". Ävenledes kroppsbyggnad ådrar sig författarens fascination. I Remarques värld är människor antingen smällfeta eller liksom undertecknad benrangel.
  Tvenne ord tarvar sin förklaring En tysk soldat säger Tommy vid ett tillfälle. Vad som avses är engelsman. De som inte känner till världskrigens jargong förstår ej syftningen. Under båda världskrigen användes förnamn som skymford. Tyskarna kallade engelsmän för Tommy, ty "så heter nästan alla engelsmän". De allierade kallade tyskarna för Fritz och Jerry, för "så heter nästan alla tyskar". Glosan Schlaraffenland dyker upp vid ett tillfälle. Det motsvarar ungefär Utopia eller Shangri La.  En sak gör översättaren som undertecknad gillar: Han använde det gamla hederliga ordet kräfta i stället för cancer. Det är synd att kräfta mer eller mindre fallit ur bruk.
  Ett noterbart ställe avseende Remarques stilistiska färdigheter är när huvudpersonen vid en hemförlovning besöker sin sängliggande mor. Mina tankar gick omedelbart till Strindberg och dennes beskrivning av sin mor i semisjälvbiografin Tjänstekvinnans son. Strindbergs moderbeskrivning är språkebonism av högsta klass. Remarques meningar flyter obemärkt förbi. Strindberg var ett språkligt geni. Av denna roman att döma kan jag inte beskylla Remarque för samma sak. Återigen, det jag läst är översättningen. I förbigående, Strindbergs moderskildring är av den klass att mediokra författare skulle kunna begå mord bara för att en gång i livet kunna nedteckna en dylik utmålning.

Undertecknad ger På västfronten inte nytt betyget 2 plus i en skala mellan 1-5. Skildringen är värd ett högre betyg, men språket drar ner betygssättningen.


 

Litteratur: Väinö Linna - Högt bland Saarijärvis moar.

                                                      Väinö Linna
                                                       Högt bland Saarijärvis moar
                                                       Originaltitel : Tällä Pohjanyähden alla I
                                                       Stockholm? 1981: Wahlström & Widstrand

Det här är inte en djuplodande analys av Linnas roman, utan enbart det första intryck nyss nämnda volym gav mig. Undertecknad brände igenom boken under de senaste trenne dagarna under pauser i den second hand-butik, där jag är fas3-placerad. Därvidlag blir detta ingen litteraturvetenskaplig text, må vara att jag kanske halkar in i det gebitet understundom.
  Linna är en finsk författare som publicerade denna roman i slutet av 1950-talet. Författaren är efter vad jag förstått en autodidakt (självlärd) liksom i stort sett undertecknad.

Handlingen utspelar sig i en liten by i närheten av Tammerfors, en ort några mil norr om Helsingfors.
Tiden är slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Finland är under ryskt styre, men sociala omvälvningar är på väg.  I centrum befinner sig en torparfamilj. Kring denna familjekonstellation knyter Linna en massa sidoberättelser i avsikt att berätta om historiska skeenden utifrån ett underklassperspektiv. Framför allt beskriver han hur torpare utnyttjas och den maktlöshet torparna befinner sig i, ungefär som de "arbetslösa" slavarbetarna i dagens Sverige.
  Emellertid är nya tider på väg i den tidens Finland. Linna tar upp socialismens intåg och krav på rättvisa jämte en gryende kvinnlig emancipation. I mitt tycke skildrar Linna tankegångarna hos dem som kämpar mot förtryck och de borgerliga makthavarnas motstånd mot detta på ett övertygande sätt. Författaren skriver neutralt. Därmed lyckas han få fram sinnelaget hos de på samhällets botten visavi de borgerliga makthavarna och deras kompanjon kyrkan. Båda sidornas syn anges. Tankegångarna känns igen än i dag.
 Det som slår mig är att oavsett hur människor förändras, vad de gör och inte gör i en finländsk by på landsbygden, vilka ställningstaganden de än placerar sig i, rullar historiens krafter på likt den industriella revolutionens ångvält på sin tid. Det går att välja att haka på eller inte men historien fortsätter oberoende av om människor försöker påverka samhälleliga skeenden eller väljer att passivt stå vid sidan av. Härvidlag verkar Linna tycka att det är upp till varje enskild individ att hitta ett syfte med sitt liv på denna jord.
  Undertecknads tankar går till en viktig skillnad mellan kristendom och judendom. I den kristna läran räcker det med att enbart tro för att nå frälsning. Enligt judendomen räcker det ej med enbart tro. Frälsning kräver även handling, att en människa gör något under sin levnad. Diktaren verkar i det här fallet närmast ansluta sig till denna inställning.
  Höjdpunkten i romanen enligt mig är när en finlandssvensk landägarbaron bestämmer sig för att vräka en torpare och skildringen av denna vräkning. I den scenen blottläggs samhällsystemet. Författaren tar inte till några stora åthävor i skildringen, men den förtvivlan och prisgivenhet som kryper fram i texten räcker gott och väl. Maktlösheten de på samhällets botten utstår är total, men den vräkte torparen hade gjort sitt val. Kryperiet och hunsandet hade fått sitt slut. Förvisso förlorade torparen och dennes familj sitt hem, men avslöjade också att de sociala förändringarna var på väg. Det centrala var att denne torpare vågade bita i från, även fast han visste att han var chanslös mot övermakten.
  En viktig symbol för detta är personbeskrivningen av skräddaren i byn. Lite kan jag inte låta bli att undra om inte denne romanfigur har stora drag av Linna själv. Romanfiguren blir efter hand på något sätt ävenledes en modern 1900-talsmänniska. Förvisso har skräddaren en hemmasydd (förlåt putslustigheten) version av socialismen, men han faller dessutom för spiritismens lockelser och blir till råga på allt vegetarian. Just spiritismen är skickligt infört av Linna. Den var högsta mode i slutet av 1800-talet. En författare som begabbade sig i spiritism var Sir Arthur Conan Doyle, nedtecknaren av Sherlock Holmes bedrifter. Doyle var övertygad om översinnliga världar och astralvarelsers kroppsliga närvaro på denna jord. Det åsido, skräddaren viger sin levnadsbana till att bygga upp en politisk medvetenhet hos de övriga byborna. Ett levnadsskäl lika gott som ett annat.
  Skräddaren är också på sätt och vis en beskrivning av en klassresenär, som hamnar mitt emellan i samhällsskiktet. Bildningen denne skaffar sig gör att han hamnar ovanför de fattiga torparna, men avsaknaden av pengar och statusyrke gör att han inte passar hos de besuttna heller, speciellt med tanke på suget efter social rättvisa åt alla.
  Understundom reagerade undertecknad på att Linna ibland förefaller göra sig lite nedlåtande mot torparnas obildning. Kanske avsett att vara humoristiskt, men jag blev betänksam.
  Linna gör sig ibland skyldig till "name-dropping" (markering att man känner till berömda namn). Förvisso ett nödvändigt inslag ibland, men undertecknad fick intrycket av att Linna vill visa sin egen belästhet.

Linna var självlärd. Enligt min tjugofemöresåsikt syns det här i berättar- och skrivtekniken.
Författaren skildrar i mångt och mycket torparlivet enligt den franske skribenten Émile Zolas realismintentioner, må vara ej på Zolas nivå.
  Jag har inte den blekaste aning om så är fallet, men vid läsning av Linna får undertecknad en känsla av att denne läst den engelske författaren Charles Dickens i översättning. Sättet att få fart på scener och en ibland humoristisk ton för tankegången åt det hållet.
  Samtidigt kan jag inte låta bli att le åt de små gliringar Linna ger åt den finländska litteraturens centralgestalt Runeberg. Kanske beroende på att Runeberg faktiskt skrev på svenska.

Förmodligen stöts många svenska potentiella läsare bort av att Linna använder sig av dialekter i sin roman, men det uppskattas av en språknörd som undertecknad. Jag är i full beundran av översättaren N-B Stormbom. Linna skrev sin bok på finska och använde sig av finländska dialekter. Stormbom har tydligen letat upp östsvenska dialekter och överfört dessa till de finska dialekter som brukas av Linna. Skickligt gjort, även om man reagerar på vissa textavsnitt. Det är ju hela tiden underförstått att det är finska dialekter som talas av romanfigurerna, varvid vissa meningar blir avvikande.
  Genom dialekterna får Linna ett ypperligt tillfälle att syna språkstriden och de sociala motsättningarna mellan "äktfinnar" och finlandssvenskar. De sistnämnda härrör från stormaktstiden och anses därmed vara "fina i kanten". Finlandssvenskar betraktas i allmänhet som att tillhöra en något högre samhällsklass. Detta visas i romanen.

Hur som haver, Linnas roman får betyget 3 i en skala mellan 1-5 av undertecknad. Gott så.
 


 

Stormen Egon

Stormen Egon plägade besöka Smålands östra kust under helgen, så ock givetvis Ålem. Normalt brukar undertecknad röka på sin balkong. Lördag natt var detta inte att tänka på. Blåsten gjorde att jag tvangs hålla balkongdörren på minimal gavel och försöka blåsa ut röken genom den lilla smala glipan. Styrkan i vindbyarna gjorde det till ett mastodontarbete att hålla i sagda balkongdörr.
  Blåsten märktes påtagligt även för de bilister som var ute på lördagkvällen. En del tvingades att stanna sina automobiler för att plocka undan bråte, främst grenar, från vägen innan de kunde fortsätta sin färd.
  Fläktfiltret i köksfläkten orkade inte heller hålla emot. Gång på gång trillade fläktfiltret rakt ner på spisen. Efter det sjunde nerfallet gav jag upp och lät filtret ligga.
  Elen försvann vid tretiden. Dock bara ett par minuter. Undertecknad hann precis tända ett stearinljus, men det behövde inte brinna länge.
  Värst var emellertid mina gamla cigarettfimpar. Jag har en blomkruka stående på min balkong. I den placerar jag cigarettfimparna efter avslutad rökning. Blomkrukan töms varannan söndag. Vid varje tillfälle är blomkrukan full. Sålunda var även fallet denna stormlördag. Vid halv fyratiden på natten kunde jag snopet konstatera att jag inte behövde bekymra mig om att tömma blomkrukan kommande dag. Stormbyarna hade helt sonika lagt beslag på alla fimparna! Krukan har aldrig tillförne varit så ren. Frågan är bara vart de tog vägen. Jag hittade inga under min balkong dagen efter. Undertecknad kan enkom hålla fingrarna för att de inte har landat på någon stackars grannes balkong i stället.
Om nu någon händelsevis skulle råka på 150 cigarettfimpar på ett överraskande ställe i Ålem så vet ni var cigarettändarna kommer i från..

Språk: Svenska ord i engelskan. Färöiska. Isländska. Iriska.

Härförleden satt min fader och tittade på TV-programmet Engelska antikrundan. Efter sändningen ringde han undertecknad. Till sin förvåning hade han hört en engelsman säga "absolut" vid ett inslag som "handlade om irländsk bandy". "Absolut är väl ett svenskt ord? Finns det i engelskan också?" frågade han mig. "Jo, ordet finns i engelskan, fast det stavas lite annorlunda. Absolut är egentligen inte svenskt från början. Ordet kommer från latinet" replikerade jag. Därefter lade jag till att spelet som påminde om bandy förmodligen rörde sig om hurling, alternativt camogie på irländsk engelska.
  Glosan absolut finns i de flesta europeiska språk. Engelsmännen stavar det absolute. Själva ordet härstammar från latinets absolutus, vilket betyder förbehållslös, befriad från.
  Dock, ordet förekommer ej i isländska och färöiska vad jag vet. På isländska säger man algjörlega, skilyrdislaust eller vissulega. I talspråk kan färöingar höras yttra apsalutt, men i skriftspråk används avgjördur eller endaligur.
  Vad beträffar den irländska bandyn är hurling för män. Glosan härstammar antagligen från lågtyska i betydelsen kasta. Camogie är varianten för kvinnor. Den vokabeln har sitt ursprung i iriska (irländsk gaeliska) camóg i betydelsen krokig käpp. Hurling/camogie kan sägas vara en korsning mellan hockey och lacrosse. Skillnaden mellan och hurling och camogie är ungefär som mellan baseboll och softboll. Hurling och baseboll är till för män. Camogie och softboll är mjukare varianter av dessa sporter och till för kvinnor.

Naturligtvis kryllar det annars av nordiska glosor i engelskan av historiska skäl. Renodlade låneord från svenskan är få till antalet beträffande modern tid.
  På 1700-talet fick engelsmännen isblink av oss. Numera stavar väl de flesta engelsktalande ordet iceblink. Under 1800-talet begåvade vi anglosaxarna med polska och smorgasbord. På 1900-talet en liten mikroexplosion av svenska glosor: Fartlek, glögg, ombudsman, palsa, pipkrake, rya, tjaele och varve. Jag skulle gärna vilja infoga gravadlax, men troligen har detta ord äntrat engelskan via norska. Hugget som stucket kanske. Vokabeln klister har också letat sig in i det engelska språket genom norskan. Förmodligen i samband med  norska skidåkare och vallning. Vi kan alltså inte ta åt oss äran.
  Jag ler lite grand åt att fartlek numera ingår i den engelska ordskatten i idrottsliga sammanhang. Glosan fart i självständig form betyder "släppa vind".  Många engelskspråkiga torde dra på munnen vid användandet av detta ord.

Vi ska inte glömma ordet bat för läderlapp. I och för sig har detta ord funnits på de brittiska öarna sedan vikingatiden, men fängslande nog är glosan från början ett svensk dialektord. Tyvärr har jag aldrig lyckats utröna från vilken dialekt.

Om någon händelsevis känner till fler svenska ord i engelskan vore jag tacksam att få ta del av dem.
 
 

KLT och kollektivtrafiken i Mönsterås kommun

Kollektivtrafiken har bara blivit sämre och sämre. KLT verkar göra allt för att slippa resenärer, när företaget borde vara glada över att de har några med tanke på hur de beter sig. Var tyvärr tvungen att åka till Mönsterås. Inköp av torrfoder till Cheryl och potatis till mig. Det går fortfarande enstaka bussar från samhället till andra orter, men antalet har minskat drastiskt.                                            Träffade en pensionär vid busshållplatsen hemmavid. Hon fullkomligt öste galla över KLT och de som planerat busstrafiken. Förr kunde hon handla i Mönsterås. Så icke längre. De flesta bussar går ej in i Ålem längre utan stannar enbart vid Europavägen. Därifrån är det en halvtimmas promenad. Bära kassar den sträckan är inte att tänka på för pensionärer. Så icke heller för många av oss andra åldersstigna. Förr brukade jag alltid handla i Kalmar varenda gång jag tog bussen dit. Icke nu längre. Kånka på proppfull axelväska och tvenne fulla plastpåsar från Europavägen till hyreshusen är en för tung uppgift, i synnerhet om det på råga till allt ösregnar eller snöar.
   Vid vissa turer ska det finnas anslutningsbussar. Detta fungerar sällan. Anslutningsbussarna har andra tider att passa, varvid många passagerare helt enkelt blir strandsatta vid E22:an. Det hjälper ej att säga till att man ska med anslutningen. Det är inte busschaffisarnas fel, utan KLT som inte får tiderna att fungera.
   Många äldre som har svårt att gå, saknar dessutom de fysiska förutsättningarna att kunna ta sig till E22. De tvingas därför anlita färdtjänst för att kunna ta sig någonstans, alternativt kontakta bekantskaper med bil. Därigenom ökar miljöutsläppen. KLT är alltså ett företag, som struntar i miljöaspekterna. 
  Kommunalrådet Åkesson i Mönsterås brukar skryta om att kommunikationsmöjligheterna är goda i kommunen. Uppenbarligen har denne politiker aldrig behövt utnyttja kollektivtrafiken.
     Än värre, jag hade för avsikt att plocka till mig den nya tidtabellen, som började gälla den 13 december. Jag fick fikon. KLT har slutat trycka tidtabeller. Resenärer hänvisas till Internet eller att ringa till KLT för att få information. Därvidlag sätter de många resenärer på pottkanten. Alla har faktiskt inte dator. Självfallet ska resenärer inte behöva ringa bussbolaget för att få reda på tider för resor. Tryckt tidtabell för resenärer är en självklar rättighet. Enkelt uttryckt, förutom att KLT är en miljöbov, klarar företaget inte att utföra det uppdrag de har inom kollektivtrafiken på ett tillfredsställande sätt. En stor tumme ner för KLT!

Visselblåsaren Snowden, scientologirörelsen

Visselblåsaren Snowden har vid flera tillfällen uttryckt önskemål om att få komma till Sverige. Förståeligt, om än oklokt. Svea rike har ett utlämningsavtal med USA och svenska regeringar har inget bra renommé beträffande påtryckningar från andra nationers dito. Baltutlämningen på fyrtiotalet är bara ett exempel. Det finns ju också en viss anledning till att grundaren av Wikileaks, Assange, gömmer sig på en ambassad i utlandet. Assange fruktar att bli utlämnad till Förenta staterna om han återvänder till Sverige för åtal om våldtäkt. (Är han skyldig till våldtäkt, ska han givetvis ha ett fängelsestraff). Sannolikheten för ett utlämnande till det stora landet i väster är stort.
  Svårigheterna för svenska regeringar att stå upp mot större länders dito, visade sig bland annat i fallet med scientologernas "bibel". För några år sedan lämnade en privatperson in ett exemplar av deras bibel till en myndighet, varvid publikationen blev en offentlig handling. Därmed kunde vem som helst begära ut scientologernas skrift från myndigheten för läsning. Hjärntvättarsekten vart totalt skräckslaget. Omedelbart skred de till aktion. Hårt indoktrinerade medlemmar av sekten belägrade myndigheten med begäran om läsning av skriften, varvid de satt alla öppna timmar i myndighetens lokaler med volymen i knäet i avsikt att hindra utomstående från att ta del av scientologernas budskap till den inre kretsen av medlemmar. Därefter snyftade hjärntvättarsekten hos den amerikanska regeringen. Den i sin tur grymtade aningen irriterat på den svenska dito. Vips var scientologernas bibel plötsligt inte en offentlig handling längre! "Det fanns en betydande risk för handelshinder" hördes det sedermera ursäktande från den svenska regeringen. Som svensk medborgare kändes det bara att pinsamt att höra urskuldandet. Den svenska regeringen gav helt enkelt efter för påtryckningar utan att ens bjuda det minsta lilla motstånd. Bedrövligt.

  Den hjärnmanipulativa rörelsen scientologerna? Organisationen grundades av den sanslöst usle science fictionförfattaren L. Ron Hubbard. Enligt honom är människor mentalt och fysiskt handikappade av så kallade enagram. Dessa sägs först vara prenatala och postnatala trauman som kroppen inte lyckats assimilera. Med av Hubbard föreskriven teknik kan personer neutralisera dessa trauman och i förlängningen bli friskare och skaffa sig en större intelligens. (John Travolta och Tom Cruise tillhör denna hjärndestruerande sekt. Kan någon i ärlighetens namn kalla dessa tvenne skådisar för begåvade å hjärnan till?)
  Tekniken för högre intelligens uppnås genom kurser innehållande bland annat seminarier och kvasipsykoterapi. Medlemmar får haspla ur sig sina påstådda svagheter inför en förhörsledare, vars enda uppgift är att eliminera självständigt tänkande. Denne knäcker i grunden självförtroende och autonomt tänkande hos den enrollerade i organisationen och planterar i stället Hubbards mudder i hjärnan hos individen. Detta sker via flera kurssteg. Givetvis får medlemmen betala dyrt för dessa "kurser". Väl framme vid det sista steget får scientologen veta att enagramen egentligen är andar från en annan planet som bosatt sig i människors kroppar här på vår jord...Denna "kunskap" kostar medlemmen minst en kvarts miljon. För att undvika problem från myndigheter kallar sig hjärntvätttarsekten för en kyrka. Därvidlag kan de klara sig undan med dessa brottsliga metoder.
 

Byte av barberarsalong, pantbank

Härförleden anförträddes en resa till Kalmar. Tvenne syften fanns med min resa. Punkt nummer ett var ett besök i Telias butik för att få hjälp med min krånglande smartphone. Punkt nummer två var hårklippning. Avhandlade punkt nummer två först.
  Tidigare har undertecknad klippt sig hos en frisörsalong i Mönsterås kommun. Sålunda blir det inte fortsättningen. Den frisörska som klippte mig därstädes kläckte ur sig en långbrofåneaktig kommentar, som inte föll i god jord hos undertecknad. Kvinnan visste om att jag har en katt, en ögonsten viktigast av allt för undertecknad. Barbererskan besatt en annorlunda åsikt om feliner. Hennes familj ägde en gång i tiden en katt. Familjen tyckte det var för jobbigt med en dylik varelse, varvid "de gjorde sig av med den". Detta yttrande följdes av ett kort skratt. Kallt. Känslolöst.
Undertecknad skrattade inte. Mitt barr var halvklippt. Annars hade jag lyft ändan ur frisörstolen och klampat ut från salongen. Sade inget under resten av klippningen. Efter frisyrändringen betalade jag och gick ut därifrån för att aldrig mer återvända.
  I fortsättningen är det i Kalmar jag låter håret falla för saxen. Bardskäraren därstädes håller tyst under ansning av barret. Dymedelst har denne frisör min uppskattning.
  Av en händelse ligger en pantbank vägg i vägg med den frisörsalong jag frekventerade. Med tanke på att alliansen mot Sverige och Sverigedemokraterna numera är såta vänner, har Sveriges alla pantbanker all anledning att jubla. Fälld budget lika med fler kunder. Ju fler människor som utnyttjas som gratis arbetskraft utan att få lön för sitt arbete, ju fler sjuka som får sin sjukdomsbild förvärrad eftersom de tvingas halvsvälta på socialbidrag i stället för den sjukförsäkring de har rätt till, ju fler fattigpensionärer som är tvungna att köpa djurmat på burk för att mat i sig, ju sämre Sveriges statsfinanser blir, desto bättre affärer för pantbankerna. Ägarna till dessa inrättningar har all anledning att jubla inför det faktum att allianspartierna och Sverigedemokraterna numera slagit sina påsar i hop. Sorgligt för Sverige. Sorgligt för det svenska folket.