Självständighetsrörelse i Texas och dess tid som egen republik.

Inte bara regioner och länder såsom Baskien, Katalonien, Quebec och Skottland har uppvisat frihetssträvanden. Nyligen har Texas begåvats med en frihetsrörelse som växer. I media kör de ut en stenhård propaganda, vari det påstås att delstaten ska invaderas av federala styrkor, d. v. s. USA:s militär. Inte för att förringa önskemålen om en självständig stat, men jag kan inte låta bli att dra på smilbanden. Undertecknad har väldigt svårt att ta Texas önskan om frigörelse på lika stort allvar som de regioner som nämns i inledningen. Så gott som nästan alla Texasbor ser sig som amerikaner, förutom en väldigt liten minoritet.
  Samtidigt är Texas å andra sidan just den delstat som har bäst förutsättningar att kasta sig loss från de förenta staterna. Den ensamma stjärnans stat har gott om både olja och naturgas, vilket gör att självständigheten skulle kunna nås med lätthet.
  Ironiskt nog är också Texas den enda delstaten i USA som en gång i tiden varit en självständig republik. Härigenom kan man förstå skräckpropagandan. Liksom Krim annekterades av Putins Ryssland, togs Texas i besittning av det dåvarande USA. Skillnaden är att delstaten var en fri republik och varit så i ett decennium. Texas undertecknade frivilligt ett fördrag om att låta Förenta staterna annektera landet. Detta för att få beskydd från grannen Mexiko.

Texas har en intressant historia. Delstaten beboddes givetvis först av indianer. Spanjorerna lade dock rabarber på delstaten omkring 1682, men någon större mängd av européer flyttade aldrig till området. Indianerna gav för stort motstånd. Kring början av 1820-talet frigjorde sig Mexiko från Spanien. I samma veva bestämde de sig för att låta anglosaxiska amerikaner att bosätta sig i Texas. Syftet var att låta amerikanerna slåss med indianerna, främst comanchestammen, för att slippa strida själva. I slutet av decenniet fick dock mexikanarna kalla fötter. Strategin hade varit lite för effektiv. Antalet amerikaner översteg mexikaner i Texas. För att stoppa eventuellt maktövertagande av dessa nyinflyttade förbjöds ytterligare invandring norrifrån. Aningen för sent. Bollen var redan i rullning.
  Amerikanarna var lojala mot Mexiko, men ville ha en egen författning omkring 1835. Detta vägrades dem av en general vid namn Santa Ana, som blivit president i Mexiko. Presidenten posterade i stället en armé i Texas för att förhindra självständighetsiver. Motsatt verkan. Ledaren för amerikanarna, Stephen Austin, samlade sina landsmän och förklarade krig mot Mexiko.

Under ledning av Jim Bowie, skaparen av den berömda Bowiekniven, besegrades mexikanarna i flera drabbningar. Amerikanarna var stridsvana. Så icke mexikanarna.Santa Ana erkände sig besegrad och lovade dra sig tillbaka till gränsfloden Rio Grande.
  Segerrusiga officerare ville jaga efter den besegrade mexikanska armén tillbaka långt in i grannlandet. Överbefälhavaren Sam Houston, bördig från Tennesse, varnade för detta, men talade för döva öron. Texas armé stack i väg söderut. Strax efteråt nåddes Houston av beskedet att Santa Ana var tillbaka med en ny arméstyrka januari 1836. Houston svor kraftigt. Den armé han styrde fanns inte där den borde varit, nämligen Texas. I stället sprang den runt på den mexikanska landsbygden.
  Överbefälhavaren hade inte mycket val. Han gav sin underordnade Bowie order om att bege sig till fortet Alamo, för att beordra den fåtaliga styrkan där att retirera från fortet. Väl framme vid Alamo bestämde sig Bowie för inte lyda ordern utan i stället försvar fortet till varje pris.

Alamos tillblivelse är i sig tankevärd. Från början var stället ett missionshus för franciskanermunkar, men blev i slutet av 1700-talet ett fort i syfte att fungera som försvar åt orten San Antonio.
Namnet Alamo är spanska och betyder poppelträd, bomullsträd. Huset uppfördes just i en dunge bestående av nyss nämnda träd.
  Bowie skickade ut bud om förstärkningar men möttes av ett ringa intresse. Blott ett fåtal Texasbor anslöt. Däremot dök det upp 80 man från Tennesse med den berömde pälsjägaren Davy Crockett i spetsen. Inte för att vara elak mot delstatens nuvarande frihetsrörelse, men Texas har federala styrkor att tacka sin självständighet för i slutändan.
  Santa Ana anlände med en armé bestående av 4 000 man. Alamo försvarades inalles av 155 stycken.
Belägringen varade i tretton dagar. 6 mars 1836 inleddes slutanfallet. Både Crockett och Bowie slogs ända till sista andetaget. Bowie, som trillat ner från fästningsmur några dagar tidigare, avlossade sina sista skott liggande i sjuksängen. Vid middagstiden var allt över. Mexikanarna hade förlorat 1 500 man. Hos amerikanarna överlevde blott tre. Här kan man verkligen tala om en Pyrrhusseger.
 Santa Ana skickade de trenne överlevarna med bud till Houston om att ingen nåd skulle ges i fortsättningen. Houston retirerade taktiskt längre inåt Texas i mening att locka med sig Santa Ana.
Därigenom hoppades amerikanarna att mexikanarna skulle hamna för långt bort från sin hemmabas för att kunna få hjälp av reservstyrkor. Planen lyckades. Houstons och Santa Anas arméer möttes vid San Jacinto-floden. Vid denna batalj utnyttjades för första gången stridsropet "Remember the Alamo - kom i håg Alamo". Slaget var över på en halvtimme. Mexikanarna flydde i panik. Dagen efter tillfångatog några Texassoldater en mexikansk dito. Visade sig vara Santa Ana, som tagit på sig en menigs uniform för att inte bli igenkänd. Houston lovade släppa den mexikanske generalen om denne gick med på att släppa alla anspråk på Texas . Santa Ana samtyckte. Texas var fritt.
Val hölls senare samma år och Sam Houston blev republiken Texas första president.

Santa Ana hade svårt att svälja förtreten. Ett flertal gånger höll mexikanska trupper plundringståg in i Texas. San Antonio plundrades fullständigt 1842. Många Texasbor hade fått nog av otryggheten samtidigt som Förenta staterna gärna ville annektera republiken. Drömmen om ett USA från kust till kust var i full sving. Texas och Förenta staterna undertecknade ett fördrag om att införliva republiken i det blivande USA. Santa Ana, nu diktator i Mexiko, rasade och sparkade omedelbart i gång ett krig.
Mexikanska kriget, som det nu i historisk mening kallas, utspelades mellan 1846-48. Som vanligt drog Santa Ana det kortaste strået. Förenta staternas general Taylor invaderade huvudstaden Mexico city 1847 och kriget var över. Texas blev officiellt en amerikansk delstat 1848.

Idén om Texas frigörelse från USA är på sätt och vis inte så långsökt. De har historien som stöd, men jag tvivlar på att Texas Independence Movement har någon reell chans. Texas är alltför integrerat med det övriga USA. Osvuret är dock kanske bäst. Historien har en förmåga att överraska oss.


 

Supperterresa med Bajen Fans Kalmar till Norrköping.

I juni åstundar en skatteåterbäring på 600 krisch för undertecknad. Jag bestämde mig för att använda dem något i förtid.
Förvisso hade jag behövt använda pengarna till andra saker, men deciderade mig för att delta i Bajen Invasion av Peking. Denna invasion har alltid varit en klassiker i fotbollssammanhang.

Det finns en grupp Hammarbysupportrar i en ort några mil söder om Ålem som grupperat sig under sammanslutningen Bajen Fans Kalmar.
Undertecknad letade upp dem på Facebook. Det visade sig att de ordnat en buss från Kalmar till bortamatchen mot Norrköping. Jag kontaktade dem via just det sociala mediet. Berättade att jag ville haka på. Inga problem. Den som står bakom Bajen Fans Kalmars Facebooksida var även schysst nog att kirra plåt åt mig. Biljetter går att fixa via nätet, men det där var för knepigt för undertecknad.

Onsdag. Såg till att få mat i kistan innan det var dags för ölförtäring. En sak har min förtjusning i bärs lärt mig: Det är aldrig lämpligt att inmundiga bira på tom mage. Effekten är i de flesta fall oönskad. Eller för att uttrycka det rakt på sak - man blir avsevärt onyktrare än vad man tänkt sig.
 
Hur som haver, kring tvåsnåret inleddes den första invasionsmanövern. Öl nummer ett knäcktes på balkongen. Skulle åtföljas av betydligt fler innan dagen över.
  Överenskommelsen var att BF Kalmar skulle hämta upp undertecknad vid busshållplatsen vid E22 i Ålem kring halv fyra-tiden. Var på plats vid Europavägen tio över tre. Hann med en öl till innan deras hyrda fordon dök upp. Hälsades av ett "Heja Bajen!" av busschauffören vid ombordstigandet. Trevlig början. Bussen bestod av för mig okända människor, men hälsade på en del av dem på väg till en sittplats. Min vana trogen oavsett om det gäller buss eller tåg är att sitta mig långt bak. Höll traditionen vid liv även i detta sammanhang.

Givetvis kom jag snart i samspråk med de andra supportrarna på bussen. Öl har den gudagivna gåvan att bryta tystnadens band. Mitt namn var redan känt ity att de redan hört att jag skulle följa med. Fick reda på att de som samlas längst bak i bussen brukar kallas "Ljugarbänken". I och med att de förstått att jag tillhör de gamla gardet, ville de att jag skulle lära dem Bajensånger. Jag var aningen tveksam först. Åttiotalssånger är inte snälla på något sätt. Lärde dem en sång om djurgårdare i alla fall:
Vad är det som luktar som djur? Vad är det som sitter i bur? Det är en apa i bur! Djurgårn, djurgårn, djurgårn är fulast i stan, fy fan!
En klassiker, men den hörs inte så ofta nuförtiden.
I och med denna sång blev jag godkänd av "Ljugarbänken".

Bussen stannade ävenledes till i Oskarshamn för att plocka upp Bajare därstädes. Inalles var vi 24 stycken. Bra för att var Kalmar län och en match mitt i veckan. Första välbehövliga stoppet vart i Västervik. Orten dränktes i gulfärgade kastade sjuor. Rätt åt den orten!

Nytt uppehåll i Lerum. De övriga hade lärt märke till min collegetröja. Svart med texten Bajen Fans i grönt. "Den där är en gammal tröja. Den köpte du på åttiotalet, va?". Jag blev svaret skyldigt. Är ganska osäker på tidpunkten. Har för mig att det var antingen i slutet på åttiotalet eller början på nittiotalet. Tröjan är en klenod. Bär den bara när jag är på plats beträffande Bajenmatcher och vid TV-sändningar av mitt lag. Härav har den klarat sig genom åren.

Under bussresan nämnde undertecknad att jag bott i Trollbäcken en gång i tiden. Jag växte upp i Trollbäcken i Tyresö kommun under de yngre tonåren. En äldre man lystrade omedelbart. "Jag med", sade han leende. Visade sig att den gamla klyschan "världen är liten" stämde. Vid fortsatt samspråk ådagalades att vi i praktiken varit grannar vid den tidpunkten. Vi bodde båda på adressen Alléplan, enkom två portar från varandra. Däremot hade vi inte umgåtts. Mina första stapplande steg i skolan inleddes i Trollbäcken. Gick lågstadiet och nästan hela mellanstadiet i grundskolan på den orten. När jag blev förstapluttare, började han på högstadiet. Högstadieleverna gick i en annan läroanstalt i Trollbäcken vid namn Kumlaskolan. Själv hann jag aldrig påbörja någon termin på den utbildningsanstalten, enär min far, min bror och jag flyttade till Småland. Tråkigt nog hade namnet på min grundskola totalt fallit ur minnet. Först dagen efter matchen kom jag på att grundskolans namn var Fornuddens skola. Så dags då. Det åsido, vi bodde grannar för fyrtio bast sedan. Fyra decennier senare sitter vi samma supporterbuss från Kalmar! Otrolig händelse vid eftertanke.

Själva invasionen blev ungefär som det alltid blir i Norrköping. Vi tog över arenan fullständigt. Bra drag i klacken, förutom en mindre dipp i andra halvlek. Matchresultatet är inte så mycket att orda om. Torsk med 0-1. Det märktes att vi verkligen behöver en frisk Kung Kennedy på plan.

Hemresan vart inte lika lattjo av förståeliga skäl, förutom när jag skulle hoppa av bussen i Ålem. Kom i samklang med en av supportrarna vid namn Kenny Winchler, som satt längst fram i bussen. Det uppenbarade sig att han kände undertecknad. "Egentligen inte så konstigt. Det var ju du och han Cassenac från Blomstermåla på åttiotalet. Det var ju inte så många Bajare här på den tiden", förklarade han leende. Saken var förklarad. Jag residerade i Blomstermåla vid den tiden, så ock Patrik Cassenac. Han och jag åkte riket runt på Hammarbys matcher. Snopet dock att jag och Patrik var så kända. Därvidlag fick jag även en ny vän på Facebook.

Trillade in i min lya vid halv ett-snåret på natten. Var skönt att krama om min lilla dam Cheryl och krypa ner i bingen en erfarenhet rikare.
Om jag bara har sjaber över, lär jag åka med BF Kalmar på fler matcher.

Turkiet och folkmordet på armenierna 1915.

Nyligen hölls en minnesdag för de en och en halv miljon armenier (ock icke att förglömma alla övriga kristna minoritetsgrupper) som utsattes för ett folkmord av Turkiet 1915. Såsom varande sextiotalssosse vart jag ånyo besviken på Stefan Löfven. Denne ville inte använda beteckningen folkmord än så länge.
   På ett sätt förståeligt, men icke så lätt att acceptera. Sverige har retat gallfeber på Israel och Saudiarabien, varvid Löfven antagligen vill undvika att stöta sig med ytterligare en nation i det konfliktfyllda Mellanösternområdet. Ändock beklämmande. Jänkarnas president Obama körde med samma inställning. Denne kallade folkmordet för ett "blodbad". Förmodligen för att Turkiet är en viktig NATO-allierad.  Sorgligt ändock att två statsöverhuvuden kör med ett Karl XII-fjäskande för Turkiet.
   Turkarna försöker skyla över denna skamfläck med att påstå att det handlade om ett "inbördeskrig". Skrattretande likväl som anstötligt. Armenierna försökte inte frigöra sig från Turkiet. De hade inte gjort uppror mot centralmakten utan såg sig som en del av Turkiet. De saknade vapen. Därmed saknade de försvarsmöjligheter, när Turkiets centralmakt satte i gång med sin etniska rensning. Utan pardon avrättades män, kvinnor och barn utan urskillning, enbart beroende på att de tillhörde en minoritet.
  Bakgrunden är simpel. Det dåvarande osmanska riket var på väg att falla sönder i småbitar. Allt fler av folken i Europa frigjorde sig från Turkiet vid begynnelsen av det förra århundradet. Svårsmält för turkarna. Droppen beträffande etniska minoriteter i själva Turkiet kom under Första världskriget. Turkarna ställde sig på Tysklands och Österrikes sida mot de allierade. Turkiet mötte Ryssland vid ett slag 1915. Ryssarna piskade turkarna ordentligt på fingrarna. Detta kunde turkiska nationalister inte acceptera. De behövde en syndabock. I Turkiets armé ingick även soldater från den kristna armeniska minoriteten. Den turkiska armén hade sin analys klar. Förlusten berodde på att armenierna förrått sitt land. De var ju inte etniska turkar och de var inte muslimer. Alla armeniska soldater avväpnades och avrättades. Enligt den turkiska centralmakten var armenierna en "inre fiende". En märklig benämning. Armenierna hade bott i den turkiska landsdelen Anatolien i 3 000 år. De var bosatta i östra Turkiet långt innan osmanerna invaderade landet.
  Turkiet inledde folkmordet med att arrestera och avrätta de armenier som var framträdande i Turkiets samhällsliv. Därefter vidtog de utrensningar av övriga armenier. Männen mördades. Kvinnor och barn tvingades i väg på en dödsmarsch till ökenområden i Syrien och Irak. De flesta dog av umbärandena. Någonstans mellan ett och ett halvt till två miljoner armenier fick sätta livet till under detta folkmord.
  Det här folkmordet inspirerade sedermera Adolf Hitler och dennes utrotning av det judiska folket. Samma benämning inre fiender och samma etiska rensning. Enda skillnaden är att nazisterna gjorde detta i industriell skala.
  I förbigående kan det nämnas att judar slogs för Tyskland under Första världskriget, liksom armenier för Turkiet. Många judar fick faktiskt tapperhetsmedalj av Tyskland för sin insats vid fronten. Vilken smärta dessa måste ha känt när nazisterna plötsligt började kalla judarna för "inre fiender"!
  Om Turkiet vill vara en modern nation och i förlängningen tillhöra EU ska de erkänna sin historiska blodssynd och be den kvarvarande armeniska befolkningen om ursäkt för grymheterna som begicks under detta folkmord. Allt annat är oacceptabelt.

Avskaffande av fas3 och regeringens misslyckande därvidlag.

Det pratas från regeringshåll om att de inte vill avsluta vansinnet med fas3 enligt devisen "vi kan inte slänga ut folk i ingenting" och "arbetslösa måste ha någonting att göra". Dylikt retar gallfeber på undertecknad. Nedanstående text skrev jag på min facebooksida. För nytta till androm lägger jag in mitt ordväveri även här.

Jag blir vansinnig när jag hör snacket om "slänga ut dem i ingenting" och "vi måste se till att de arbetslösa har något att göra". Det stora problemet är att arbetssökande inte hinner med att göra det som det är meningen att de ska göra: Aktivt söka jobb och stå till arbetsmarknadens förfogande.
Dagarna går i stället åt att utnyttjas som gratis arbetskraft utan att få betalt för det förnedrande tvångsarbete som utförs åt företagare och kommuner. Tid som skulle behövts till att skriva jobbansökningar förbrukas i stället på tvångsarbete. Under kvällstid är tröttheten för stor för att kunna skriva vettiga ansökningar. Resultatet blir massutskick av ett standard-CV, vilket ingen arbetsköpare är intresserad av. Pengar och tid som skulle ha använts till att besöka presumtiva arbetsköpare går i stället åt till att betala för resor fram och tillbaka till arbetsplatser där arbetssökande utnyttjas som gratis arbetskraft. Med andra ord, kostnaderna och tidsspillet för förnedrande tvångsarbete utan lön tvingas slavarna ta ur egen ficka. Detta samtidigt som parasiter till företagare och kommuner får bidrag för att utnyttja människor som inte har något val. Icke att förglömma, de jobb som utförs utan lön är just de jobb människor skulle haft med lön om det inte vore för det faktum att arbetssökande tvingas utföra tvångsarbete.

"Slänga ut folk i ingenting". Ingenting? Jojo, undras vad alla andra yrkesgrupper skulle säga om de först vore tvungna att jobba heltid utan lön på dagarna och därefter under kvällar och helger jobba ytterligare en heltid med det arbete som de egentligen skulle ha gjort? Detta för en ersättning som inte är ens en halv lön?
  På tal om ingenting - undras vad lärarkåren skulle säga om de finge höra att de inte gör någonting och att de från och med nu vore tvungna att arbeta heltid utan lön med någonting helt annat samtidigt som de vore tvungna att sköta sina lärarsysslor parallellt med tvångsarbetet, även det på heltid?
Sammaledes med journalister. Arbetssökande, journalister och lärare utför i stort sett likadana arbetsuppgifter.
  Arbetsökande söker info om företag de planerar att söka jobb hos och varför de skulle platsa som anställda därstädes. Lärare samlar i hop material till klassen inför lektioner och planerar undervisningen. Journalister samlar fakta till artiklar.
Arbetslösa skriver ansökningar och besöker presumtiva arbetsköpare. Lärare presenterar uppgifter för sina elever. Journalister skriver artiklar och skickar dem till tryckning.
Därefter väntar de tre grupperna in respons på sina respektiva nerlagda arbeten. För arbetssökande eventuella svar från arbetsköpare. För lärare inlämnande av uppgifter från elever. För journalister läsarkontakt.
Är det någon som på fullaste allvar vågar påstå att journalister och lärare får pengar utan att jobba och att de måste ha något att göra?



   

Cayennepeppar i strupen.

I går satt jag och åt pommes frites och grillkorv på eftermiddagen. Bet till. En tand som suttit lös en längre tid lossnade helt. Bara att glömma den tuggan. Just denna incident var inte roligt men tankarna gick till ett annat tillfälle som involverade denna maträtt.

Denna händelse inträffade ungefär för två decennier sedan. Vid den tiden hade jag en granne vägg i vägg, som jag tålde illa. Undertecknad brukade trots detta understundom släppa in honom i lägenheten för att inte vara alltför oartig. Dennes far hade en bensinmack, där jag brukade inhandla cigaretter. En kväll satt jag och åt pommes. Min nabo var pratsjuk. Ytterst motvilligt släppte jag in honom en stund. Han satte sig i min ena fåtölj.
  På bordet stod en burk med cayennepeppar. Grannen tittade förvånat.
"Vad är det där för något?" 
"Cayennepeppar. Stark sort. Brukar ha lite på pommesen i bland."
"Intressant. Jag har aldrig hört talas om den där sorten."
Nyfikenheten tog överhanden hos tjommen. Han plockade till sig burken och hällde lite av kryddan i sin handflata. I samma stund var jag på väg att föra en tugga till munnen. Avbröt födointaget. Förde tillbaka gaffeln till tallriken. "Han är väl inte så korkad att han tänker slicka i sig cayennepeppar" tänkte jag. Hann knappt tänka tanken klart.
  Det blev inget skrik. Bara ett "ouhfff!", ett förvånat ansiktsuttryck och en rusning till köket. Vattenkranen. Grannen återkom efter ett par minuter.
Jag har nog aldrig flinat så brett vare sig förr eller senare.
"Jag borde nog ha varnat dig", menade jag på.
"Ingen fara. Jag hade nog inte trott dig även om du hade sagt något", svarade nabon. Ansiktet var fortfarande plågat.
  Sedan dess rörde aldrig jeppen burken med cayennepeppar igen.

Hindi, svenska, engelska, tyska, fornspråk

I och med att undertecknad understundom håller på att förkovra sig i fornspråket sanskrit, har det fallit naturligt att ävenledes halka in på det indiska språket hindi, som härstammar just från sanskrit.
Många tänker nog inte på faktumet att svenska, hindi och sanskrit är besläktade med varandra. Alla tre tungomålen tillhör ett gemensamt indoeuropeiskt språk. Då och då är detta till hjälp vid vissa glosor.

 Två ord jag nyligen lärt mig bevisar detta och det visar också hur min tankegång fungerar, när jag lär mig vokabler på andra språk än mitt modersmål.
  Det hindiska ordet för sovrum är soonee ka kamaraa. Soonee för mina tankar direkt till de svenska glosorna sova och sömn. Visade sig att det är ett och samma ord. Sömn dyker upp redan i fornsvenskan och är samma ord som latinets somnus med likalydande betydelse. Ett gemensamt indoeuropeiskt uttryck. Sömn och somnus är dessutom besläktat med grekiska hypnos.
Släktskapet visar sig även i engelska och tyska. Sova heter sleep och schlafen på respektive språk. Ursprunget till dessa ord spåras via fornengelska slaepan, fornfrisiska slaepa, fornsaxiska slapan och fornhögtyska slafan. Ursprunglig betydelse slapp, slö.
  Kamaraa får mitt språksinne att direkt tänka på svenska kammare. Detta ord har funnits i svenskan sedan urminnes tider. I fornsvenskan stavades det kamer. Kammare har förmodligen hämtats från latinets camera- valv, rum. Latinet i sin tur har lånat ordet från grekiska kamera, som betyder just rum. Därmed vet vi varför fototingesten heter som den gör. Ordet var från början kamera obscura, mörkt rum, vilket kortades ner till kamera. Den engelska glosan chamber för kammare har hämtats från latinet via fornfranska chambre.
  Nuförtiden säger vi rum i stället för kammare. I och för sig har undertecknad vid tillfällen sagt sovkammare, men enkom undantagsvist. Rum är ett samfällt germanskt ord, fast med något skild stavning. Exempel engelska room, tyska Zimmer. Rum är en substantivering av adjektivet rymlig.
Tyska Zimmer betyder egentligen träbyggnad, trästuga. Vårt ord fruntimmer för kvinnor härstammar de facto från denna tyska vokabel. Ursprungligen sade man Frauenzimmer frustuga, ett ställe där kjoltyg samlades för att skvallra. Ordet kom senare att beteckna en kvinna i sig.

Hindiordet för tand är daata. Här hängde jag upp glosan på svensk slang. Det finns tvenne uttryck jag använder för tänder: Gaddar och dandringar. Det sistnämnda är ett slangord som hör hemma i min generation. Singular är dand. Denna glosa och hindiordet är besläktade. Dand har sitt ursprung i zigenarspråket romanis ord danj - tand. De resande har sitt ursprung i Indien, varför ordet inte är förvånande. Tand, dand och daata är ett ömsesidigt indoeuropeiskt ord. Ånyo kan vi ta engelska och tyska till hjälp. Engelskans ord är tooth. Tyskans ord är Zahn. Samma ord som tand, men med en avvikande stavning. Fornspråken avslöjar det unisona ursprunget. Fornnordiska tonn, fornsvenska tand, fornengelska toth, fornsaxiska tand, fornhögtyska zand och gotiska tunthis.
Det bör nämnas att gadd används av undertecknad i två betydelser. Förutom tand även tatuering.

Det  är så här jag hakar upp nya ord i min ordskattkista.

Ortsnamn England, USA och Wales.

Nyligen såg jag NHL-matchen mellan Denver och Calgary. De amerikanska kommentatorernas försök att uttala namnet på den svenske spelaren Landeskog var fängslande. Trots tappra försök att uttala namnet på svenskt sätt, blev uttalet "Ländeskag".
  Det åsido, hockeylaget Colorado hör hemma i staden Denver i just den amerikanska delstaten Colorado. Jag ler åt ortens namn. Vid nämnandet av staden tänker de flesta på orten i USA. Dock, namnet är snott från den engelska orten Denver i det brittiska landskapet Norfolk. Namnet kommer från fornengelska danefella, alternativt denever. Det betyder "vadställe använt av daner (danskar)". Ortsnamnet härstammar alltså från vikingatiden. Därmed blir det ett leende från undertecknad beträffande ortsnamnet i Förenta Staterna. Jag tvivlar tämligen starkt på att danska vikingar överhuvudtaget använt sig av ett vadställe i amerikanska Mellanvästern...

Ortsnamn är intressanta. Samma spörsmål dök upp när jag häromkvällen fluktade på den engelska Premier League-matchen mellan Swansea och Liverpool.
  Staden Swanseas namn i Wales tolkas av många som svansjö. Trevlig tanke men tyvärr felaktig. Ortsnamnet är ett ytterligare bevis på våra förfäders härjningar på den brittiska ön. Förleden swan är en anglisering av det nordiska förnamnet Sveinn (Sven). Swansea betyder helt enkelt Sveinns sjö(plats). Den här specifike vikingen gillade uppenbarligen att ankra på just detta ställe i Wales.
Ortsnamn avslöjar mycket mer än vad människor i allmänhet tror.